tursomentokig

Alla inlägg under oktober 2012

Av Helena Lundbäck - 31 oktober 2012 21:29

Det blev en heldag i stan igår. Jag åkte hemifrån med halvåttatåget och tillbaka med tåget som gick strax efter fyra. Så när jag väl var hemma på kvällen, var jag helt slut. Efter mer än tolv timmars sömn i natt, vaknade jag, men blev ändå inte pigg på hela dagen. Huvudvärk och seg i kroppen. Så än så länge vet jag att jag inte har krafter för att vara igång med aktiviteter hela dagarna.


Men vilken tur ändå att jag  klarade av hela gårdagen med läkarbesök, stadsbesök och yoga! Och så bra att jag kunnat vila hemma hela dagen idag.


Nu är det läggdags igen och jag hoppas att krafterna kommer tillbaka imorgon.

Av Helena Lundbäck - 31 oktober 2012 12:05

Igår var jag med på yogakurs för cancersjuka på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Det var väldigt skönt med små uppmjukande rörelser, koncentration på andningen och meditation. Lektionen pågick i två timmar med välgörande yoga och sedan en timmes samtal i grupp. Vi ska träffas en gång i veckan och jag ser fram emot nästa tillfälle!


Under samtalet kom vi att tala om hur man blir bemött när man fått cancer. Bemötande från familj, vänner, bekanta och sjukvårdspersonal. Och hur det bemötandet påverkar ens eget mående. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra och vad man ska säga, varken som sjuk eller den som ska möta den sjuke. Sjukdom tar på krafterna för alla inblandade. Och skrämmer oss.


De flesta vill nog väl, men ändå kan det ibland bli så "fel" det som sägs. Ofta handlar det då förmodligen om obetänksamhet, rädsla eller osäkerhet.


Många vänner vill väl att det ska vara bra och orkar inte höra att det vissa dagar är svårt och att man mår dåligt och är rädd. Ändå kan det vara viktigt att som sjuk få prata om det. Efter avslutade behandlingar och operationer kan de säga "ja men nu är väl allt bra igen, nu har du väl inget att vara rädd för". Men tyvärr fortsätter många som drabbats av svåra sjukdomar att vara rädda, även sedan de behandlats färdigt. Det är ju en stor kris man gått igenom. Det är nog väldigt svårt att¨förstå hur det känns, för den som själv inte varit sjuk.


Att kontakten och umgänget med anhöriga, vänner och bekanta har stor betydelse är en viktig sak, men jag tänker att det är minst lika viktigt för sjukvårdspersonal att förstå hur mycket just de kan påverka den sjukes syn på sig själv och livet, genom sitt sätt att bemöta patienten. 


En patient kan bli onödigt rädd, känna sig i vägen eller förminskad, tappa tron på sig själv och hoppet om livet och om framtiden, för att han/hon fått fel information eller inte fått tillfälle att fråga och samtala. Det kan få stora konsekvenser med missförstånd och ohälsa.


Själv har jag blivit mycket väl bemött för det mesta, men även reagerat på hur konstigt det ibland kan gå till och vilka märkliga saker som sagts till mig under min sjukdomstid.


När en läkare (efter att det med ultraljud upptäckts att jag hade tumörer i buken,) sa till mig ungefär så här: "De har ju redan satsat en del på dig och med tanke på att du är relativt ung så tycker jag nog att de ska gå vidare med det här ...", då blev jag förbluffad. Vad menades? Hade de inte försökt hjälpa mig om jag var fem år äldre?


Vid ett annat tillfälle bad jag sedan en kirurg om att gå vidare med detta, ta nya röntgenbilder och undersöka mig mer, eftersom jag fått nya tumörer och det var viktigt att få reda på vilken typ av tumörer jag hade, för att kunna behandla mig. Då svarade den rondande kirurgen: "Nej. Varför ska vi röntga dig? Vi har ju redan bilder på dig." (Då hade han uppenbarligen inte läst journalen och förstått att läget var ett nytt, att det var bråttom.) Den gången kände jag mig maktlös men bröt känslan genom att bli arg istället och säga att jag inte accepterade det, att jag ville leva vidare och bara måste få hjälp.


Och när jag ifrågasatte varför jag måste ha urinkateter, en gång när jag låg på avdelning för värk i magen, sa en undersköterska: "Ja, jag förstår att du vill ha det så bekvämt som möjligt den tid du har kvar." Då blev jag rädd. Vad visste hon som inte jag visste?  ... "Den tid du har kvar" ??? Hade hon redan dömt ut mig? Hur såg hon på mig?


Men jag tänker också på hur olika sätt man kan lämna besked på. Jag tror att den som är konstaterat cancersjuk och går i / gått i behandling, redan vet att det är en farlig sjukdom man drabbats av och att det inte finns några garantier för att det går att bota sjukdomen. Läkaren behöver inte varje gång man träffas säga: "det finns inga garantier. Tyvärr är det si och så många procent som dör." Jag tror att man blir uppgiven och nedslagen av det och att man som patient inte får någon levnadsglädje och styrka av det.


Om läkaren istället efter behandling säger: "nu ser det ut så här och vi kommer att göra allt för att det ska förbättras/ vara fortsatt bra. Och jag tror att det kommer att gå bra!", då får man som patient mer hopp. Det ska inte vara falska påståenden, utan bara medmänsklig tro på att det finns chanser att det ska gå bra!


Vi behöver hopp! Inte mer förtvivlan!








Av Helena Lundbäck - 30 oktober 2012 09:57

Nu är morgonens läkarbesök på Akademiska sjukhuset avklarat.


Ganska bra provsvar idag:

  • En av tumörmarkörerna lätt förhöjd
  • Lågt blodvärde
  • Lite för högt levervärde.

Ska äta järntabletter och jobba på att gå upp lite i vikt och stärka mig med motion. I övrigt finns inget att göra nu.


Nya prover kommer att tas om några månader och sedan en röntgenundersökning sex månader efter operation. Om det visar sig att cancern kommer tillbaka och det bedöms att det går att operera, blir jag förmodligen opererad på Akkis, om inget annat bestäms kring samarbete mellan UAS och UCC.


"Vi har redan opererat två sedan Haile slutade och det har gått bra, kan man säga".


Jag försöker vila i beskedet och tänka att nu är jag snart frisk! Tar mig en kopp kaffe och ska sedan promenera och äta en lunch innan det blir dags för yogan i eftermiddag.

Av Helena Lundbäck - 30 oktober 2012 08:06

Igår hade jag en lugn dag, vilade och umgicks med en god vän som kom på besök. Ute snöslaskade det och inomhus hade vi tänt i spisen. Allt var behagligt, ändå fanns en liten oro någonstans i bakgrunden, förmodligen kopplad till det telefonsamtal jag haft med en annan cancerpatient på förmiddagen.


Jag känner att så länge samarbetsfrågan mellan UCC och landstinget inte är löst, så kan jag inte känna mig trygg. Nu hamnar fler patienter i den situationen jag varit i, att de inte får remiss till Uppsala Cancer Clinic. Trots att de vill. Nu ska de behöva oroa sig dubbelt - både för sin sjukdom och för sin behandling.


Oron drabbar mig och människors rädsla för att inte få den vård de känner sig trygga med, berör mig djupt.


På kvällen hade jag svårt att sova. Så typiskt, eftersom jag skulle kliva upp tidigt, tidigt imorse, för att hinna med tåget till stan. Det blev bara fyra timmars sömn, så jag lär bli mycket trött under dagen.


Läkarbesök och yogakektioner står på schemat och jag känner mig lite som en stressad packåsna när jag kliver på tåget bärande på paraply, ryggsäck och en kasse med filt och handduk.


Jag behöver verkligen tillämpa lugnande andning och avslappnande yoga. Hoppas kunna släppa oron och komma till ro.

Av Helena Lundbäck - 28 oktober 2012 18:04

 

Helgen har varit fin. Kyligt ute, men klart och vackert väder. Hunden Valle och jag har varit ute på många långpromenader, bland annat på den gamla vägen och den mossbeklädda 1700-talsbron vid sidan om den stora vägen.


Jag tänker att det nästan alltid är så om man bemödar sig att titta efter, att det finns en väg vid sidan om. En bakgrundshistoria, en parallell, ett annat synsätt ...


När jag fick beskedet att jag inte skulle få mer cytostatika efter operationen, kände jag först oro för att inte längre bli omhändertagen, att jag "blev lämnad utan behandling". Jag var helt enkelt rädd att cancern skulle få fritt spelrum att fästa sig vid mig igen. Men sedan fann jag tanken att det var skönt att slippa de jobbiga behandlingarna och ägna mig åt återhämtning istället.


Under helgen har min man, min bonusdotter och hennes pojkvän jobbat med höststädning i trädgården. Själv är jag inte såpass återställd ännu, att jag kan hjälpa till med grävande och rensande, men Valle har legat i solen och njutit av sällskapet i trädgården. Jag har njutit av att jag kunnat gå längre än tidigare på mina promenader och av att jag kunnat jogga försiktigt korta sträckor och gå med stavar. Jag blir starkare och starkare och även om det kommer att ta tid att bygga upp mig, är det härligt att vara på den här sidan om operationen!


Och det är skönt att slippa cytostatikan nu när vinterkylan kommit.


Av Helena Lundbäck - 27 oktober 2012 18:22

Fortfarande står jag frågande till vad som ligger bakom att två sjukhus inom samma län och stad inte ska kunna få samarbeta, så att man på bästa sätt kan hjälpa de patienter som behöver vård. När kommer denna gåta att lösas?


Här är en länk till lokalradions senaste inslag. (Vad man rapporterat tidigare i frågan i olika media hittar du under kategorin Media, i högerspalten här på bloggen.)


Av Helena Lundbäck - 26 oktober 2012 21:30

Idag finns en artikel, i Upsala Nya Tidning (nätupplagan), om utredningen kring eventuellt avtal mellan Uppsala Cancer Clinic och Uppsala läns landsting. Jag förmodar att den kommer i papperstidningen imorgon. Kan det äntligen bli något samarbete? Jag hoppas det - för patienternas och alla inblandades skull.

Här är en intressant kommentar på en blogg värd att läsa.

Jag var i Uppsala idag och fredagsfikade på Uppsala Cancer Clinic. Det var som alltid roligt att träffa alla varma, fina och duktiga människor som arbetar där. Dem som jag har att tacka för så mycket! Nu är det drygt sex veckor sedan jag opererades där och det känns fortfarande som en stor gåva att ha fått möjligheten att leva vidare.


Ikväll njuter jag av god mat hemma i stearinljusskenet och brasvärmen, tillsammans med min bonusdotter, hennes pojkvän och en god vän.


Livet är gott!

Av Helena Lundbäck - 25 oktober 2012 21:45

 

Solen sken men i skuggan låg fortfarande frosten. Jag njöt av det vackra vädret men plågades av min dumma magvärk, som verkar dyka upp varannan dag nu. Försöker koppla den till vad jag ätit, men hittar ingen riktig linje i det hela. Ska kanske ta kontakt med dietisten igen ...


Inget roligt med värk. Jag har tagit värktabletter och legat med varm vetekudde på magen under filten idag. Till sist fick jag lindring. Och framemot kvällen kändes det bra igen. Hoppas på att må bra imorgon, så att jag kan besöka några viktiga personer.


Här är ett inslag om Haile Mahteme och Uppsala Cancer Clinic som sändes på TV4 Uppsala ikväll. (Den första nyheten i nyhetssändningen)






Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18
19
20 21
22 23 24 25 26 27 28
29
30 31
<<< Oktober 2012 >>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se