tursomentokig

Alla inlägg under november 2012

Av Helena Lundbäck - 29 november 2012 21:36

 

I våras visste jag inte om jag skulle överleva, eller om sommaren 2012 skulle bli den sista sommaren ....

Nu har vintern kommit och jag lever och mår bra, tack vare den fina vård jag fick.


Det är märkligt med tiden som bara fortsätter att komma till oss, utan att vi förstår hur det går till. Varv på varv snurrar åren, årstiderna, dygnen, timmarna och minuterna fram medan känslor och tankar snurrar i ett helt annat tempo inombords. Det går inte alltid att synkronisera upplevelsen av jaget med omvärlden. Och fastän vi vet att vår tid på jorden är kort så vill vi finnas kvar här länge, länge.


Innan jag blev sjuk funderade jag sällan på ändligheten och döden. Jag visste vad sorg och saknad var, eftersom jag förlorat några nära och kära, men för egen del trodde jag att min död var något som skulle komma sedan, långt bort i framtiden, när ålderdomen förberett mig och alla bitar lagts på plats. Jag tänkte att det skulle vara vackert och naturligt och helt utan rädsla. Förmodligen för att jag önskade mig ett sådant slut på livet. Men att döden skulle komma tidigare för mig, hade jag inte föreställt mig. Det har den nu inte gjort heller. Jag fick en dödlig sjukdom, men blev räddad från att dö en tidig död.


Jag fick ynnesten att leva längre. En gåva så stor och ändå svår att bära, eftersom tacksamheten och rädslan nu ständigt går hand i hand med mig, där jag vandrar genom livet.


Det var lättare förut, när jag var lyckligt ovetande om hur det kändes att ha haft döden så nära.


Det är så vackert idag. Snön fortsätter att falla och det blir renbäddat överallt. Jag har gått i skogen och trampat upp nya fotspår på vita stigar. Valle (min hund) blir sprallig och lekfull av all snö och hans glädje smittar av sig på mig.


Den första snön framkallar så många minnen. Och nu när december och adventstiden kommer blir jag trygg. Det är en djupt liggande känsla från barndomen som återvänder så här års. Så fantastiskt hjärnan och kroppen fungerar! Tänk att man kan framkalla lugnet och glädjen genom sina minnen!


Jag är ensam hemma idag och har lyssnat på musik och struntat i radion och teven. Det är också lugnande. Jag ska försöka komma ihåg det, att stänga av alla yttre intryck som stressar mig och skapa rofylldhet så mycket det går.


Kanske kan jag lära mig att vandra framåt utan rädsla ändå.

Av Helena Lundbäck - 28 november 2012 06:32

Tidig morgon. Har inte sovit mycket i natt. Vissa dygn är det svårt att hitta balansen mellan aktivitet och vila.

Idag ska jag besöka jobbet igen. Det är roligt att jag är på väg att komma igång. Undrar lite över hur jag kommer att orka börja jobba så småningom.

Det är svart ute. Gryningen kommer snart som en befriare. Det blir säkert en bra dag.

Av Helena Lundbäck - 26 november 2012 22:25

Är det motsatserna som gör mig levande? Att känna skillnader från stund till annan? Kanske, för när glädjen sköljer över mig blir den dubbelt stor, då ledan, förtvivlan och sorgen tidigare varit på besök.


Idag har det varit en lång dag med en hel del trötthet, men jag har fått påfyllnad på glädjekontot många gånger. Det är skönt! Små ord från människor jag möter, fina kommentarer här på bloggen, leenden och skratt, hälsningar på mobilen - allt värmer! Jag försöker själv att tänka på det, att jag ska ta emot allt fint som finns men också att jag ska sprida glädje.


Och jag önskar att jag lär mig att släppa taget om allt som inte ger energi, styrka och glädje. Alla små onödiga irritationsmoment, stressen, självförebråelserna, rädslan - allt det finns med oss, men vi behöver ju inte lägga så stor vikt vid det. För det är ju energi, styrka och glädje vi behöver. Glädje allramest tror jag. Eftersom glädjen i sig själv alstrar energi och styrka.


Nu ska jag sova och hoppas på att jag vaknar glad.

Av Helena Lundbäck - 25 november 2012 23:48

Min blogg handlar om vad jag tänker och känner när jag är sjuk i cancer.

Så länge behandlingar, symtom och operationer är aktuella, finns det yttre påtagliga händelser att knyta upp allt inre känsloliv till, men hur gör jag nu? Nu när jag är färdigbehandlad och får vänta ett halvår mellan varje kontroll.

Jag är inte alldeles frisk ännu, men det akut sjuka finns inte heller med mig längre. Kanske kommer det tillbaka, eller så blir jag helt frisk. I balansgången däremellan befinner jag mig - inte riktigt frisk och inte riktigt sjuk. Varken det ena eller det andra.

Kan jag fortsätta att skriva om mina rädslor, min tacksamhet, min sorg och min glädje hur länge som helst? Eller ska jag ta en paus?

Jag tar och sover på saken och tänker att det får visa sig hur det blir med det, som med allt annat.

Av Helena Lundbäck - 24 november 2012 23:45

Vi har besök i helgen och då passar det ju att turista lite. Det bar iväg till en julmarknad på Salsta slott. Men någon riktig julstämning blev det aldrig ...


 ... däremot en promenad i parken. Inte fanns det mycket att titta på i marknadsstånden och i det vackra slottet serverades verkligen trist fika - ljummet kaffe i plastmuggar. (Hur tänkte de där?)


Men vad gjorde det? Vi åkte hem och hälsade på hos bästa grannen istället, där vi blev bjudna på två sorters glögg och gott tilltugg. Mycket bättre!


Ikväll har vi sedan haft en härlig kväll här hemma med vin och mycket mat, prat, många berättelser och skratt. Skönt att bara vara bland bästa vänner. Härligt att lyssna på vararandra och reflektera över våra olika upplevelser i livet.   Varje människa är verkligen en fantastisk berättelse!


Jag förvånas över hur jag orkar igen. Och hur bra allting kan få vara.





Av Helena Lundbäck - 23 november 2012 17:15

Jag måste vara snäll och tålmodig och inte kräva för mycket av mig, annars orkar jag inte. Det är det som är hela hemligheten med att lyckas må så bra det går. Så imorse gav jag mig själv en timmes extra sovmorgon. Sedan besökte jag jobbet en stund igen. På eftermiddagen har jag handlat och snart kommer kära släktingar på besök över helgen. Det ska bli jättekul!


Vilar mig och väntar en stund till på att krafterna ska återkomma, innan jag reser mig ur soffan för att börja pyssla lite i köket. Tur att jag slipper fixa allt själv!


Trevlig helg alla!


Av Helena Lundbäck - 22 november 2012 19:50

 

Så var det en dag till som blir kväll. Jag har inte gjort så mycket denna dag, ändå är jag så trött. Kanske är det regnet och gråvädret som färgat av sig. En trevlig syssla var att titta på "Mitt liv som hund" som gick som eftermiddagsfilm på teven.


Ska lägga mig nu så jag orkar med morgondagen. Imorgon blir det ett besök på jobbet igen på förmiddagen, om jag kommer upp ur sköna sängen. God natt!

Av Helena Lundbäck - 21 november 2012 21:00

 

Milt väder, nästan som en vårdag. Jag tog en skön tur över åkrar och in i skogen med min hund, när jag kommit hem från dagens besök på jobbet. Aningen solsken svepte fram och gav färgnyanser i den höstgrå naturen. Härligt att röra på sig efter tågresan och stövla fram i ganska snabb takt.


Att börja besöka jobbet varannan dag känns som ett bra upplägg. Då kan jag vila däremellan och det behöver jag. Det är en omställning att kliva upp tidigt, göra sig i ordning och ge sig iväg, men bra att börja testa om det fungerar. I morse hade jag fortfarande huvudvärk, men den lättade fram på dagen. Och på kvällen var jag tvungen att ta värkmedicin mot en smärtattack i magen. Det gick över och jag känner mig nöjd med att jag försöker komma igång så sakteliga. Jag vill inte bara känna mig sjuk. Jag vill kunna njuta av att göra lite av varje.


Innan jag opererades förvarnades jag om att det skulle ta flera månader, upp till ett halvår tills jag blev återställd och orken var tillbaka. Så är det nog. Cancern,  det kirurgiska ingreppet och cytostatikan har påverkat mig och gjort mig trött och lite klen. Men jag tänker att jag vill ha saker att göra och hitta kraft av att delta i livet, så jag inte bara ligger i soffan hela dagarna. Det visar sig vilket tempo som blir bäst att hålla.


Kanske får jag vänja mig vid att det går bra att vara aktiv en del dagar medan jag får acceptera att jag ska vila andra dagar. Jag ska försöka ta det riktigt lugnt och ha tålamod med min brist på ork och glädjas åt minsta framsteg. Och jag har tur som har bra stöd från jobb och vänner och familj.


Häromkvällen tittade jag på programmet "Sommarpratarna" på SVT. Leif Silbersky och Lotta Grey berättade där om hur det var för dem när de fått cancer. Att de kunde jobba även under den tid de gick i cellgiftsbehandling. Och att jobbet gav dem kraft att orka. Så kan det vara. Så var det för mig förra året, när jag tog cytostatika i tablettform i åtta kurer. Då kunde jag också jobba samtidigt som jag behandlades.


Men i somras när jag fick cytostatika intravenöst och väntade på operation nummer två, då kände jag mig för svag för att arbeta. Likaså har det inte alls gått att jobba de första månaderna efter den stora operationen. Men snart tänker jag försöka arbetsträna och kanske kan jag orka jobba på riktigt igen efter jul? Vi får se. Det känns bra i alla fall att allt har gått så bra så här långt. Jag passar på att glädjas åt allt jag kan och allt jag får.


Min cancerdiagnos måste jag leva med. Det blir många kontroller och många besked under kommande år, om jag får vara med.


Jag lever vidare, en dag i taget, och njuter så länge jag slipper återfall i cancern.






Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26
27
28 29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards