Idag har värmen och det fina vädret kommit. Jag gläds åt alla vackra blommor som finns överallt. Men jag är trött. Råkade nyss trycka bort en kommentar när jag skulle svara på den. Det var inte meningen, jag hade velat tacka dig som skrev ...

Och jag har sovit mycket de sista dagarna, det har behövts! Kroppen värker fortfarande.

Nu ska jag släcka lampan och somna för natten. Imorgon är en ny dag.

Jag måste vila! Det känns som om kroppen strejkar helt. Magen är tack och lov lite bättre, men jag har fått värk i benen, i höfterna, i knäna, i fotlederna, i armarna, i handlederna och i min ena tumme. (Plus den vanliga värken i händerna och på fotsulorna och lite känningar av bröstvärken.) Jag tror att det är dags för att lägga mig i en vilstol i solen eller kanske under ett parasoll.

Förmodligen har jag varit för mycket aktiv. Nu ska jag göra ett försök med att vila mer. Hoppas kunna njuta av sommaren i lugnare takt.

Med hopp om vackert väder och mindre värk!

Vi har haft besök några dagar över midsommar. En av mina döttrar har varit här med sin familj. Det är morfar Peter som leker mest med barnbarnen, men jag har suttit och pysslat lite tillsammans med de små. De har pyntat små burkar som de fått att lägga "lyckostenar" i. Och de har också pyntat ramar och sedan fått foton att sätta i ramarna. Kul att se hur fint de gjort. Vi har också åkt på loppisrunda en dag, det är alltid kul. Och så har vi firat midsommar allesammans på en festplats nära oss. Den dagen var även min son och hans familj här. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Som tur är hjälps alla vuxna åt med matlagning och disk. På så vis kan vi äta gott och klara av att vara så många. Men ibland orkar jag verkligen inte, utan måste gå och lägga mig. Jag har haft det jobbigt med trötthet och diarréer senaste veckan. Kanhända är det penicillinet jag reagerar på nu, för det kan knappast vara cellgifter, då jag slutat med dem över sommaren. Jag hoppas att jag ska få må bättre snart. Tanken är ju att jag ska samla krafter under sommaren.

Det är härligt att träffa familjen, men imorgon åker de vidare och jag får en vilodag för mig själv, då Peter jobbar. Det är också bra. Hoppas också på lite bättre väder så småningom.

Är det lättare att möta en sjuk person som är sängliggande på sjukhus än en sjuk person som visar sig ute?

Ibland möts jag av undrande och nästan något som liknar avundsjuka över att jag kan träffa mina barn och vänner så ofta. Och undran över hur jag kan orka att göra utflykter. (Finns där också en misstänksamhet: "Hur kan du vara så sjuk om du är ute så mycket och gör så mycket?" Eller: "varför gör du så mycket när du är sjuk?")

Det kanske är svårt att förstå, men måendet varierar över dagen eller mellan dagarna. Jag är inte pigg och frisk hela tiden, jag måste sova mycket ibland även dagtid, jag har diarréer ibland, jag har värk ibland, jag medicinerar med morfin och andra mediciner, jag har biverkningar av cellgifter såsom sköra slemhinnor och svidande hud under fötterna och i handflatorna. Dessutom har jag ständig rädsla för hur tumörerna ska bete sig härnäst, om de ska hållas tillbaka av cellgifterna eller börja växa igen.

Och ibland är jag pigg och som vem som helst! För det mesta är jag glad!

Men jag är sjukskriven från jobbet, då jag har svårt att sköta det, beroende på mitt ojämna mående och min svårighet att koncentrera mig och att orka. I övrigt försöker jag att leva nästan som vanligt, så länge jag kan. Det är till en hjälp för mig att röra på mig och försöka njuta även om det inte alltid är lätt.

Så är det för mig, ifall du undrar.

Det är vackert i Stadsträdgården, där jag åter har traskat vägen fram till sjukhuset. Idag har jag varit på inplanerat läkarbesök. Och röntgen visar att cytostatikan har hjälpt: mina tumörer finns alla kvar, men ingen har vuxit och inga har tillkommit. Status quo alltså och det är det bästa resultat som är möjligt.

Eftersom jag är mycket trött, hade hög feber för två dagar sedan och dessutom har fått ett stort utslag på kinden, tyckte läkaren att jag kunde slippa behandling idag. Vi bestämde dessutom att det blir bra med en behandlingspaus över sommaren. Så jag fick gå hem med allergimedicin, en ny penicillinsort mot den eventuella infektionen i ansiktet och en fortsatt sjukskrivning hela sommaren och en bra bit in på hösten.

Om jag inte blir dålig innan dess, behöver jag inte komma till sjukhuset förrän nästa röntgen, som planeras till i mitten av augusti.

Så det blev en laktosfri glass som "belöning" när jag gick vägen tillbaka.

Nu firar jag cellgiftssommarlov!

Vi har haft det så bra då vi fått hjälp att måla huset under några dagar. Våra barn har kommit och jobbat medan barnbarnen lekt I trädgården. Jag har kunnat laga mat till alla målarna och sköta disk och annat. Det var roligt men ganska krävande och förmodligen har jag tagit ut mig, för idag blev jag riktigt sjuk.

I kväll fick jag därför åka in till en onkologavdelning på Akademiska sjukhuset och ta prover. Det började med magvärk i morse och sedan har jag sovit med huvudvärk hela dagen. Framåt kvällen tog jag tempen och hade 38,8 grader. Jag vet att feber kan vara farligt när man har cancer och går på behandling, så jag ringde in och berättade om hur jag mådde. De ville att jag skulle komma dit för att de skulle kunna kolla om det var något allvarligt.

Peter skjutsade in mig och jag kände mig fruktansvärt sjuk. Jag fick lägga mig på en brits och så togs prover. Proven gav inga dåliga svar, så jag kunde åka hem igen med en penicillinkur. Men jag orkade inte kliva upp förrän jag fått febernedsättande och det gått en stund. Så jag låg och sov några timmar på britsen på sjukhuset, medan febern gick ner. Sedan kunde vi åka hemåt och jag sov hela resan hem också.

Nu ligger jag i min egen säng och ska ta första penicillintabletten. Jag sätter klockan så jag kan ta alvedon om några timmar också. Jag vill slippa komma upp i en sån hög febertopp igen. Och så hoppas jag att det inte ska bli något värre av detta.

God natt!

  Torsdag till lördag hade jag en cytostatikabehandling. Jag mådde illa under själva behandlingen, men kunde häva illamåendet med medicin. Det har gått bra efter detta också hittills. Får se hur det går nu i veckan. (På bilden poserar jag i Furuviksparken ...)

Men vilken härlig helg vi haft! Två av våra barnbarn har varit på besök och ena dagen hjälpt oss med trädgårdsjobb och matlagning och dukning. Och vi har myst med att leka och läsa böcker med dem.Och den andra dagen åkte vi till Furuvik och såg på alla djur, de red på ponny, det blev många karusellåk + några andra aktiviteter och så presenter, pannkakor och grädde, glass och sockervadd ...

"Det var den bästa helgen i hela mitt liv", sa det ena barnbarnet och den andra var minst lika nöjd.

Vi med! Kul att få se dem så glada. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
        
Idag har jag sovit på soffan hela eftermiddagen och sedan några timmar efter vi ätit. Jag håller på att fasa ut kortisonet och är så trött. Nu ska jag snart hoppa i säng på riktigt. Imorgon blir det röntgen. Strax före midsommar röntgenbesked, läkarbesök och beslut om hur det blir med behandlingar i sommar. Jag hoppas på en behandlingsfri sommar.

Jag såg en bra film på Facebook, som en tjej laddat upp. Den beskriver hur det faktiskt är när cancern gått över i ett nytt stadium med metastaser i nya kroppsdelar. Till slut går det inte att bota  sådan spridd cancer. Bara att mota. Och det hjälper inte att vi som patienter med spridd cancer med metastaser, får höra att man ska prova olika kurer. Man får bara försöka leva så gott man kan och så gott det går, den tid man har. Vi är kroniskt sjuka och kan inte bli helt friska.

Tjejen som lagt ut filmen vill inte skuldbelägga någon, bara utbilda alla kring detta. Bra gjort tycker jag.

Jag provar att lägga en länk till filmen här. Svara gärna och säg om du kan se filmen:

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10153490757561869&id=733071868&_rdr