tursomentokig

Alla inlägg under augusti 2015

Av Helena Lundbäck - 30 augusti 2015 19:03

  

Det blev en bra söndag. Jag har skördat lite i trädgården, bakat en vinbärskaka och lagat grönsaker i ugn och sallad. En promenad med Valle blev det också med lite mer fart i stegen än igår.

Jag är fortfarande trött och känner mig skör, men illamåendet är tack och lov borta. I natt bullade jag upp med många kuddar, även under fötter och ben, för att slippa den värsta värken som uppstår när jag ligger. Jag sov ganska mycket men jag hade mardrömmar och vaknade med ett ryck många gånger. (Jag tänker att det ibland är som ett ett trauma, detta att ha cancer.)

Tur att dag kommer efter natt och att jag kunnat hålla mig vaken och på relativt bra humör. Det hjälper att solen skiner och att försöka vara snäll med sig själv.

Hoppas på en bra vecka nu. På tisdag är det PET-röntgen. Spännande och läskigt ...

Önskar dig som läser en bra vecka!


Av Helena Lundbäck - 29 augusti 2015 14:44

Jag har sovit i närapå 40 timmar i sträck. Från torsdag tidig kväll till lördag förmiddag. Igår hade jag förutom min vanliga värk även huvudvärk och nackvärk och så kräktes jag tre gånger. Jag ringde onkologen men de kunde inte förstå vad det var och bad mig ringa igen om jag blev sämre. Jag sov bort hela dygn och nu har jag värk i bröstryggen och en svidande värk på magen men orkade ta mig ur sängen till sist.

Jag glömde bort att dricka tillräckligt så mina krafter var helt borta. Nu har min man gett mig vatten och frukt och jag har kunnat gå en kort promenad. Halvligger under en filt i soffan och hoppas på att krafterna kommer tillbaka och att jag får må bra.

Och trevlig helg önskar jag er!

Av Helena Lundbäck - 27 augusti 2015 18:08

Det är så mycket jag vill göra, men ändå måste avstå från. Både sånt jag längtat efter och planerat men också sånt som dyker upp och som jag spontant vill kunna vara med och ordna, men allt går bara inte att ta tag i. Jag skulle så gärna vilja få krafterna tillbaka och slippa all värk.

Ikväll hade jag planerat att åka med Peter och vänner för att lyssna på suveräna Ebba Forsberg, som sjunger i Tegelsmora kyrka. Jag har längtat efter denna kväll och legat och sovit flera timmar idag för att orka med konserten, men jag har så ont så det går inte. Jag måste stanna hemma.

Många gånger har jag velat hjälpa mina barn med att ta hand om barnbarnen, men det är sällan jag orkar det. Jag blir ofta tvungen att säga nej. Och nu skulle mina föräldrar behöva ha oss - sina barn - på närmare håll, men både jag och min bror bor långt ifrån dem och vår barndoms stad - Sundsvall. Så det blir bara enstaka insatser vi kan hjälpa dem med. Det är tungt att vilja mer än man kan.

Förra veckan tog jag tåget upp till föräldrarna för att kunna fixa lite och igår åkte min bror upp i samma ärende, men vi kan ju inte pendla så många mil alltför ofta. Vi måste försöka hitta en annan lösning. De har det tufft nu.

Jag undrar också varför jag har så ont och hoppas få svar på det snart och hjälp för det. Jag tar ganska mycket morfin och undrar om jag ska ta ännu mer. Särskilt när det finns frågetecken om hur många tumörer jag har.

Den 1/9 har jag fått tid för PET-röntgen och efter det lär jag så småningom få veta mer om det går att göra något mot min cancer. Jag vill också hitta något som hjälper mot min trötthet och värk. Hoppas på bättre dagar!

Av Helena Lundbäck - 24 augusti 2015 12:05

Livet är verkligen en historia med toppar och dalar. Ibland undrar jag hur jag bäst ska leva i berg-och dalbanan. Ska jag åka med i full fart och gråta och skratta, sörja och glädjas, eller bara försöka gena mig fram, avvaktande, och undvika alla starka känsloyttringar.

Jag vill så gärna träffa alla mina nära och kära och jag vill också ge mig själv egentid. För det mesta lyckas jag bra med alltsammans, men värk, trötthet och spänningen det innebär att ha cancer, gör mig känsligare än vanligt. Kaos ligger alldeles under ytan och rätt vad det är känner jag mig hudlös och tappar orken att vara hel.

Helgen har i alla fall blivit alldeles underbar. Min bonusdotter Emma kom på fredag kväll efter jobbet och gav sig ut i skogen för att plocka blåbär med Peter. Jag stannade hemma och tittade på ett avsnitt i en tv-serie - "Broadchurh" som jag tycker är så bra - och hann sedan med att sätta in sötpotatis i ugnen och göra en sallad tills att de kom hem. Enkelt och lugnt. På lördagen kom min bror och hans flickvän och vi hade en riktigt bra dag tillsammans. Peter gjorde gazpacho till lunch, jag hade bakat till kaffet och allt blev gott. När jag promenerat med Valle kunde jag sova en stund medan de andra vilade och badade. Vädret var strålande. Och jag vaknade lagom till att de andra fixat middag som vi sedan åt ute på altanen.

Igår söndag blev det också en alldeles underbar dag. Det var fortfarande ett ljuvligt augustiväder och jag kunde njuta av att sitta ute i trädgården. När det är lugnt finns inget skönare än att gunga i hammocken, dricka kaffe, lyssna på gässen och en och annan trana som visar sig, spana ut över grönskan och kela med hunden. Jag läste högt för min man ur boken som jag skriver och allt var skönt.

Efter en promenad i skogen med hunden, lagade jag enkel mat. Min dotter Lisa och hennes familj kom på besök och det blev sådär glatt och trevligt som man bara kan önska sig.

Lisa gjorde en god efterrätt och sedan gick vi alla ner till dammen där barnen badade och fiskade medan vi tittade på, pratade och njöt av kvällssolen. Sedan åkte de hem ganska tidigt eftersom de skulle upp till skola och jobb idag.

Jag är ju sjukskriven och behöver inte tänka på jobb. Det gör jag ibland ändå, men jag måste bli friskare om jag verkligen ska orka jobba igen. Det där ligger i framtiden. Vi får se. Jag är i alla fall glad att jag lyckas vara lite social utan att helt kollapsa. Skönt när det kan fungera. Inatt har jag sovit länge, länge. Jag har ett stort sömnbehov nu och jag är glad att jag får vila för mig själv hela dagen. Det behövs.

Ha det fint var du än är, hemma, i skolan eller på jobbet.

Av Helena Lundbäck - 14 augusti 2015 15:57

Allt känns overkligt. Jag träffade en för mig ny läkare igår på Onkologen. Hon visade mig att röntgenresultat och provresultat såg bra ut. Hon ville också be röntgenläkaren om att få titta igenom röntgenbilderna en extra gång. Idag har de tittat igenom alla resultat tillsammans.

De ser nu bara en tumör. Den är ungefär tre centimeter och sitter intill levern. Allt annat verkar ha försvunnit! Det syns inget i lungsäcken och i skelettet längre. Så oväntat! Och så underbart!

Cellgifterna tycks ha fungerat otroligt och oväntat bra. Och nu ringde hon mig nyss och berättade detta. Hon vill att jag ska göra en PET-röntgen för att fastställa om det verkligen bara är en tumör kvar. Den sitter tydligen illa till och går förmodligen fortfarande inte att operera, men om det nu bara är en tumör kan det kanske gå att stråla eller specialbehandla den på något vis.

Plötsligt öppnar sig möjligheter som jag för längesedan slutat hoppas på. Jag har ju fått höra att det inte går att bota cancern, att jag befinner mig i det palliativa skedet och att det troligaste är att jag bara har månader kvar att vänta mig.

Det kan hända att så är fallet fortfarande, ingenting är säkert, men ... tänk om det går att stoppa cancern!

Hon gav mig plötsligt så mycket hopp. Vilken underbar vändning. Vilken fin läkare! Jag kan knappt tro att det är sant. Tänk om jag ändå ska få leva ....

Av Helena Lundbäck - 13 augusti 2015 22:37

Tack för alla lyckönskningar inför läkarbesöket. Det verkar som om de hjälpt.

Jag befarade att cancern accelererat, men röntgen och blodprov ser bra ut så jag slipper starta om med cellgifter just nu.

Värken i lederna kommer sig antagligen av utsättningen av cellgifter trodde läkaren. Värken i bröstet får jag fortsätta att ta morfin för. Läkarna ska titta närmare på röntgenbilderna igen och vi ska förstås följa upp med fler undersökningar, men som det verkar har cancern lugnat ner sig.

Jag borde vara själaglad, men just nu är jag bara tårögd och så oändligt trött. Jag känner mig stel och sjuk trots de positiva beskeden.

Detta att leva "under hot" är inte lätt. Jag inser att jag gjort det sedan cancern upptäcktes i min kropp för fyra år sedan. Hotet har varit större vissa tider - särskilt då läkarna sagt att det inte finns något att göra - och minskat andra tider, men så länge jag inte blir friskförklarad, är det fortfarande något som påverkar mig.

Jag har sovit i flera timmar nu ikväll och ska lägga mig att sova vidare för natten. Kanske jublar jag imorgon?

Av Helena Lundbäck - 10 augusti 2015 23:32

Sommarvärmen har kommit och stannat hos oss i flera dagar. Det är så varmt att vi kan äta alla måltider utomhus i trädgården. Det är härligt. Jag njuter mellan varven, även om jag måste ta mer morfin mot värken (- värk i bröstet och värk i kroppen) och sova flera gånger per dag. Men jag kan vara aktiv också mellan vilostunderna. Idag tog vi bilen till skogen och plockade blåbär. De är så fina nu och det finns massor!

Vi har besök av min brorsdotter. Nu grillar Peter och hon korv ute i augustimörkret och inatt ska de sova på altanen under stjärnhimlen. Det är mysigt! Skönt att passa på att njuta av sommaren på alla sätt. (Jag sover inne i min säng som går att fälla upp, för att jag inte ska ha så ont.)

Imorgon ska jag på provtagning och på torsdag är det dags för läkarbesök. Må gott i sommaren!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se