I våras visste jag inte om jag skulle överleva, eller om sommaren 2012 skulle bli den sista sommaren ....

Nu har vintern kommit och jag lever och mår bra, tack vare den fina vård jag fick.

Det är märkligt med tiden som bara fortsätter att komma till oss, utan att vi förstår hur det går till. Varv på varv snurrar åren, årstiderna, dygnen, timmarna och minuterna fram medan känslor och tankar snurrar i ett helt annat tempo inombords. Det går inte alltid att synkronisera upplevelsen av jaget med omvärlden. Och fastän vi vet att vår tid på jorden är kort så vill vi finnas kvar här länge, länge.

Innan jag blev sjuk funderade jag sällan på ändligheten och döden. Jag visste vad sorg och saknad var, eftersom jag förlorat några nära och kära, men för egen del trodde jag att min död var något som skulle komma sedan, långt bort i framtiden, när ålderdomen förberett mig och alla bitar lagts på plats. Jag tänkte att det skulle vara vackert och naturligt och helt utan rädsla. Förmodligen för att jag önskade mig ett sådant slut på livet. Men att döden skulle komma tidigare för mig, hade jag inte föreställt mig. Det har den nu inte gjort heller. Jag fick en dödlig sjukdom, men blev räddad från att dö en tidig död.

Jag fick ynnesten att leva längre. En gåva så stor och ändå svår att bära, eftersom tacksamheten och rädslan nu ständigt går hand i hand med mig, där jag vandrar genom livet.

Det var lättare förut, när jag var lyckligt ovetande om hur det kändes att ha haft döden så nära.

Det är så vackert idag. Snön fortsätter att falla och det blir renbäddat överallt. Jag har gått i skogen och trampat upp nya fotspår på vita stigar. Valle (min hund) blir sprallig och lekfull av all snö och hans glädje smittar av sig på mig.

Den första snön framkallar så många minnen. Och nu när december och adventstiden kommer blir jag trygg. Det är en djupt liggande känsla från barndomen som återvänder så här års. Så fantastiskt hjärnan och kroppen fungerar! Tänk att man kan framkalla lugnet och glädjen genom sina minnen!

Jag är ensam hemma idag och har lyssnat på musik och struntat i radion och teven. Det är också lugnande. Jag ska försöka komma ihåg det, att stänga av alla yttre intryck som stressar mig och skapa rofylldhet så mycket det går.

Kanske kan jag lära mig att vandra framåt utan rädsla ändå.