tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Smärta

Av Helena Lundbäck - Måndag 19 juni 16:22

Problemet med att hela tiden dela med mig om hur jag mår, är att jag ju så gärna vill ge en positiv bild till vänner, familj, bloggläsare, sjukvårdare - berätta att allt blivit bättre, att det vänt, men alltsomoftast dyker det upp bakslag på de bra dagarna. Och då ångrar jag att jag sagt att jag blivit bättre.

Egentligen behöver jag inte känna ånger, eftersom livet sedan jag blivit sjuk verkligen är en berg- och dalbana. Det är så det är. Det är inget misslyckande, det bara är så.

Nu är jag inne på en vecka med en superstark kortisonkur. Igår kände jag en fantastisk skjuts vad gäller energin. Jag blev speedad och kinderna lyste röda. Och fram kom mitt gamla beteende med att riva fram dammsugaren och gå loss på golven. Och så gjorde jag en intervju till den bok jag tänker skriva och så, så småningom, ramlade jag ihop i en liten hög med stark värk. Och så grät jag som ett barn.

Idag var jag ganska pigg när jag vaknade. Men nu på eftermiddagen, då jag följt med Peter till stan och handlat och dessutom sedan besökt dietisten på Akademiska för att diskutera hur jag ska äta för att minimera problem med gas i tarmen, som uppstår av viss mat (fibrer) och ej fungerar snällt mot den stillastående tarm som är resultatet av den höga morfindos jag får mot smärtan ... ja, då sprutar tårarna igen och jag är helt utsliten av trötthet.

Jag går in i stressjukdom igen. I början av detta sekel, år 2003, var jag stressjuk av jobb, stor familj och en inre vilja att vara duktig och göra allt rätt. Jag tappade orken, förstod inte vad jag läste eller hur jag skulle göra de enklaste handlingar. Jag hittade inte och klarade mig inte i tillvaron. Jag blev så sjuk. Så småningom efter år av vila och återhämtning, träning, samtalsterapi och snällhet mot mig själv, lyckades jag bli hel igen. Sedan började jag jobba halvtid. Men då fick jag samtidigt cancer. Det var år 2011.

Efter några år som cancersjuk med stora operationer och sedan år av cellgiftsbehandlingar, blev jag stresstrött på att vara patient och behöva projektleda min sjukdom inför alla nya läkare jag mötte. Jag sa ifrån att jag bara ville ha en läkare och då blev det sakta bättre. Sedan klarade jag inte av fler behandlingar. Jag mådde för illa och jag blev inskriven i SAH - specialistansluten sjukvård i hemmet. Ett fantastiskt team med en otroligt bra läkare som gör allt för att jag ska må bra. Jag är så nöjd med den vård jag får, men nu tycks jag vara stressjuk av alla förändringar som sker i min smärtbehandling.

Jag orkar inte med att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har tre sorters smärta - nervsmärta, skelettsmärta och inre organ-smärta och nu jobbas det för fullt med att hitta balans i medicineringen mot dessa smärtor. Minska den ena medicinen, höja den andra. Lägga till och dra ifrån. Och så står jag där som ett frågetecken i mitten.

Jag orkar inte med mig själv som ena stunden försöker vara nästan frisk och i andra stunden ligger totalt sliten och sjuk med min värk. Det är inte vårdens "fel" det är min oförmåga att vara i mig själv.

Jag känner mig åter misslyckad och tycker att jag tappat bort min person. (Och förut var jag ju så nöjd med att vara lugn i den jag var!)

Nu har jag blivit en lipsill på nytt.

Allt ordnar sig säkert. Jag ska inte dra så höga växlar på allt. Jag har ett fantastiskt sjukvårdsteam som hjälper mig och jag har en underbar familj och fina vänner. Men det svåra är att bara vara och koppla av. Jag känner mig som ett medicinmonster.

Förmodligen är det bara kortisonet som speedat upp mig. Det ska säkert plana ut snart igen. Jag blir bara så trött när jag har ont. Nu ska jag sluta babbla och vila lite.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 14 juni 20:52

Min fina läkare på SAH - Specialistansluten hemsjukvård - har remitterat mig till Smärtcentrum på Akademiska sjukhuset. Jag hade tur och fick en tid väldigt snabbt. Idag var jag där tillsammans med min läkare. Vi träffade en specialist som gick igenom min medicinering med oss. Hon undersökte mig också och därefter kom vi tillsammans fram till en ny medicinering. Nu ska vi pröva med att minska viss medicin och öka annan. Dessutom ska vi testa en veckas kortisonkur med hög dos för att se om kroppen kan reagera positivt på det. Jättebra att min läkare var med och antecknade, för jag kom inte ihåg allt. Nu känner jag mig trygg i att det blir rätt och bra. Hoppas att det ska fungera bra på min kropp och att jag kan bli smärtfri. Och specialisten avslutade med att säga att "vi ska tänka långsiktigt för vi vill ju ha kvar dig länge än". Sånt gillar jag att höra.

Av Helena Lundbäck - Måndag 15 maj 17:38

Det känns så gott att bli uppringd av någon som man inte pratat med på riktigt länge. Idag var det ett sådant tillfälle. Jag kände att jag lyste upp och fick en "fläkt från förr" blåsande över hela mig - en känsla av tiden som var tidigare, då när jag fortfarande hade mer "hopp om livet" ... Tack Maria för det samtalet!

Jag satt och vilade i bilen på en parkeringsplats utanför en affär, när det ringde. Peter handlade under tiden och kom sedan ut med kaffe och varma bullar till mig. Det var skönt att förutom det fina samtalet jag gladdes åt, få den lika goda energin i form av fika också. Det gäller att fylla på så att man har "nyladdade batterier"! När telefonsamtalet var slut och vi fikat klart i bilen, gick Peter in i affären igen och gjorde fler ärenden, medan jag kunde sittta kvar och ta det lugnt.

Varför åkte vi då till stan till att börja med? Jo, jag hade med mig en remiss till ortopediska skoaffären och fick där prova ut en justering på mina inlägg, samt prova ut nya fotriktiga skor. Härligt! Nu hoppas jag att jag kanske ska kunna gå lite längre promenader. I alla fall inte få så ont i fötterna när jag varit ute och gått.

Ja, förutom all värk i bröstkorgen får jag ju ont i fötterna när jag gått en stund. Men det är inte bara värken som stör mig när jag promenerar. Luften "räcker inte alltid till" när jag går. Jag orkar liksom inte ta i som vanligt. Det känns som om jag inte får tillräckligt med syre ner i lungorna. Jag nämnde det för sjukgymnasten som var på besök hos mig i morse. Hon trodde att det kan bero på att jag andas med för korta och ytliga andetag och att det i sin tur är en följd av att det gör ont när jag tar störrre, djupa andetag. Och hon sa att det finns väldigt många smärtpunkter och nervtrådar som bråkar med en, när man har metastaser och vätska i lungsäcken.

En sköterska och en läkare pratade med mig också på förmiddagen och föreslog att jag ska testa en kortisonkur mot smärtan i bröstkorgen, för att se om det gör nytta. Jag säger ja till det och menar att det är värt att testa allt, som kan tänkas hjälpa, för att minska på smärtan, för smärtan är ett dagligt problem.

Det är tröttande med stadsresor och mycket tröttande med smärta. Och ändå är jag lite glad för att det blivit en på många sätt bra dag. Nu är vi strax hemma och jag ska alldeles snart få besök av sköterskan som ska byta spruta i min smärtpump. Det känns bra att få den hjälpen och kontakten med SAH varje dag. Sedan hoppas jag på en lugn och skön kväll utan smärta.

Ha nu en fin kväll, du som läser här, du med!

Av Helena Lundbäck - Lördag 13 maj 23:43

  

Precis som vädret varierar med sommarvärme, vintersnö, höstregn och vårvindar, varierar mitt mående. Ena dagen har jag så mycket smärta, nästa dag tycks jag få en dag med smärtfrihet. Och en dag som börjat bra, kan fortsätta med värk. Jag försöker ta det lagom lugnt för att kunna njuta av de lyckliga stunderna.


Jag får också lära mig att acceptera att det kommer reaktioner när jag tar i mycket, men jag glömmer det ibland. Luften räcker inte till i lungorna när jag går i uppförsbackar eller skakar lakan eller för någon tidigare helt vanlig rörelse. Nu får jag ställa mig och vila rätt vad det är och kippa efter andan. För att få orken tillbaka. Jag får också någon slags kramp i musklerna i bröstkorgen. Vet inte om det är biverkningar på medicinerna eller om någon nerv hamnat i kläm. Hur som helst har jag fortfarande aptit och mår ju långa stunder bra, så det är tacksamt. Jag lever och jag tackar för att jag fortfarande har livet!


En av mina nyfunna vänner, som också drabbats av cancer och haft sjukdomen i många år, dog sorgligt nog igår. Efter en period med mycket värk och trötthet, somnade hon in. Jag tror ändå att det var skönt för henne att få sluta ögonen för gott, i det läget, när hon lidit så mycket och så länge. Men ändå så sorgligt för hennes familj. Vila i frid kära vän och kärlek till familjen!


Här är några bilder tagna i dagens vackra väder. Hoppas att du som läser här på min blogg, kan njuta av vårens fina stunder. (Tryck på bilderna så syns de tydligare!)


                            



Av Helena Lundbäck - Onsdag 3 maj 10:37

Nu har värmen kommit. Det känns som sommar eller i alla fall härlig vår! Peter tar bort gamla grenar och löv, han gräver och rensar. Och vi börjar äntligen så i landen. Jag orkar peta i frön i rader.

Den här ärstiden är underbar, när vi kan äta frukost ute och njuta av sol och fågelsång.

Vi har haft många familjemedlemmar på besök, i omgångar, efter varandra. Lekande barnbarn med sina fina föräldrar, äldsta dottern och nyaste bebisbarnbarnet med sina föräldrar. Med det här vädret har vi också kunnat vara ute en del och det är bra att vi har ett gästrum där de kan sova över om de vill. Det känns också så gott att kunna träffa alla i lugn och ro och umgås utan stress.

Men jag har ont. Det blir värre. Svidande värk och ett tryck över bröstkorgen. Jag pratade med läkaren nyss och vi bestämde att vi ska höja styrkan i smärtpumpen.

Nu vilar jag och tar det alldeles lugnt, så försöker jag hantera smärtan. Att sitta i solen, titta på grannens hästar och lyssna till fågelkvittret blir nästan meditativt.

Hoppas att du som läser har det fint!

Av Helena Lundbäck - Fredag 21 april 13:14

Jag har fått en smärtpump. Vi håller på att ställa in den och försöker hitta rätt nivå. Än så länge verkar den inte räcka. Jag måste då komplettera med Abstraltabletter och Instanylspray vid smärtgenombrott. Men snart hoppas jag att jag ska kunna slippa smärtan.

Idag har jag också fått en Tens-apparat. Den fungerar så att jag sätter små "lappar" på huden och så kommer det små drillande impulser genom sladdarna från apparaten, som ska distrahera mig från smärtan. Spännande! Det fungerar på huden på ryggen men huden på magen och under bröstet var alldeles för känslig när jag provade. Sjukgymnasten förklarade att jag gått så länge med smärta nu så att hela området blivit känsligt. Jag upplever smärta bara jag petar på huden.

Jag ska också skriva dagbok över smärtan. Ett smärtprotokoll, så jag kan se timme för timme hur stark smärtan varit och när den är som värst.

Tårarna rinner när det gör ont, men kanske kommer det att bli bättre ....

Av Helena Lundbäck - Torsdag 20 april 00:50

Dåligt samvete. Skuldkänslor ....
Varför förföljer detta mig till och med när jag är sjuk?

Jag har haft besök av en kurator idag och vi pratade om det ena och det andra, till ex mer smärtstillande istället för att tänka att jag är dålig som behöver mer medicin. "Smärtstillande" är din bästa vän nu, sa hon. Och det är ju så. Inget fungerar som det ska så länge jag plågar mig själv med att gå omkring med smärta.

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag har dåligt samvete för att behöva ta så mycket smärtstillande (Det är ju korkat!) och jag har dåligt samvete inför mina föräldrar, för att jag är sjuk. Och inför mina barn. Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig och en belastning ...

Så många tunga och onödiga tankar som bara sårar mig själv och drar ner på min livskvalitet.

Jag måste nu
1. ta mer smärtstillande så jag slipper så många toppar och dalar som tar på krafterna.
2. sluta ha dåligt samvete för att jag är sjuk och för de konsekvenser sjukdomen har. Det är inte mitt fel att jag är sjuk.
3. göra det jag kan för att öka min livskvalitet.

Bilden visar påskkort och påskpresent från mina barnbarn!

Av Helena Lundbäck - Lördag 15 april 15:32

 


När dagen äntligen har "vänt" från förmiddagens förlamande trötthet då jag bara somnar och somnar och jag lyckats ta min promenad, då kan jag med gott samvete vila igen på eftermiddagen. Men å varför denna smärta som kommer tillbaka och med den tårarna?

In med smärtstillande, sedan mer smärtstillande tills smärtan avtar och eftersom jag tagit smärtstillande måste jag ta laxeringspulver och eftersom jag tagit laxeringspulver måste jag dricka mycket vatten och så kan jag äta påsklunch efter det. Men jag känner mig ganska uppblåst vid det laget.

Glad påsk i alla fall, till er alla!

Vi har fått så fina presenter av barnbarn och våra snälla grannar. Tack!!!! Ni är så väldigt gulliga och jag blir så glad för att ni tänker på oss. Och igår ringde barn och barnbarn med bildtelefon från Öland. Härligt.

Nu ligger jag i min sköna säng och tittar på alla fina blommor och saker som vi fått. Och önskar er alla en fortsatt fin påsk!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
      


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se