tursomentokig

Alla inlägg under september 2014

Av Helena Lundbäck - 29 september 2014 20:38

  

Vilken fin tid det är nu med alla färgerna ute i naturen. Valle (hunden) och jag går rundor i skogen, på åkrarna och på vägarna året runt och det ger mycket att se naturens alla skiftningar. Det är den bästa medicinen mot oro också - att gå och gå och gå. Här är några fler bilder från de senaste dagarna. (Klicka så syns de bättre).

         

Nu är det bara drygt en vecka kvar tills att jag ska röntgas. Det är för väl, så får jag snart veta hur det är med min sjukdom. Det är ändå bättre att veta så mycket som möjligt, känner jag. Då vet jag i alla fall vad jag ska förhålla mig till.


Jag undrar förresten hur många gånger jag röntgats de sista tre åren. Otaliga! För att inte tala om alla provtagningar! Det är ju ändå otroligt bra att sjukvården kollar upp och undersöker så noggrant gång på gång. (Även om jag ibland tänkt att det skulle varit bra om man kunnat se sjukdomen i ett tidigare skede än man gjort i mitt fall. Då hade den gått att operera bort en gång för alla och förmodligen aldrig kommit tillbaka.)


Tack för alla peppande ord jag får i kommentarerna och på annat sätt. De värmer.

Av Helena Lundbäck - 27 september 2014 23:21

Till en början var det så skönt att slippa cellgifterna, provtagningarna och läkarbesöken, men nu känner jag mig nästan bortglömd av sjukvården, efter två månader utan sjukhusbesök.

Frihetskänslan har bytts ut mot oro. Jag tänker ständigt på mina tumörer och undrar hur mycket de har vuxit. Går här och nästan längtar efter att få lämna urinprov och rör med blod. Räknar dagarna tills det är dags för röntgen. Vill försöka få någon sorts kontroll över mitt liv ...

Men jag är ärligt talat inte särskilt sugen på att sätta mig i "cytostolen" igen. Jag längtar inte efter kortisontabletterna och cellgiftsdroppet. Ändå finns ju risken att det är vad som väntar mig. Och det är ju inte bara en RISK utan också min CHANS till att få fler månader och mer tid att njuta av livet. Så visst inser jag att jag har tur som lever här i Sverige där vi kan få hjälp och visst är jag tacksam för den vård jag får!

Ändå skulle jag vilja skriva om historien om mitt liv en liten aning, om jag kunde. Det är liksom härligare med happy ending-stories.

Nå. Kanske är det alltid ett happy end när man till slut vandrar vidare. Det har vi ju ingen aning om förrän vi är där. Bättre kanske att fundera över och glädjas i nuet än att fantisera, oroa sig över och spekulera om slutet.

Just nu, när jag fått skriva av mig en stund, är jag ganska nöjd ändå. Oron försvinner. Jag släpper kontrollbehovet och vilar i tanken att allt blir som det blir och det blir säkert bra på sitt sätt. Och jag tänker att det är lång tid kvar att njuta av livet.

God natt önskar jag dig som läser.

Av Helena Lundbäck - 22 september 2014 22:10

"Det går att leva med cancer. Det går att bjuda motstånd. Ingenting är nånsin för sent. Allt är på sitt sätt fortfarande möjligt" skriver Henning Mankell som behandlats för sin cancersjukdom och levt vidare i vardagen och ovissheten. Det har gått åtta månader nu, sedan hans cancer upptäcktes.

Jag tänker att det på sätt och vis handlar om att antingen kämpa mot cancern eller att bara leva med den.
Under de tre år som gått sedan jag fick veta att jag har cancer, har min inställning till sjukdomen ändrats. Jag känner att det nu blir för jobbigt att "kämpa" och att det är bättre att stilla acceptera och se att det ändå finns liv kvar. För vad har man för val? När cancern är obotlig så är den. Då är det bättre att fokusera på livet än på cancern.

Henning Mankell skriver också att han varje dag upprepar en annan författares - Per Olof Enquists - ord: "en dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva".

Det är bra. Jag försöker leva på och göra det så bra det går, så länge det går.

Av Helena Lundbäck - 21 september 2014 11:28

 

Vad händer med kärleken när cancern slår till? Hur blir relationerna till kärasten, de närmaste, vännerna? Kan livet fortsätta som vanligt? Efter tre år med cancer kan jag säga att för min del har mycket förändrats. Jag är lyckligt lottad som lever med min fine man och som har min älskade familj, men ändå är allt förändrat. Känslan av mening, odelad hoppfullhet och framtidstro är inte längre hos mig. Mycket av nyfikenheten, leken och lusten har försvunnit. Det blir svårt att våga satsa på och att bygga relationer när rädslan spänner över allt jag gör och tänker. Och kanske känner mina närmaste likadant?

Hur ska man kunna ge, hänge sig, njuta och vara öppen när allt är så osäkert? Det är så lätt att istället bli hård och sluten och fly undan.

Och ändå! Det är nu livet pågår. Det är nu som jag kan se all kärlek och känna hur viktigt det är att leva i kärlek! Jag får kärleken men klarar inte alltid av att ta emot den. Som om jag tror att jag inte riktigt är värd den, nu när jag har min obotliga sjukdom.

Cancern bryter inte bara ner kroppen, utan även psyket.

Jag vill inte bli hård och sörjande. Jag vill leva i kärlek!

Av Helena Lundbäck - 13 september 2014 11:09

 

Igår var det två år sedan den stora operationen. Utan den hade jag inte varit med här idag. Det är märkligt och stort att tänka på. Och jag är oändligt tacksam för att jag fått den vård jag fått.


Idag oroar jag mig lite, eftersom jag börjar känna tryck och obehag i bröstet och vid diafragman. Ibland tror jag att det bara är muskelkramp som beror på stress. Andra gånger tänker jag att det är tumörerna som börjat växa igen. Ärligt talat tar det ner mig lite och jag har svårt att känna balans och vara nöjd i alla lägen. Jag är trött och orkar inte hålla igång så bra längre. Jobbet på halvtid tar mycket av mina krafter och så oron, men även helt friska människor pendlar i humöret, så det är ju inte konstigt att jag som är cancersjuk får ha mina stunder.


Annars försöker jag hitta på saker som får mig på gott humör. Förra helgen åkte vi iväg till Norasjön i Bergslagen tillsammans med en av döttrarna och hennes familj. Det blev en fin helg med utflykter till olika konstnärsateljéer och utställningar - "Ljusstråk" www.ljusstrak.se - och vi hade sköna och trevliga stunder tillsammans.

Det behöver inte vara stora saker som ska till, för att skapa glädje. En eftermiddag i veckan som gått, tog jag med mig hunden och en kompis till skogen där vi plockade lite lingon och drack kaffe och på kvällen blev vi bjudna på middag av kompisen. Såna små utflykter och trevliga middagar kan muntra upp i vardagen.


Nu är det lördag och vi ska träffa min son och hans familj.


Önskar alla en trevlig helg!

Och glöm inte att rösta imorgon om du inte redan gjort det!

Av Helena Lundbäck - 5 september 2014 13:12

September kan vara en så fin månad och den har sannerligen börjat bra i år. Äpplena på det ena trädet hemma har mognat och det är soligt sommarvarmt väder på dagarna och lite svalare nattetid. Jag går omkring och känner mig småförkyld mest hela tiden, men annars låtsas jag som om allt är bra. Och kanske är det bra. Kanske har cancern kommit av sig?

I början på oktober ska jag röntgas och någon tid senare ta prover och besöka onkologen. Då får vi se vad som hänt i min kropp. Men just nu är det ett mellanrum, en bubbla av normalt liv. Jag vet inte när bubblan ska spricka, men jag vet ju innerst inne att sjukdomen inte ger med sig så lätt.

Jag har i alla fall kunnat jobba (ganska intensivt) en hel månad nu efter sommaren. Och livet pågår för fullt med allt vad det innebär!

I helgen ska vi träffa en dotter och hennes familj. Det blir roligt. Jag hoppas på att få många fina helger i höst med familj och vänner.

Ha det skönt i septembersolen!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se