Milt väder, nästan som en vårdag. Jag tog en skön tur över åkrar och in i skogen med min hund, när jag kommit hem från dagens besök på jobbet. Aningen solsken svepte fram och gav färgnyanser i den höstgrå naturen. Härligt att röra på sig efter tågresan och stövla fram i ganska snabb takt.

Att börja besöka jobbet varannan dag känns som ett bra upplägg. Då kan jag vila däremellan och det behöver jag. Det är en omställning att kliva upp tidigt, göra sig i ordning och ge sig iväg, men bra att börja testa om det fungerar. I morse hade jag fortfarande huvudvärk, men den lättade fram på dagen. Och på kvällen var jag tvungen att ta värkmedicin mot en smärtattack i magen. Det gick över och jag känner mig nöjd med att jag försöker komma igång så sakteliga. Jag vill inte bara känna mig sjuk. Jag vill kunna njuta av att göra lite av varje.

Innan jag opererades förvarnades jag om att det skulle ta flera månader, upp till ett halvår tills jag blev återställd och orken var tillbaka. Så är det nog. Cancern,  det kirurgiska ingreppet och cytostatikan har påverkat mig och gjort mig trött och lite klen. Men jag tänker att jag vill ha saker att göra och hitta kraft av att delta i livet, så jag inte bara ligger i soffan hela dagarna. Det visar sig vilket tempo som blir bäst att hålla.

Kanske får jag vänja mig vid att det går bra att vara aktiv en del dagar medan jag får acceptera att jag ska vila andra dagar. Jag ska försöka ta det riktigt lugnt och ha tålamod med min brist på ork och glädjas åt minsta framsteg. Och jag har tur som har bra stöd från jobb och vänner och familj.

Häromkvällen tittade jag på programmet "Sommarpratarna" på SVT. Leif Silbersky och Lotta Grey berättade där om hur det var för dem när de fått cancer. Att de kunde jobba även under den tid de gick i cellgiftsbehandling. Och att jobbet gav dem kraft att orka. Så kan det vara. Så var det för mig förra året, när jag tog cytostatika i tablettform i åtta kurer. Då kunde jag också jobba samtidigt som jag behandlades.

Men i somras när jag fick cytostatika intravenöst och väntade på operation nummer två, då kände jag mig för svag för att arbeta. Likaså har det inte alls gått att jobba de första månaderna efter den stora operationen. Men snart tänker jag försöka arbetsträna och kanske kan jag orka jobba på riktigt igen efter jul? Vi får se. Det känns bra i alla fall att allt har gått så bra så här långt. Jag passar på att glädjas åt allt jag kan och allt jag får.

Min cancerdiagnos måste jag leva med. Det blir många kontroller och många besked under kommande år, om jag får vara med.

Jag lever vidare, en dag i taget, och njuter så länge jag slipper återfall i cancern.

 

teresa

22 november 2012 09:34

Jag såg programmet, och tänkte på dig. Tänker på dig ändå... :-)

 

Renee

23 november 2012 00:24

Du tänker bra. Du tänker rätt! Lita på din magkänsla om vad som är bäst för dig!
Kram från en som idag firar ett år sedan operationen. Tiden går sjukt snabbt. Ibland hinner jag inte med. Jag väntar fortfarande på svar från senaste datortomografin. När det kommer kan jag slappna av en stund till. Men jag måste fortsätta att leva fullt ut till dess. Annars har något annat vunnit.

/Renee

Helena Lundbäck

23 november 2012 07:43

Tack Renée. Ett år idag, så värt att glädjas åt. Grattis! Och samtidigt håller jag tummarna för att det ska fortsätta lika bra. Och att du får må bra och inte oroa dig för mycket. Kram från mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...