tursomentokig

Alla inlägg under mars 2016

Av Helena Lundbäck - 31 mars 2016 14:56

Igår såg jag blåsippor i skogen och idag de första videkissarna och vårens första fjäril. Det är vår igen! Men jag pendlar mellan glädje och gråt.

Innan jag blev sjuk skulle jag njutit av att våren kommit till oss igen och tänka att det självklart skulle komma många nya vårar ... Nu, när jag är sjuk, tänker jag att det kanske är min sista vår ...

Det är så svårt att hålla ihop.

Av Helena Lundbäck - 31 mars 2016 01:19

Jag har många gånger funderat över vad jag kan ta upp på Facebook och i Bloggen. Hur påverkas de som läser och vill de veta allt om mig? Ibland tänker jag att jag ska vara lättsam och inte ta upp så djupa saker. I alla fall inte på Facebook. Kanske kan man spara det djupaste hit till bloggen. Här väljer ju människor att gå in och om de vill läsa. På Facebook kan det kännas som om jag blottar mig om jag skriver om för djupa tankar. Och som läsare på Facebook, dyker det ju upp en massa text från alla vännerna och det är ju inte alltid man kan värja sig ...Man kanske inte orkar ta in allt. Och det känns ibland konstigt att svara. Ja, det är inte allt som passar på alla platser. Eller är vi för rädda? Kan vi prata om allt överallt? Skulle vi rentav må bra av att öppna oss mer?

Jag tror att vi lätt blir "överfulla" av allt vi möter, och att vi inte orkar med mer bekymmer. Men å andra sidan har vi behov av att samtala och möta varandra på ett ärligt sätt. Så var kan vi göra det?

Vad tycker du? Är det okej att skriva om det svåra? Om känslor? Om sjukdom? Om oro och rädsla?

Av Helena Lundbäck - 28 mars 2016 22:45


 

Vi har träffats många i påsk. Härliga dagar tillsammans med familj och vänner på Öland. Och vi har njutit av vackert väder, promenader, blommor, fågelliv, trädgård, god mat och av varandra. Tyvärr fick några av oss magsjuka. Det blev min tur tidigt i morse. Jag kräktes för fullt men nu på kvällen när nästan alla åkt iväg, mår jag bättre efter en dag med läkande sömn. Imorgon åker vi hemåt igen.
Ha det gott alla!
(Klicka på bilderna så syns de bättre!)


              


Av Helena Lundbäck - 22 mars 2016 15:00

Jag var hos läkaren idag och vi konstaterade att jag behöver vila från behandlingarna med cellgifter, Avastin och kortison ett tag. Efter åtta behandlingar varannan vecka sedan den 30 november fram till nu, har kroppen tagit stryk. Som tur är har även cancermetastaserna hållts nere. Min behandling är effektiv. Ingen tillväxt nu och tumörmarkören S--CA 125 som normalt ska ligga på ett värde under 35, har krupit ner från 86, 2 till 30,7 kE/L. Jag har fortfarande metastaser i lungsäck, skelett, lever och bukhinna, men cancern är vilande just nu, vilket är bra.


Nästa steg blir röntgen om ca två månader, så får vi se om vi behöver återuppta behandlingarna redan då eller om vi kan vänta ytterligare två månader.


Jag lämnade också blodprover till forskningssjuksköterskan. Jag ingår i en grupp som behandlas med Avastin och de behöver veta mer om vilka som är hjälpta och vilka som inte blir hjälpta av behandlingarna. Hon berättade för mig att jag har gått ovanligt länge på denna behandling. Hon berättade också att de jobbar med ett annat projekt där de forskar på cancerpatienter som behandlas med medicin som riktas rakt in i en metastas och därefter själv söker upp alla liknande metastaser i kroppen. Denna medicin är ännu inte färdig och godkänd och man vet fortfarande inte vilken sorts cancer den fungerar bäst på, men det är spännande att se och följa. (Tänk om jag lever så länge att jag skulle kunna få prova detta och tänk om det hjälpte!)


Innan jag gick från Onkologen idag, fick jag också en spruta i magen med den skelettstärkande medicinen Xgeva. Den ska jag ha igen om sex veckor.


Idag är det tråkigt snöslask hela dagen och det sköna efterlängtade vårvädret lyser med sin frånvaro. Men snart är det april och jag hoppas då få njuta av en härlig vår och samla på mig kraft tills det är dags för nästa omgång med behandlingar.



Av Helena Lundbäck - 21 mars 2016 19:24

I natt var min mage i olag och morgonen tillbringade jag med diarréer och kräkningar. Efter att ha proppat i mig Primperan och Loperamid fick jag till slut stopp på eländet, och kunde åka iväg till provtagningen och lämna prover. Sedan åkte jag hem och sov till långt fram på eftermiddagen. Nu mår jag bättre igen.

Imorgon tisdag träffar jag doktorn. Då ska vi gå igenom resultat av prover och resultat av röntgen, för att planera framåt. Jag hoppas på att få en vår med lite paus från behandlingar och jag hoppas på att få må lite bättre.

Ha en fin kväll!

Av Helena Lundbäck - 19 mars 2016 10:00

Visst är vi olika. Jag fick en kommentar från en som tyckte att det inte var bra att få falska förhoppningar från läkare.

Jag vill förtydliga hur jag menar, jag vill inte heller ha falska förhoppningar, men jag vill ha hopp. Jag menar hopp att leva den tid jag har. Något att leva för! Lite glädje och mening.

Det är ju svårt att hamna i den här situationen, att bli kroniskt sjuk i cancer och inte veta hur sjukdomen kommer att utveckla sig i nästa steg och inte veta när man ska dö. Då skulle det vara skönt om vi patienter fick mer att glädjas åt, tänker jag. För att bara lida och gå och vänta på att dö är förödande. Särskilt om den perioden blir lång och sträcker sig över många år ...

Av Helena Lundbäck - 18 mars 2016 07:49

Att få cancer är att sänka livskvalitén. Rädslan att cancern ska ta kål på oss, blir ofta en följeslagare. Hur ska man lyckas vara positiv när otryggheten finns där alla dygnets timmar? Om läkaren eller den person som meddelar oss om diagnosen dessutom ser ledsen ut och säger att tyvärr ser det mörkt ut, eller något liknande, då tar det ner livskvalitén ytterligare. Vi behöver få hopp istället!

Jag har haft två långa år då jag trott att snart är det för sent. Jag minns så väl minen på läkaren som meddelade mig att de hittat metastaser. Och jag minns hur han sa att det såg mörkt ut och hur han skakade på huvudet när jag frågade om jag kanske kunde vänta mig ha ett eller flera år kvar att leva ... Min slutsats blev att jag trodde att jag skulle dö inom en mycket kort tid. I den rädslan har jag levt. Tänk om jag hade fått hopp istället! Tänk om läkaren sagt "vi har hittat metastaser, men nu ska vi behandla dem och jobba för att du ska få ett gott liv och ha en lång tid kvar! Vi får se det som en chans som vi har att jobba mot cancern tillsammans! Man kan aldrig veta ..." Tänk om han hade sagt något liknande! Tänk om jag hade laddats med hopp!

Jag fick syn på en bra broschyr nyligen. Den borde all vårdpersonal som jobbar med cancerpatienter läsa. Titta på den här: Så vill vi ha det 2016

Jag har förresten läst i min journal att det inte tillkommit några metastaser sedan sist. Röntgen visar också att levermetastaserna krympt! Fantastiskt! På tisdag ska jag prata med läkaren om resultatet.

Av Helena Lundbäck - 16 mars 2016 12:32

 

Idag hade jag tid hos hårfrisörskan, men tänkte att det var ingen idé. Jag försökte ringa återbud. Eftersom ingen svarade på salongen, var jag ändå tvungen att ta mig dit och meddela hur det var, att jag tappat hår, att det blivit så tunt och att det dessutom uppstått en stor kal fläck. Jag har blivit partiellt flintis!


Men vilken tur att jag gick dit! Hårfrisörskan kammade det lilla av luggen som fanns kvar, åt sidan, tillsammans med lite sidohår. Hon lyckades på så sätt täcka den stora kala fläcken. Dessutom sprayade hon ljusbrun färg över fläcken. (Spray som är tänkt att dölja utväxt med). Det ser ut som om jag har hår över hela hårbottnen nu. Och så klippte hon mig - så snyggt!


Klicka på bilderna så ser du tydligare hur fin hon gjort mig! TACK!

   


Och när allt var klart sa hon att hon ville bjuda mig på klippningen!

Vilken fin och fantastisk tjej! <3


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards