tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Hundar

Av Helena Lundbäck - Tisdag 7 feb 18:25

Efter gråmulna sorgedagar med gråt och sömn, diarré och sår i näsan, och gråt och sömn .... vaknade jag idag i soffan kl 12 av att solen sken. När jag tog ut Valle var det minusgrader och riktigt kallt, det blåste, men det var vackert. Jag klädde mig i varma byxor och tjock jacka, lindade in mig i halsduk och tog på skinnmössan och över den täckjackshuvan med pälskrage.

Valle var glad att jag orkade gå en bit, så jag släppte honom lös. Han sprang så nöjd och luktade på allt spännande. När vi kom ner till dammen bakvägen, ville han springa ut på bryggan och titta som han brukar. Men ack! Han genade i vassen och gick rakt igenom isen och plurrade. Som han frös. Han kunde inte ta sig upp själv på bryggan, så jag fick stega ut och hjälpa honom komma på fötter. Som tur var hade jag hans halsband att ta tag i.
Fastän han skakade på sig, satt det istappar kvar i pälsen och han såg riktigt ut som en raggig hund.

När vi kom hem kom nästa överraskning. Jag fick inte upp låset. Dörren gick inte att öppna hur jag än försökte. Jag ringde till slut Peter, som var på jobbet och hade massor att göra. Han fick komma hem och försöka hjälpa mig, men inte heller han lyckades öppna dörren. Så han fick i sin tur ringa en låssmed och jag gick in till min underbart snälla granne som gav mig en handduk att torka Valle med och så värmde vi oss i hennes spisvärme. Efter att jag fått en varm kopp te och en bulle, dök sedan låssmeden upp. Och när han jobbat en stund hade han lyckats byta ut den trasiga delen i låset. Hurra!

Frid och fröjd. Nu somnade jag inte om utan höll mig vaken efter alla äventyr. Jag bestämde mig för att baka semlor som en tröst och till glädje för kvällen. Sött är säkert riktigt dåligt för min trassliga mage, men jag struntade nu i det. Om det kan få mig att bli lite gladare så är det ändå bra.

Hoppas att du som läser har det bra!

Av Helena Lundbäck - 16 december 2016 23:09

Jag tog fram våra två sparkstöttingar idag. Sedan stack vi iväg med den ena sparken, jag och min hund Valle. Han sprang så fint bredvid mig medan jag stod på sparken och sparkade mig fram. Tillsammans fick vi upp farten bra på de isiga vägarna. Jag blev så trött, men på Valle märktes inget. Han är stark och har bra med ork. Det känns bra att Valle är så samarbetsvillig. Vi brukar ofta göra övningar och små "konster", det har vi hållit på med sedan han var liten. Han gillar det.

Resten av dagen har jag mest vilat och en liten stund ägnade jag åt att städa. Nu hoppas jag kunna ta det lugnt och vila mycket resten av helgen. Imorgon kommer min bror och svägerska. Det blir kul.

Av Helena Lundbäck - 12 december 2016 13:48

Hemma igen. Vi reste från +26 och hamnade i -13 grader. Snövitt och vackert. Visst är det fascinerande hur man reser mellan väderlekarna. Som det känns för oss: mellan årstiderna. Jag är jätteglad för att det gick att ordna denna resa, trots att jag är sjuk. Jag tänker att jag har lagrat energi och friskhet i kroppen.

Tyvärr drog Peter på sig en förkylning den sista dagen och idag är han risig, så det blir jag som får gå ut med hunden Valle.

Valle blev förstås jätteglad när vi kom hem. Vi har aldrig varit borta från honom så länge förr. Men en av våra fina grannar har tagit hand om honom och huset och katten, när vi var borta. Vilket jobb! Det var också hon som sa att vi skulle resa och samtidigt lovade att ordna allt med hundpromenader och allt annat som ingår när man har djur. Det hade ju inte gått för oss att resa utan detta. Det är alldeles fantastiskt det hon gjort för oss. Och på bordet hade hon ställt en bukett liljor som välkomnade oss. Vad sägs om det? Har vi inte världens snällaste granne?

Av Helena Lundbäck - 24 oktober 2012 19:15

Idag har jag äntligen besökt jobbet för första gången sedan tidigt i somras! Jag träffade inte alla, men så kul det var att prata med många av de fina arbetskompisarna igen. Det kändes hur bra som helst. Jag ska försöka att gå dit lite då och då framöver och sedan pröva mig fram, så att jag vet när jag får krafterna tillbaka och det blir dags att börja arbetsträna eller jobba i liten skala.


Så klart att jag blev lite trött innan jag kommit hem. Först besökte jag jobbet och åt lunch där och pratade, sedan drack jag kaffe med en kompis och innan jag körde hem tittade jag in hos en dotter en stund. ("Det är mycket nu!" ....?


När jag kommit hem gick jag min dagliga promenad med Valle. Han är ju en ganska stor hund och jag har fortfarande lite ont i mitt ärr på magen, så jag kan inte hålla honom i koppel som vanligt, ifall han skulle rycka till. Då har jag ingen kraft att hålla emot. Därför får han för det mesta gå okopplad eller kopplad med ett extra varv runt magen, så att han varken vill eller kan dra. Tids nog får jag tillbaka mina krafter, så att jag kan hålla i kopplet som vanligt.


Sedan var det välbehövlig vila i soffan som gällde. Min rygg var i stort behov av horisontalläge. Och vilken tur jag har som får möjlighet att vila och slipper ta itu med hushållsgöromål hemma. Min käre man fixar middag och allt annat som behöver göras, när han kommit hem från jobbet. Så bra jag har det! Det känns också att jag behöver en hel del tid på mig innan jag mår helt bra igen. Men det blir bättre och bättre.


Nästa vecka ska jag förresten få börja i en yogagrupp på Onkologen. Det blir yogalektioner och samtal i grupp tillsammans med andra cancerpatienter. Spännande!



Av Helena Lundbäck - 30 september 2012 17:07

 

Äntligen fick solen en chans att titta fram genom molnen. Jag kunde ta av mig vantar och keps och njuta långa stunder av solskenet, medan jag gick två och en halv kilometer. Jag promenerade i extremt långsamt tempo, tillsammans med min man och hunden Valle. Valle springer lös långa sträckor och vänder sig om och undrar varför det går så sakta för mig. Som tur är kan Valles husse springa och leka med Valle, leka kurragömma, kasta pinne och lite annat som får igång glädjen och flåset. Vi blir ungefär lika andfådda alla tre efter en stunds promenad. 

             

På vägen hem måste jag stanna och sätta mig på en bänk och vila min trötta krumma rygg. Valle hoppar också upp och håller mig sällskap. På tredje bilden har han just gett mig massor av pussar .... och på fjärde gör vi High five.(Klicka på bilderna så syns det bättre.)


Efter promenaden blev det lunch och sedan sova några timmar på soffan igen.

Det blev en fin och lite gladare dag idag!


Av Helena Lundbäck - 9 augusti 2012 06:35

 

Igår hade jag många samtal med olika personer på sjukhuset angående min kommande operation i Frankrike och allt som ska ordnas inför den. Det tar på krafterna att försöka bringa ordning i virrvarret med alla detaljer som uppstår kring resorna som ska planeras. (Fortfarande vill jag ju hellre opereras hemma i Uppsala, men mitt landsting vill hellre skicka iväg mig utomlands.) Jag fick också prata om hur jag mår fysiskt av medicinen och ska prova en till medicin för mina obehag i matstrupen och magmunnen när jag sväljer. Det är ju bra.


På eftermiddagen kände jag att jag behövde göra något roligt för att inte deppa ihop, så då åkte jag iväg med min hund och hälsade på en vän som också har hund. Hon bor i utkanten av stan, nära fin natur och vi gav oss ut och gick på fina skogsstigar och över åkrar (i kanten) där vi inte gått förut. På halva vägen stannade vi i en vacker park och vilade i skuggan under en gammal ek. Det blev en skön dag mitt i allt fixande. Min hund fick springa lös och njuta och jag fick en energikick av promenaden. Ibland orkar jag gå nästan som tidigare, innan jag fick cancer, men visssa dagar måste jag vila mig bara efter en kort sträcka.


Energin kommer och går. Dels är det cancern som tröttar, dels medicinen. Många vilostunder per dag gör att krafterna räcker bättre. Och så hjälper det att göra något roligt! 

Av Helena Lundbäck - 22 juli 2012 18:37

Jag har som tur är en fin familj och härliga vänner som stöttar mig mitt i min kamp mot cancern och kamp för att få hjälp mot cancern. Det underlättar med kära som ställer upp och muntrar upp.


Det fantastiska är att att många som jag inte tidigare känt också tar kontakt med mig och vill stötta. Det är underbart. Jag känner verkligen att jag behöver det nu.


Sedan finns det en till som ger mig tröst och uppmuntran. Min fyraårige snälle blandrashund Valle.

 


Här är jag 2008 när jag tittade på valpar och hittade finaste Valle.

(Klicka på de små bilderna, så visas de större.)

    Mellan 2008 och 2010 bloggade han och jag tillsammans på http://vallevagabond.bloggagratis.se/

Den som är hundintresserad får ju gärna läsa där också om vad som hände oss under den tiden.  

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se