Milt väder, nästan som en vårdag. Jag tog en skön tur över åkrar och in i skogen med min hund, när jag kommit hem från dagens besök på jobbet. Aningen solsken svepte fram och gav färgnyanser i den höstgrå naturen. Härligt att röra på sig efter tågresan och stövla fram i ganska snabb takt.

Att börja besöka jobbet varannan dag känns som ett bra upplägg. Då kan jag vila däremellan och det behöver jag. Det är en omställning att kliva upp tidigt, göra sig i ordning och ge sig iväg, men bra att börja testa om det fungerar. I morse hade jag fortfarande huvudvärk, men den lättade fram på dagen. Och på kvällen var jag tvungen att ta värkmedicin mot en smärtattack i magen. Det gick över och jag känner mig nöjd med att jag försöker komma igång så sakteliga. Jag vill inte bara känna mig sjuk. Jag vill kunna njuta av att göra lite av varje.

Innan jag opererades förvarnades jag om att det skulle ta flera månader, upp till ett halvår tills jag blev återställd och orken var tillbaka. Så är det nog. Cancern,  det kirurgiska ingreppet och cytostatikan har påverkat mig och gjort mig trött och lite klen. Men jag tänker att jag vill ha saker att göra och hitta kraft av att delta i livet, så jag inte bara ligger i soffan hela dagarna. Det visar sig vilket tempo som blir bäst att hålla.

Kanske får jag vänja mig vid att det går bra att vara aktiv en del dagar medan jag får acceptera att jag ska vila andra dagar. Jag ska försöka ta det riktigt lugnt och ha tålamod med min brist på ork och glädjas åt minsta framsteg. Och jag har tur som har bra stöd från jobb och vänner och familj.

Häromkvällen tittade jag på programmet "Sommarpratarna" på SVT. Leif Silbersky och Lotta Grey berättade där om hur det var för dem när de fått cancer. Att de kunde jobba även under den tid de gick i cellgiftsbehandling. Och att jobbet gav dem kraft att orka. Så kan det vara. Så var det för mig förra året, när jag tog cytostatika i tablettform i åtta kurer. Då kunde jag också jobba samtidigt som jag behandlades.

Men i somras när jag fick cytostatika intravenöst och väntade på operation nummer två, då kände jag mig för svag för att arbeta. Likaså har det inte alls gått att jobba de första månaderna efter den stora operationen. Men snart tänker jag försöka arbetsträna och kanske kan jag orka jobba på riktigt igen efter jul? Vi får se. Det känns bra i alla fall att allt har gått så bra så här långt. Jag passar på att glädjas åt allt jag kan och allt jag får.

Min cancerdiagnos måste jag leva med. Det blir många kontroller och många besked under kommande år, om jag får vara med.

Jag lever vidare, en dag i taget, och njuter så länge jag slipper återfall i cancern.