tursomentokig

Alla inlägg under juni 2017

Av Helena Lundbäck - 28 juni 2017 20:17

Nu går jag på en ny kortisonkur, vi har höjt medicinen i smärtpumpen och dessutom har jag fått en tilläggstablett. Jag kan inte svära på det, men jag tror att jag blir bättre nu. De sista dagarna har jag inte haft lika ont som tidigare.
Härligt!

Av Helena Lundbäck - 23 juni 2017 21:54

  

Det blev en fin midsommar. Några band blomsterkransar och åkte lövad skrinda till midsommarfirandet och några av oss firade lite med sång och dans och tävlingar vid festplatsen. Jag var hemma och vilade. Alla åt gott sedan och njöt ute. Några lekte Burken, andra diskade. Några spelade sällskapsspel inomhus och alla njöt av jordgubbar och meloner till kvällsfika.

Hoppas att ni haft en lika fin midsommar!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)


                        

Av Helena Lundbäck - 22 juni 2017 23:25

  

Det har varit en vecka med värk och krångligheter när vi ställer om medicinerna. Men imorgon är det midsommar och från att tro vi skulle vara ensamma här hemma och ta det lugnt för en gångs skull, till att inse att vi blir nio personer - vuxna och barn - det har gått så bra. Nu känns det hoppfullt. Det ska bli så roligt.

Vi har bett dem som ska komma att ta med sig lite, så blir det ett trevligt knytkalas. Det passar bra på midsommar. Jag kommer förmodligen behöva vila och sova då och då, men det får bli så. Alla klarar sig och allt ordnar sig.

Trädgården är så fin nu och jag är glad att jag kan vara med. Glad midsommar alla!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)

                            

Av Helena Lundbäck - 19 juni 2017 16:22

Problemet med att hela tiden dela med mig om hur jag mår, är att jag ju så gärna vill ge en positiv bild till vänner, familj, bloggläsare, sjukvårdare - berätta att allt blivit bättre, att det vänt, men alltsomoftast dyker det upp bakslag på de bra dagarna. Och då ångrar jag att jag sagt att jag blivit bättre.

Egentligen behöver jag inte känna ånger, eftersom livet sedan jag blivit sjuk verkligen är en berg- och dalbana. Det är så det är. Det är inget misslyckande, det bara är så.

Nu är jag inne på en vecka med en superstark kortisonkur. Igår kände jag en fantastisk skjuts vad gäller energin. Jag blev speedad och kinderna lyste röda. Och fram kom mitt gamla beteende med att riva fram dammsugaren och gå loss på golven. Och så gjorde jag en intervju till den bok jag tänker skriva och så, så småningom, ramlade jag ihop i en liten hög med stark värk. Och så grät jag som ett barn.

Idag var jag ganska pigg när jag vaknade. Men nu på eftermiddagen, då jag följt med Peter till stan och handlat och dessutom sedan besökt dietisten på Akademiska för att diskutera hur jag ska äta för att minimera problem med gas i tarmen, som uppstår av viss mat (fibrer) och ej fungerar snällt mot den stillastående tarm som är resultatet av den höga morfindos jag får mot smärtan ... ja, då sprutar tårarna igen och jag är helt utsliten av trötthet.

Jag går in i stressjukdom igen. I början av detta sekel, år 2003, var jag stressjuk av jobb, stor familj och en inre vilja att vara duktig och göra allt rätt. Jag tappade orken, förstod inte vad jag läste eller hur jag skulle göra de enklaste handlingar. Jag hittade inte och klarade mig inte i tillvaron. Jag blev så sjuk. Så småningom efter år av vila och återhämtning, träning, samtalsterapi och snällhet mot mig själv, lyckades jag bli hel igen. Sedan började jag jobba halvtid. Men då fick jag samtidigt cancer. Det var år 2011.

Efter några år som cancersjuk med stora operationer och sedan år av cellgiftsbehandlingar, blev jag stresstrött på att vara patient och behöva projektleda min sjukdom inför alla nya läkare jag mötte. Jag sa ifrån att jag bara ville ha en läkare och då blev det sakta bättre. Sedan klarade jag inte av fler behandlingar. Jag mådde för illa och jag blev inskriven i SAH - specialistansluten sjukvård i hemmet. Ett fantastiskt team med en otroligt bra läkare som gör allt för att jag ska må bra. Jag är så nöjd med den vård jag får, men nu tycks jag vara stressjuk av alla förändringar som sker i min smärtbehandling.

Jag orkar inte med att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har tre sorters smärta - nervsmärta, skelettsmärta och inre organ-smärta och nu jobbas det för fullt med att hitta balans i medicineringen mot dessa smärtor. Minska den ena medicinen, höja den andra. Lägga till och dra ifrån. Och så står jag där som ett frågetecken i mitten.

Jag orkar inte med mig själv som ena stunden försöker vara nästan frisk och i andra stunden ligger totalt sliten och sjuk med min värk. Det är inte vårdens "fel" det är min oförmåga att vara i mig själv.

Jag känner mig åter misslyckad och tycker att jag tappat bort min person. (Och förut var jag ju så nöjd med att vara lugn i den jag var!)

Nu har jag blivit en lipsill på nytt.

Allt ordnar sig säkert. Jag ska inte dra så höga växlar på allt. Jag har ett fantastiskt sjukvårdsteam som hjälper mig och jag har en underbar familj och fina vänner. Men det svåra är att bara vara och koppla av. Jag känner mig som ett medicinmonster.

Förmodligen är det bara kortisonet som speedat upp mig. Det ska säkert plana ut snart igen. Jag blir bara så trött när jag har ont. Nu ska jag sluta babbla och vila lite.

Av Helena Lundbäck - 14 juni 2017 20:52

Min fina läkare på SAH - Specialistansluten hemsjukvård - har remitterat mig till Smärtcentrum på Akademiska sjukhuset. Jag hade tur och fick en tid väldigt snabbt. Idag var jag där tillsammans med min läkare. Vi träffade en specialist som gick igenom min medicinering med oss. Hon undersökte mig också och därefter kom vi tillsammans fram till en ny medicinering. Nu ska vi pröva med att minska viss medicin och öka annan. Dessutom ska vi testa en veckas kortisonkur med hög dos för att se om kroppen kan reagera positivt på det. Jättebra att min läkare var med och antecknade, för jag kom inte ihåg allt. Nu känner jag mig trygg i att det blir rätt och bra. Hoppas att det ska fungera bra på min kropp och att jag kan bli smärtfri. Och specialisten avslutade med att säga att "vi ska tänka långsiktigt för vi vill ju ha kvar dig länge än". Sånt gillar jag att höra.

Av Helena Lundbäck - 11 juni 2017 13:17

Själv har jag många gånger trott att livet ska ta slut när jag blev 54, sedan 55, kanske vid 56, eller 57, säkert vid 58, eller vid 59 år. Och nu närmar jag mig hela 60 år i februari nästa år. Jag kanske får tänka att allt över 60 blir bonus. Med en dödlig sjukdom i kroppen är det ju konstigt om jag får leva längre och förunderligt att jag lyckats leva så länge som jag faktiskt har gjort.

När cancern först upptäcktes var jag bara 53 år och när den sedan utvecklade metastaser i snabb takt, var det inte så konstigt att vi blev skraja. Även läkarna menade att det troligaste var att jag inte hade lång tid kvar. Men så har jag haft tur och fått bra behandlingar.

Åren har gått, jag har fått leva trots sjukdomen, och nu känner jag mig inte längre ung. Så det är inte längre konstigt om livet snart tar slut. Ändå verkar det just nu inte som om sjukdomen har bråttom. Den har ändrat karaktär. Och jag kan leva vidare och ömsom sörja och lida av smärtan, ömsom verkligen fortfarande njuta av sommardagar med ljumma vindar och sol. Det är vackert och skönt.

Visst finns det orosmoln, förutom min egen sjukdom har jag andra närståendes hälsa att oroa mig för, men jag väljer, så mycket jag kan, att fokusera på det positiva. Som att jag fått vara tillsammans med först två och sedan ytterligare två barnbarn nu, fredag och lördag. Så underbart med barn som gungar i hängmattan, kastar frisbee, leker kurragömma och springer i sommargräset. Vi har firat att sommarlovet börjat, med chokladkaka, fruktsallad, rabarberpaj, grädde, vaniljsås och glass i olika smaker.

I slutet av veckan ska äldste barnbarnet komma tillbaka och bo hos oss i några dagar och om en månad kommer familjen med de tre barnbarnen som bor i Småland. Eftersom vi inte kan träffas så ofta, hoppas jag att de kan stanna lite längre och bada här i dammen, åka på utflykt till havet och leva lite lantliv med oss. Men vi får se vad det blir för väder, vad jag orkar och hur det blir.

Just nu sitter jag med Valle i skuggan på trappen och Peter klipper gräset på vår stora tomt. Vi har hängt tvätten och den torkar fint i sol och vind. Jag lyssnar nu till alla fåglar som försöker överrösta gräsklipparen. Snart ska jag lägga mig i vilstolen med filtar och kuddar så att min rygg får vila och jag ska försöka ge plats åt mina lungor som känns hoptryckta när jag sitter.

Ha en fin söndag alla! Det är underbart med sommar!

Av Helena Lundbäck - 8 juni 2017 17:27

Jag är trött, jag sover mest hela tiden så det är därför jag inte orkat skriva här på bloggen. Vi har haft besök av olika familjemedlemmar och vänner och mellan sovstunderna pratar jag med dem tills jag somnar igen.

Det doftar liljekonvaljer och syrener i huset. Vi har plockat var och varannan dag. Man får passa på, snart är det slut med den doftande tiden.

Peter åkte bort ett dygn i helgen, för att ha kul med några gamla vänner och jag fick samtidigt besök av en kompis som lagade mat, diskade, gick ut med Valle, tog med mig och Valle i sin lilla röda bil, på en utflykt till Karlholm och så roade hon mig i största allmänhet genom att prata och skratta. Jag slapp göra något och jag slapp allt ansvar. Så skönt det var. Men ändå blev jag jättetrött efteråt och sov och sov.

Och sedan kom mina snälla svärföräldrar som är i nittioårsåldern på besök. Peter lagade all mat och grejade med allt, men de gamla var också med och gick på promenader (i och för sig långsamma) och diskade och fixade. Och jag försöter också göra något, bakade en kaka, men sedan kom tårarna. Jag orkade ju inte.

Det är bara att inse att jag är tröttare än de två gamla. Jag har ont och är astrött. Ligger på min säng med varma vetekuddar intill mig och med den vackra yllefilten över mig. Så är det. Tufft. Det känns bara så märkligt allting. Hur det har blivit ...

När det är solsken blir jag lite piggare. Mellan sömnstunderna. Jag kan inte sitta särskilt länge i vanliga stolar, för jag blir så trött i ryggen. Förmodligen har jag blivit förfärligt otränad också. Vad som är vad i min värk vet jag inte. Vad är det som gör ont? Trötthet i ryggen? Metastaser i skelettet med tryck från tarmen? Tarmproblem? Muskelspänningar? Muskelsträckningar? Är det metastaserna i lungsäcken som smärtar? Eller metastaserna i levern?
Jag försöker att leva med det. Det går ju inte att öka morfindosen i det oändliga. Eller?

Jag somnar och somnar. Är så förfärligt trött.

Igår var en vän här och fikade med mig och imorgon ska barnbarnen ha skolavslutning.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards