Vi har haft en del besök, bland andra ett barnbarn på gott humör, som har följt med på hundpromenader och hjälpt oss att ta in ved i vedboden, tillsammans med min bonusson Johan och min man Peter. Som belöning gjorde de sedan ett badhusbesök. Och idag kommer ett annat barnbarn hit, för att vara med oss och sova över en natt. Det är roligt när vi får rå om dem ett och ett. Vi hinner med att prata i lugn och ro, lyssna och umgås.

Fler besök blir det också, nästa vecka då Peter åker ner till Öland. Då kommer två vänner för att hjälpa mig med Valles promenader och med matlagningen. Det ska bli trevligt! De har också med sig en hundvalp. Om jag orkar kommer vi också att gå på teater.

Mitt ibland alla besöken ringde jag upp en vän till en vän, som blivit hårt drabbad av ett återfall i cancern. Vi talade med varandra om hur fruktansvärt hemskt det faktiskt känns att veta att döden knackar på. Jag har också blivit intervjuad för ett radioprogram som ska sändas i slutet av oktober. Återigen handlade det om att berätta hur det känns att vara döende. Så mina dagar blandas av positiva möten och allvarliga, ibland svarta tankar. Så är det att leva med obotlig cancer.

Att leva med cancer, det kan vara att försöka bortse från att man är sjuk och i stället bara leva på. Leva som om man vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av. Men det kan också vara att leva med ångest, att ständigt höra dödsfågeln kraxa och viska på ens axel. ("Snart är det din tur ...") 
För min del går det inte att bortse från den rädslan. Jag väntar ständigt på att döden ska slå till. Jo jag lever med min rädsla. Därför kan jag inte till fullo njuta av allt det goda jag har och får. Det är så sorgligt. Så dumt. Livet skulle kunna vara så mycket bättre, utan den rädslan.

Jag har nu vetat att jag har cancer i sex år. Om jag fått cancern något decennium tidigare, hade jag inte klarat mig så bra som jag har gjort. Då hade jag inte kunnat opereras på det sätt som jag gjort, med en operation som räddade mitt liv. Jag hade inte heller några år därefter fått Avastin tillsammans med cytostatikan. Den har också fortsättningsvis räddat mitt liv och givit mig mer tid att leva på. Cancern som tidigare växte så snabbt, har ändrat karaktär och verkar nu växa långsammare. Men ingen vet riktigt vad som händer i min kropp. För nu kontrollerar vi inte längre om det tillkommit metastaser eller om de jag har blivit fler. I stället får jag mer smärtstillande om jag har ont. Om det sedan går fort eller långsamt fram till dödsögonblicket, det vet vi inte. Jag är glad åt allt smärtstillande jag får, men samtidigt saknar jag kontroll. Jag vill ha kontroll! Jag tror att människan vill ha kontroll. Å andra sidan går det inte att ha kontroll över ett sjukdomsförlopp. Så jag försöker leva på. Leva som om jag vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av.

Men ångesten knackar på ... lite för ofta. Jag kan inte bortse från mitt öde ...

Jag sitter stilla i bilen och vilar.
Önskar mig en frisk kropp. (Och en lugn själ. Det hänger ju ihop). Jag känner mig lite sjuk, (kanske förkyld?) och trött men när jag tog tempen häromdagen, var den bara lite över 37. Jag brukar ha runt 36 grader i och för sig, men man räknar visst inte med feber förrän man har nått 38 grader.

Det blåser ute, är mulet och ibland soligt. Valle ligger i sin bur, längst bak i bilen. Peter kör och jag sätter på olika spellistor på Spotify. Vi har just tagit en paus med hundpromenad i skogen och med kaffe och smörgås. Men nu kör vi igen. Vi är på väg norrut, till mina föräldrar. SAH i Tierp har avtalat med Sundsvalls motsvarighet. I eftermiddag kommer en sköterska därifrån och byter spruta i min smärtpump. Det är fantastiskt ändå hur fin vård jag får. (Men det är ändå inte normalt att ha det så här.)

Jag "tar mig i kragen" och försöker vara som vanligt. Jag låtsas att jag är lite förkyld ....

Kram till alla som behöver en kram.

Nu var det sannerligen längesedan som jag skrev något här i bloggen. Jag har haft en hel del för mig. Sovit mycket förstås, men också umgåtts med vänner. Vi var med några vänner på en konsert i Tegelsmora kyrka, då Gustaf Norén sjöng och pratade om musik och om livet, tillsammans med två musiker. Det var en fin upplevelse.

Sedan var vi på en kräftskiva bland glada människor. Och förra söndagen bakade jag bullar med min dotterdotter. Också det en glad tillställning.

Och jag får inte glömma att Valle haft besök av en schäferdam medan vi umgicks vid fikabordet med hundens matte och husse. Tidigare hade Valle också besök av en annan tik som ville springa runt i trädgården med Valle, medan hennes snälla matte planterade en ståtlig rosa malva hos oss.

Så har vi haft besök av min snälla brorsdotter. Hon stannade i två dagar.

På lördagen hälsade vi på en kompis med en hund som bor några mil härifrån och idag var en annan kompis på besök hos oss.

Jag har i och för sig haft en hel del värk, men det känns ändå bra med alla besök. Jag känner mig nöjd och glad förutom det onda. Och när jag fått frågan om jag känner mig älskad, så måste jag svara att det gör jag. Bättre än så här kan det väl knappast bli.

Och medan alla besöken pågått, har Peter jobbat vidare med att måla lusthusets alla ytor. Det är många fönster ...