Att leva med cancer, det kan vara att försöka bortse från att man är sjuk och i stället bara leva på. Leva som om man vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av. Men det kan också vara att leva med ångest, att ständigt höra dödsfågeln kraxa och viska på ens axel. ("Snart är det din tur ...")
För min del går det inte att bortse från den rädslan. Jag väntar ständigt på att döden ska slå till. Jo jag lever med min rädsla. Därför kan jag inte till fullo njuta av allt det goda jag har och får. Det är så sorgligt. Så dumt. Livet skulle kunna vara så mycket bättre, utan den rädslan.
Jag har nu vetat att jag har cancer i sex år. Om jag fått cancern något decennium tidigare, hade jag inte klarat mig så bra som jag har gjort. Då hade jag inte kunnat opereras på det sätt som jag gjort, med en operation som räddade mitt liv. Jag hade inte heller några år därefter fått Avastin tillsammans med cytostatikan. Den har också fortsättningsvis räddat mitt liv och givit mig mer tid att leva på. Cancern som tidigare växte så snabbt, har ändrat karaktär och verkar nu växa långsammare. Men ingen vet riktigt vad som händer i min kropp. För nu kontrollerar vi inte längre om det tillkommit metastaser eller om de jag har blivit fler. I stället får jag mer smärtstillande om jag har ont. Om det sedan går fort eller långsamt fram till dödsögonblicket, det vet vi inte. Jag är glad åt allt smärtstillande jag får, men samtidigt saknar jag kontroll. Jag vill ha kontroll! Jag tror att människan vill ha kontroll. Å andra sidan går det inte att ha kontroll över ett sjukdomsförlopp. Så jag försöker leva på. Leva som om jag vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av.
Men ångesten knackar på ... lite för ofta. Jag kan inte bortse från mitt öde ...
Inger
26 september 2017 20:32
Stackars dig..det är väl det som alla hoppas på när man är i din situation, att man ska nå någon form av försoning. Jag är inte alls säker på att jag skulle göra det och jag vet inte, kanske ingen kan det egentligen. Det verkar som om du har många nära runtomkring dig och jag hoppas det ger lite tröst i det svåra. ❤️/Inger
Helena Lundbäck
27 september 2017 15:16
Någon form av försoning har jag visst nått. Men rädslan finns där.
Nelson
26 september 2017 21:17
Hej! Jag läser det du skriver och lider med dig. Det är lätt att ”veta” hur man skall tänka men inte lätt att omsätta i praktiken. Du är stark som skriver o berättar om dina tankar. Så skönt att smärtlindringen fungerar. Kan du få. Ågot för ångesten oxå? Förstår att du vill ha kontroll. Varför får man inte veta hur cancern utvecklas? Tänker på dig och tycker att du är mycket modig och ger många medmänniskor hopp! Må så gott❤️❤️
Helena Lundbäck
27 september 2017 15:23
Visst kan jag få något för ångesten också. Om jag vill. Men jag försöker parera den på annat sätt. Tack för omtanke.
Vildan
26 september 2017 21:27
Jag önskar jag kunde säga något som kunde ta bort din ångest och oro.
Jag har haft många mörka perioder i mitt liv och levt med en gnagande oro för allt och inget. Ätit diverse "lyckopiller", men blev inte lyckligare för det. Jag har nu hittat det som du funkar för mig och det är att hålla mig sysselsatt, i den mån jag orkar och klarar av. Det kan vara allt ifrån joggning i skogen till att bara sitta och måla/fila på naglarna och hitta olika mönster på nätet som inspiration, måla, rita med kolpenna m.m Läser mycket och drömmer mig bort från min egen verklighet när den känns för tung. Att umgås med familjen och bara vara omgiven av människor som älskar en betyder ju också så mycket.
Jag läser din blogg och kan känna vemodet som du förmedlar.
Förlåt om jag svamlar, men jag vill och önskar väcka en gnista i dig.
Ge inte upp! Du är här, nu. Ta vara på den tiden. Det bör vi alla göra för vi alla ska möta samma öde.
Stor kram
Helena Lundbäck
27 september 2017 15:26
Tack fina du! Du svamlar inte alls. Kram!
L
26 september 2017 22:53
Hej Helena,
Jag har följt din blogg den senaste tiden. Min mamma gick precis bort i liknande cancer som du har, 53 år gammal. Hon har kämpat med cancern i 20 år. Man vet aldrig när det tar slut , det kan dröja länge sen kan man också bli påkörd av en bil imorgon. Man vet aldrig. Det bästa man kan göra är att försöka leva i nuet och vara glad åt det som är och göra det man tycker är roligt. Du verkar kunna äta och röra på dig, det är positiva tecken. Du verkar stark, precis som min mamma. Kämpa på!
/L
Helena Lundbäck
27 september 2017 16:18
Tack. Jag kämpar på, som din mamma gjorde. Det finns alltid något gott att få ut och leva för, varje dag. Och det enda rätta är att leva i kärlek! Men rädslan kan ändå ligga på lur.
Karin
27 september 2017 20:28
Åhhhh ❤️ Styrkehälsningar från mig! Jag har en annan typ av ångest och oro än dig då min älskade pappa fick veta för en månad sen att han har obotlig prostatacancer 😔 Prostatan är borta men det är metastas i kota nr 9 i ryggen samt på både höger och vänster sida i lilla bäckenet.. jag hatar cancer!!!!
Helena Lundbäck
28 september 2017 16:43
Ja det är så jobbigt med metastaser som sätter sig på olika ställen i kroppen. Kram!
Britt-Marie
27 september 2017 21:05
Hej Helena ! Har försökt att skriva några ord till dig men allt verkade så banalt att jag gav upp. Men tänker mycket på dig och är glad för varje gång du skrivit några ord. Önskar du får må bättre och lite smärtfriare ett tag till och göra det du tycker om. Kramar Britt-Marie ❤
Helena Lundbäck
28 september 2017 16:46
Tack! Idag gör jag mycket av det jag tycker om, trots att jag har så ont! Jag har plockat gula kantareller och trattkantareller plus att jag nu står och bakar morotskaka.) Jag har jätteont, men trotsar smärtan ...)
Kramar tillbaka!
Therese
28 september 2017 16:44
Hejsan Helena
Jag har följt din blogg sedan min man Simon blev sjuk i PMP, han opererades av Haile i Uppsala strax innan han sade up sig och startade UCC 2012, jag är evigt tacksam att vi han få en operationstid och Simon mår fortfarande bra idag 5 år efter operationen.
Jag vill bara skicka en liten hälsning till dig och tala om att din blogg har betytt oerhört mycket för mig, jag är så tacksam för att du har delat med dig. Jag hoppas innerligt att du inte få ha ont och att du försöker njuta så gott det går. Många styrkekramar till dig från mig. Jag tänker på dig.
Soliga hälsningar från Onsala, Therese
Helena Lundbäck
28 september 2017 16:48
Så härligt att höra att Simon mår bra!!! Haile har gjort så mycket gott för så många. Tack för din fina hälsning! Kram, Helena
Tanja
29 september 2017 00:13
Kan du inte be om en undersökning i alla fall, kolla CEA-värdet och 19-9? Kan Du inte be om någon datortomografi-undersökning eller PET-Scan för att få veta mer om hur det ser ut inom dig? Det behöver du ju inte minst för att kunna fatta beslut om hur en eventuell nästa behandling ska se ut.
Helena Lundbäck
29 september 2017 09:07
Tack för tips och omtanke. Men det finns inget cytostatika som hjälper längre. (Jag har fått flera sorter.) Och kanske att jag ber om röntgen av något slag ändå.
Tanja
30 september 2017 20:03
Jag vet att de säger så, men Du måste ju få veta hur det ser ut inom Dig. Dessutom kan det alltid vara så att en tidigare cellgiftsbehandling ger effekt igen efter en paus. Jag skulle inte låta något vara oförsökt. Kram Tanja
Helena Lundbäck
30 september 2017 23:09
Bra pepp, Tanja! Jag ska kolla om jag kan få hjälp med det
Marie
1 oktober 2017 13:46
Kan det vara möjligt att bli bedömd av ytterligare specialistläkare som kan vara mer insatta i liknande sjukdomar som du har?
Finns ju många bra tumörläkare i vårt land och vet att det finns i Göteborg bland annat.
Må så gott , skriv ut då ditt radioprogram kommer ut, så ska jag lyssna på det .
Kram i massor Marie
Helena Lundbäck
1 oktober 2017 14:57
Tack kära Marie!
Jag har fått second opinion för några år sedan och då var man överens med tidigare läkate om att när sjukdomen är så spridd (i lungsäck, lever och i skelett) så kan man inte rå på den och bota längre. Det man kan göra är att förlänga livet med cellgifter (det har gjorts nu i flera år) och sedan se till att min återstående tid blir så bra som det går. Kramar tillbaka