Vilken tur att det går upp och ner! Att jag tillåter mig att ibland känna oro för att sedan kunna bli lugn. Att jag tillåter mig att njuta av det som är gott och inte bara fastnar i självömkan. Så får det vara!

Jag tycker att det är okej och normalt och mänskligt att det svänger. Så ser livet ut.

Idag är det fantastiskt vackert väder och jag har gått länge med min hund i skogen. Det är min räddning det, att jag får lite dagsljus i ansiktet och lite fart på påkarna. Desto skönare att vila trötta ryggen sedan, när jag kommer hem. Jag har ringt några samtal också, till min chef, Försäkringskassan och till vårdcentralen. Försöker fixa till närmsta framtidens rehabiliteringsplanering, men känner att det är en stor omställning, att bli effektiv och ta tag i problem som ska lösas ... Jo, så blir det när man gått i sjukdomslunken en tid.

Nu ska jag lägga mig på rygg och vila, medan jag läser i min bokcirkelbok. För i min egen rehabiliteringsplanering ingår att jag ska göra lite roliga saker med mina goda vänner också. På söndag ska vi träffas i bokcirkeln om allt går som det var tänkt.

Trevlig måndagkväll alla!

Vaknar mitt i natten och känner hur spänd och stel min kropp är. Det stramar i ryggen, axlarna, nacken ... Försöker, medan jag blundar och andas lugnt, växelvis stretcha och slappna av. Jag vänder på mig, rättar till täcket, tar det så lugnt, vilar ... Men det är omöjligt att somna. Timmarna går.

Till sist tassar jag nerför trappan och in i köket, sätter på vattenkokaren och tar fram teburken. Jag brer mig en smörgås, brygger te och dukar en liten bricka åt mig som jag sedan tar med upp tillbaka i sovrummet. Kanske kan det ge lugnande och sövande effekt?

Det har gått två månader sedan min stora operation. Nu lever jag till synes frisk igen. Utan värktabletter och stödstrumpor. Ett stort ärr längs med mittlinjen av hela magen och en utputande venport under huden inunder höger nyckelben är det enda som vittnar om vad jag varit med om. Annars syns inget. Jag har kvar det mesta av mitt långa hår och med lite smink ser ansiktsfärgen ganska okej ut. Och ändå är precis allting annorlunda nu. Efter operationen.

Visst är jag oändligt tacksam för att ha blivit befriad från de stora tumörerna som höll på att helt ta över i min kropp, men de är nu inte allt som försvunnit. Någonstans på vägen har jag också förlorat tilliten och tryggheten och lämnat plats åt rädslan och oron att smyga in i kroppens alla vindlingar. Där ligger de nu ständigt på pass och det självklara får inte längre vara självklart. Jag är nu en gång för alla inte längre mitt gamla jag.

Det blir till att lära sig att leva på nytt, i sitt nya liv.

Jag har fått extra tid till skänks och vill passa på att njuta av alla nya dagar jag får. Så varför stör då oron och rädslan? Det är väl själva den att jag inte lyckas få vara ifred med glädjen och tacksamheten.

Å, jag märker det, att jag är otålig! Jag tror visst att jag ska åka i gräddfilen och komma lätt undan. Vill liksom inte stöta på såna onödiga problem som tungsinne, trötthet och tveksamhet. Vill inte låtsas om att rädslan byggt bo i mig. Jag vill bara ha energi, styrka och glädje.

Ändå visste jag ju att det skulle ta tid att läka efter en så omfattande operation. Men min hjärna vill liksom inte låtsas om det, utan ta genvägen förbi problemen.

En röst inom mig säger: "Kom igen nu, du är ju inte sjuk längre, sjåpa dig inte!". Och en annan röst viskar samtidigt: "Det är ingen idé att du planerar någonting. Cancern kan komma tillbaka när som helst, den kanske redan har börjat växa någonstans inom dig." Så utmattad jag blir av att höra på tjattret från rösterna. Försöker värja mig och skruva ner volymen ...

Jag har haft en natt med väldigt lite sömn och med många tankar. Nu närmar sig morgonen och snart kan jag förmodligen somna om ...