tursomentokig

Alla inlägg under januari 2015

Av Helena Lundbäck - 31 januari 2015 23:03


Ute är det kall och blöt vinter. Just nu är jag genomförkyld och sover och sover, stora delar av dygnet. Men jag ska försöka tänka framåt. Planera in saker att längta till och se fram emot. Jo jag försöker. Jag har under en tid tänkt på vad jag skulle vilja göra medan det går. Resa, skriva en bok, måla tavlor, besöka vänner ... Vackra drömmar men oftast orkar jag inte genomföra hela proceduren med planerande och genomförande.

Vilken tur att min man Peter hjälper mig. I slutet av hösten bokade han en resa till Filmfestivalen i Göteborg. Själv var jag tveksam, då jag inte visste i höstas hur jag skulle må nu. Men det gick! Förra helgen var vi faktiskt i Göteborg tillsammans med mina vuxna bonusbarn och deras kusiner. Och jag orkade fantastiskt nog med tågresan, de lugna middagarna och filmerna. Massor med bra filmer, som jag såg i biosalongerna. Med medicin och sköna biostolar lyckades jag trotsa värk och trötthet. Vila på tågresan dit och hem och skön sömn i skön hotellsäng gjorde också sitt till. Det blev en underbar kulturinjektion i ett ganska lugnt tempo. Det gav mig en kick och var roligt! Jag distraherade mig från mina orostankar och fick påfyllning i form av härliga berättelser.

Om jag tänker efter framåt från nu, vad vill jag? Jag har tänkt att jag skulle vilja se norrsken. Så vi har tittat på en resa till Abisko med övernattningar och linbana och guide till en höjd där man ska se norrskenet särskilt tydligt. Nattåg upp och flyg tillbaka. Men det blir onödigt dyrt och tänk om det bara snöar och blir besvärligt. Tänk om det inte är klar väderlek den helg vi bokat, då syns inte norrskenet. Tänk om jag fryser och fryser och får mer värk ...

Nej. Det blir inte av. Jag kan leva utan norrsken. Vi bokar en smålandsresa till barn och barnbarn istället. Och en biltur får det bli till mina föräldrar. Hoppas på att kunna åka till Öland i påsk och träffa mina svärföräldrar och alla släktingar och vänner där. Kanske kan vi resa till Malmö och fina släktingar där senare i vår. Och ska vi klara av en resa till Berlin också? Allt under vårterminen. Jag vet inte alls, men hoppas på att det ska gå.

Och vardagar och helger då vi inte kan resa ska det vara blommor och god mat. Vila och vänlighet. Värme och glädje. Jag lyssnar på böcker, ser filmer och försöker njuta. Ja det blir bra!

Nu håller jag tummarna att allt det roliga vi planerar ska bli av. (Vi har ju ingen aning om det blir behandlingar, vila och sjukhus istället.) Kanske kanske kan det gå ....

Hur det än blir vill jag ha lite guldkant varje dag! Eller som Karlsson på taket säger: "Roligt vill jag ha, annars är jag inte me".

Av Helena Lundbäck - 30 januari 2015 17:50

  "Våga planera och drömma", skriver Cancerfonden i sin blogg idag

 
De berättar om en cancersjuk kvinna som ringt in och hur de samtalat om hennes rädsla och känslor. Hur de svarat att det enda rätta är att fortsätta att planera och leva på, fast hon har kronisk cancer. Många lever på med sina kroniska sjukdomar och kan till och med ha det bra. Ingen vet ju när cancern tar över helt och det inte längre går att leva som vanligt.
 
Jag är glad för alla som vill hjälpa människor som är drabbade av cancer. Jag är glad att det finns hjälplinjer att ringa på Cancerfonden, kuratorer i vården, terapeuter, medmänniskor, kurser, rehabveckor på Cancerrehabfonden.
 
Men själv kan jag ändå inte känna mig helt tröstad, det är så svårt att veta att cancern inte går att bota. Och det är svårt att inte tänka på det varje stund.
 
   
"Det tar tid att bearbeta sorg och rädsla, att få landa i det nya liv som blev", står det i Cancerfondens blogg idag.
 
För mig verkar det som om jag inte längre kan bearbeta min sorg och rädsla. Jag gör roliga saker, jag försöker ta en dag i taget, jag njuter av att leva, men jag klarar inte av att vara hoppfull. Kanske för att jag varit med om att vänta på döden så många gånger nu under min cancersjukdom. Jag har liksom gått igenom chock efter cancerbesked, sorgbearbetning, försökt ta nya tag, hittat hopp igen, blivit sjuk på nytt, försökt klara av ny sorg, blivit tacksam för ny operation, hittat nytt hopp, blivit sjuk igen, gått igenom behandling och ... sedan liksom aldrig tagit mig upp i hoppfullhet och förmåga att drömma och planera igen.
 
Även om jag rent intellektuellt förstår att jag ska leva på som vanligt och att jag inte är framme vid slutet än, är jag känslomässigt helt blockerad av vetskapen att min tid är begränsad av sjukdomen. Jag kan tänka att jag borde vara tacksam för det fantastiska liv jag fått leva - och det är jag verkligen - men samtidigt har jag inte lyckats få ut rädslan ur mig. Jag vet inte om jag någonsin kan känna mig tröstad och trygg. Och jag klarar och vågar inte längre planera och drömma fullt ut.
 
Min största dröm, att slippa ha cancer som inte går att bota, kommer aldrig att gå i uppfyllelse. Och med den vetskapen känns det så svårt att vara glad och hoppfull. Men jag försöker.
Av Helena Lundbäck - 21 januari 2015 13:37

Jag har mått förhållandevis bra ganska länge efter senaste cellgiftsbehandlingarna, men värken har tilltagit under senaste tiden. Jag har haft så mycket smärta att jag knappt klarar av det.

Det är alldeles för fullt och varmt på tåget. Kan inte sitta kvar på sätet, kliver upp, men kan inte heller stå. Sätter mig på huk vid utgången. Bland alla ben, blickar och telefonsamtal. Det går runt i magen och svartnar för ögonen. Några strimmor frisk luft letar sig in. Koncentration. Andas lugnt.

Tänker på hur det var en gång när jag var gravid. Just så här fast utan värk. Då mådde jag illa och var så luktkänslig på spårvagnen i Göteborg. Jag fick kliva av och andas på en hållplats på vägen, under resorna till universitetet. En gång för länge sedan, i en annan tid.

Men nu är det bara vanlig medelåldersvardag. Vardag med sjukdom. Och jag har så ont och håller på att svimma. En kvinna intill tittar på mig där jag sitter på huk och lider. Hon kanske undrar om jag är bakis eller vad det kan vara ....

Jag andas och samlar mig för avstigning. Ska försöka ta mig till jobbet och mina 25 %. En långsam, långsam promenad utmed perrongen får mig att slippa svimningskänslan.

Det där var igår. Imorse klarade jag tågresan bättre. Ingen svimningskänsla, men värken är kvar. På jobbet ringde jag sjukhuset och efter en stund blev jag uppringd av min läkare. Lösningen blir mer medicin! Nu slutar jag med alvedonet och provar med högre dos Dolcontin (som är ett långtidsverkande morfin) morgon och kväll samt Morfin meda och Primperan så snart jag behöver. Det känns skönt. Jag vill verkligen slippa ha så mycket värk. Då kan jag slappna av och blir säkert snällare också.

Hoppas nu att det hjälper!

Av Helena Lundbäck - 19 januari 2015 21:12

Jag är så trött på att ha ont. Det är svårt att hålla humöret uppe med värk i kroppen. Och ändå försöker jag röra på mig och göra roliga saker för att distrahera mig.

Det dröjer flera veckor innan jag ska röntgas nästa gång och ytterligare en tid innan jag ska på nästa läkarbesök. Jag undrar om jag orkar vänta. Känner mig gnällig, men det är verkligen uttröttande med smärtan.

Jag tar 10 mg Dolcontin morgon och kväll och 2 tabletter Alvedon tre-fyra gånger per dygn. Det hjälper lite, men tar inte bort all smärta i arm, skulderblad, bröstben och bröstkorg. Det tar inte heller bort all ny smärta som  jag fick i korsbenet och svansbenet, när jag ramlade på isig mark för snart två veckor sedan.

Hoppas så att smärtan ska lätta snart. Annars måste jag väl öka dosen med Dolcontin. Vill så klart slippa smärta men drar mig samtidigt för att själv höja dosen. En läkare måste bestämma. Jag skulle också verkligen vilja bli ordentligt undersökt för att få veta orsaken till min smärta i bröstet.

Vid de senaste besöken på onkologen har jag bara fått veta att tumörerna i lungsäck och bukhinna inte vuxit ytterligare och att inga nya tumörer tillkommit. Men jag har aldrig själv sett bilder på var exakt de sitter och aldrig fått veta om det är tumörerna som klämmer på något och därmed orsakar smärtan eller om smärtan härrör från något annat. Artros? Muskelinflammation? Klämda nerver? Jag vet inte och kan för lite om anatomi för att gissa.

Men jag vet vad jag känner! Det gör ont och det gör mig så trött. Och jag vill mycket gärna slippa värken!

Imorgon ska jag försöka jobba igen. Mitt mål är att jobba fem timmar om dagen två dagar i veckan.

Av Helena Lundbäck - 8 januari 2015 01:42

Att halka på is och ramla och slå ryggen och svanskotan känns väldigt mycket! Det gör vansinnigt ont och det känns himla onödigt. Ändå var det det som hände mig i dag. Jag gick ut med hunden efter jobbet och såg inte isen under snön. Och nej, jag hade inga broddar.

Först trodde jag inte att jag skulle ta mig upp men sedan lyckades jag till och med pallra mig hem. Jag tog en Ipren, någta smörgåsar och en kopp kaffe. Och efter en stund, vid fyratiden kom svimningskänslan och stickningar och domningar i händerna. (Förmodligen hade jag inte andats som jag skulle, på grund av smärtan.)

Jag blev rädd, så jag ringde först sjukvårdsupplysningen och sedan ambulansen.

16.30 - resa med ambulans till ortopedakuten i Uppsala. Undersökning, två citodon och därpå lång väntan på att få komma till röntgen. Timmarna går och inget händer. Så onödigt och dumt det här blev. Och så trött jag blir.

Klockan 22.00 är jag klar på röntgen. Men mer väntan återstår. Väntan på svar, väntan på läkare ...

Vid midnatt ännu ingen doktor.
Men klockan 01.30 blir jag utskriven av läkaren som tycker att det är en bra idé att jag använder morfin ett tag mot smärtan. Det är en spricka/ fraktur i korsbenet och den gör de inget åt.

Jag sitter och väntar igen. Klockan 01.50 ska sjuktransporten komma för att köra mig de fem milen hem i vinternatten. Hoppas att resan går bra.

Undrar om jag kan jobba imorgon.

Jag vet i alla fall att nu blir det broddar på skorna på mina hundpromenader resten av vintern.

Av Helena Lundbäck - 2 januari 2015 16:48

Tur och otur? Jo jag vill ju gärna se det som om det är slumpen som avgör om vi blir sjuka. Och om vi får vara friska. Till viss del kan vi sköta om oss och försöka leva hälsosamt, men ingen har någon garanti att få vara frisk. Livet går inte att styra i alla detaljer.


Nu har forskningen visat att tur och otur spelar in när det gäller cancer. I Dagens medicin finns en liten artikel om detta: "Otur" viktigaste cancerorsaken.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards