Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.
Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.
Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...
Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.
Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"
Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.
Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!
Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.
Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.
Inger
19 maj 2017 10:55
Helena!
Jag kommer ihåg ett inlägg du skrev när du var på en resa och tog manikyr. Hur kvinnan som höll dina i sina sa...-Kämpa inte, njut. Jag tänker att hon även skulle kunna stryka dig över kinden och säga...- Du behöver inte vara stark, gråt när tårarna kommer.
Kram😘/Inger
Marie (Tord)
19 maj 2017 11:46
Vet inte om det förra meddelandet kom iväg till dig , eller om det bara försvann i hastigheten uti i etern .
Tror inte att jag hann skriva klart, förrän det for iväg helt plötsligt .
Passa på att njut så mycket du kan av allt härligt som tiden ger nu .
Det är bra att du skriver av dig som du gör och delar med dig av hur du känner .
Hjälper nog dig och många andra med.
Du är fantastisk på att skriva och berätta om hur du känner och har det och fint att du delar med dig av det.
Du ska veta att Tord har dig ofta i sina tankar och funderar ofta på hur ni har det <3
Ha det nu så bra du kan och vi tar med din fantastiska bok imorgon på vår resa och läser den ännu en gång .
Kram i massor från ett soligt och härligt Göteborg som är på väg i riktig högsommarvärme , det blir nog tufft för alla som delat i Göteborgsvarvet imorgon .
Helena Lundbäck
19 maj 2017 15:51
Tack för hälsning Marie och Tord! Ha det gott ni med! Kram
Maggan
19 maj 2017 15:12
Det är klart att du måste visa dig svag, få gråta och sörja ditt tidigare liv. Att få gråta ut , få bort en del som gör ont och att man kan känna sig lättare till sinnes efteråt. Det är lika viktigt som dina bra dagar. Så mycket av oss är mentalt och känslor. Det jag ser hos dig är att du kan även se de fina stunderna, lycka. Jag skrev en dikt en gång som illustrerar detta att vara svag eller stark.
Att våga visa sig svag är stark
Att vara stark kan vara svag
Jag kan vara svag idag
Och stark imorgon
Alla har vi båda delarna
När jag känner mig stark
Då kan inget hindra mig
Då känns allt möjligt
Jag äger hela världen
Men när jag är svag
Är allt jag behöver
En axel att luta mig mot
och få gråta ut
Önskar dig en så bra Helg Helena du kan ha..sommaren är här
Kram Maggan
Helena Lundbäck
19 maj 2017 15:53
Tack för hälsning och dikt! Ha det så fint du med både varma och svala dagar! Kram
Eva-Britt Tell
19 maj 2017 16:14
Jag har nyligen börjat att följa din blogg.Jag tycker du är så modig. Jag har äggstockscancer grad 4. själv är jag så rädd. Men jag blir varm i hjärtat när jag läser och ser de fina bilderna .Tänker på dig och dina anhöriga . Många kramar Eva-Britt.
http://tursomentokig.bioggplatsen.se
Helena Lundbäck
19 maj 2017 17:22
Jag är också rädd emellanåt. Men ju längre tiden gått desto mer har jag accepterat att jag fått sjukdomen och att den ej går att bota. Det är väl mer detta att inte veta hur lång tid jag har, som oroar mig. Jag undrar också hur länge jag ska orka ...
Kram till dig och hoppas att du får må bra så gott det går och så mycket som möjligt!
Marie Af
19 maj 2017 19:50
Så fantastiskt sorgligt och vackert du beskriver dina tankar och känslor. Önskar dig all styrka att ta varje dag som den kommer, att orka njuta av allt fint omkring dig och att du slipper ha så ont❤️
Kraaam❤️
Karina
20 maj 2017 16:59
Hej finaste Du! Visst förstår vi att du har brister som alla vi människor har! Och visst förstår vi att allt absolut inte är på topp! Men de jag menar och förmodligen många andra är att du skriver så avskalat och ärligt och fastän allt känns hopplöst för dej ibland så värkar du ändå kämpa på och se (ibland små ibland större) glädjeämnen som finns! Därför blir man så berörd (både ledsen och glad) att följa din blogg💖Styrke kramar från Karina som hoppas du får må så bra som möjligt💕
Helena Lundbäck
20 maj 2017 21:53
Tack snälla du! Jag är så glad för alla fina kommentarer jag får och ni stöttar mig på så många sätt. Kram!
Eva H
20 maj 2017 18:26
Kram <3 <3 <3
Marie L
22 maj 2017 13:44
Så fint du beskriver sorg.Har följt din blogg ett längre tag eftersom jag har en väninna som är där du var för 2-3 år sedan. Följer bloggen dagligen och beundrar ditt sätt att beskriva dina känslor.
Allt gott till dig i försommarvärmen!