tursomentokig

Alla inlägg under augusti 2012

Av Helena Lundbäck - 30 augusti 2012 18:26

Nu har vi kommit fram och bekantat oss med området kring sjukhuset - ett stort industriområde visade det sig. Vi tog en taxi från flygplatsen och checkade in på det lilla spartanska hotellet som inte hade någon middag att servera, men vi ska i alla fall få frukost imorgon. Vi tog en promenad upp till sjukhuset, för att veta vart vi ska gå imorgon. Sedan var jag hungrig! Det enda vi ätit under hela dagen var en pizzabit på ett av flygen.


Men var äter man efter klockan fem i ett industriområde? Vi blev hänvisade till en pizzeria men de serverade inget vid denna tid. Inte heller nästa ställe. Så då fick vi knata iväg till ett drive-in-hamburger-ställe. (Jippie ... - inte min favoritmat precis.) Inte kan de engelska heller någonstans, så jag fick beställa en fiskburgare på stapplande franska.


Hoppas morgondagen blir bättre!

Av Helena Lundbäck - 29 augusti 2012 22:29

 

Imorgon bitti klockan sju kommer sjukresetaxin och hämtar mig och min man. Sedan flyger vi via Zurich till Lyon. På fredag blir det läkarbesök hos den doktor som förmodligen ska operera mig i september. Och framåt midnatt är vi hemma igen.


Skönt att det nu närmar sig operation, även om det är skrämmande samtidigt. Det blir i alla fall bra att träffa läkaren.  Återkommer ...


Tack alla vänliga människor för kommentarer, telefonsamtal, mail och SMS och stöd på alla sätt!

Av Helena Lundbäck - 29 augusti 2012 08:40

Hälso- och sjukvårdsdirektör Annika Brehmer svarar och förklarar varför landstinget inte remitterar till UCC. Ännu ... för vi får väl tro att avtalet ändå till sist ska bli av, även om det tar tid. Jag hade hoppats att de skulle skynda på den utredning som tydligen är på gång, men det ska arbetas med denna utredning två månader till. Här är Annikas insändare i UNT.

Av Helena Lundbäck - 28 augusti 2012 16:12

 

Jag mår bättre idag. Huvudvärken har gett med sig och såren i munnen har läkt, så jag kan njuta av mat och frukt igen. Vårt ena plommonträd är verkligen rikt givande i år. Jag plockade ner en stor bytta full på nolltid för en liten stund sedan. Och då bara från de allra lägsta grenarna. Det får räcka för idag. (Jag riskerar inget genom att ta fram en stege att klättra på i det här läget.) Det kanske kan bli en plommonpaj och lite marmelad?


Tidigare idag gick jag på hundpromenad med Valle i skogen och plockade hem mer kantareller. Det är så skönt när jag orkar gå som vanligt och inte måste sätta mig och vila stup i kvarten. Man får ta rätt på de goda dagarna!


Annars har det inte hänt så mycket. Jag fick en ändrad röntgentid - tyvärr fel den med, eftersom den var satt till på fredag när jag är i Frankrike (!) Vi får hoppas på att tredje gången gillt gäller och att nästa tid jag får blir en dag då jag kan.


Av Helena Lundbäck - 28 augusti 2012 15:48

Det är svårt att veta när man som patient ska känna sig lugnad av de besked man får i vården och när man ska "höja rösten" och fråga vidare eller begära "second opinion" eller på annat sätt få en bedömning omprövad. Läkare bedömer ju olika, men tycks också vara styrda av beslutsfattare och regler högre upp i vårdkedjan. Jag förstår gott att det ibland är svårt för läkare att fatta beslut eftersom de är styrda av diverse regler och ramar. Men frågan är om de måste låta sig styras i alla lägen.


För min egen del, som patient, tycker jag gott att man kan ifrågasätta och undra över hur besluten fattas och om det är möjligt för läkare och andra beslutsfattare att se saken från ett annat håll - patientens och de anhörigas. Så länge man håller en god ton och ställer relevanta frågor, måste det väl vara ok?  Ge inte upp kära medpatienter! Hävda er rätt att få tillgång till den bästa vård vi har!


Ju fler jag kommer i kontakt med, desto fler berättelser om felbedömningar får jag höra. Patienter som av en läkare får höra att det inte går att operera, men av en annan läkare får veta att det visst går. Patienter som skickas till sjukhus där det inte finns tillräcklig kompetens och därför inte får rätt vård. Förfärligt då om man själv inte orkar kämpa vidare och godtar ett negativt besked i onödan.


Så ska det väl inte behöva vara i vården år 2012? Nog önskar man att alla läkare i vårt lilla land försöker använda sig av de bästa behandlingar som finns tillgängliga inom landet?


Att luta sig mot regler är visst bra, men att rädda liv är bättre!



Av Helena Lundbäck - 27 augusti 2012 19:52

 

Idag är det grått och blåsigt här och regnet hänger i luften. Blåsten tar sig in i huset så jag har tänt en brasa i spisen och stoppat fötterna i ulltofflorna. Tänker en del på hur hösten ska bli, hur jag ska må efter operationen, hur mitt liv ska bli framöver, om jag kommer att bli frisk eller om jag ska fortsätta att vara sjuk ...


Sjukhuset har bokat flygbiljetter till Lyon och vi åker på torsdag morgon, för att kunna träffa läkaren på fredag. Det är ett "vanligt" läkarbesök och vi åker tillbaka hem på fredagkväll. Efter "konsultationen" ska operationsdatum sättas. Någon gång efter den 15 september är det dags för den stora operationen.


Igår bokade jag hotell  på nätet och nu ska jag bara boka sjukresetaxi, packa och växla pengar så att vi har euro till taxiresor och annat i Frankrike. (Vi får lägga ut pengar och lämna in kvitton sedan när vi kommit hem till Sverige igen.) Passet är uthämtat och klart. Det är lite pyssel.


Jag skulle ha fått en röntgentid innan resan också, men det har inte kommit någon kallelse. Jag ringde röntgen och frågade nu på morgonen och då hade de satt upp en tid i oktober (!)  - Alldeles för sent enligt min mening, eftersom jag hoppas få operation så nära efter 15 september som möjligt och röntgen skulle ju göras inför operationen. Hoppas på att få en ny tid i denna vecka eller nästa istället.


I övrigt börjar krafterna sina, till att protestera och be om operation på UCC istället för i Frankrike. Det är som att prata med en vägg. Jag brukar kunna argumentera och få människor att lyssna och ta in vad jag säger, men att påverka politiker och beslutsfattare i landstinget och på Akademiska sjukhuset, verkar stört omöjligt. (Jag tänker att det känns som att prata med en tonåring som bara vägrar ändra sig ... )


Är det någon som har ett tips på vem jag ska prata med och hur man kan göra för att få beslutsfattarna att förstå att det är bättre att remittera alla bukhinnecancerpatienter till erkänd och erfaren specialist i Uppsala, än att bekosta dyra och tröttande resor utomlands?

Av Helena Lundbäck - 26 augusti 2012 12:39

En sak som är bra med att tidningsartiklar ligger på nätet är att de går att kommentera. Och det kommer hela tiden in många läsvärda kommentarer till artiklarna. (De artiklar som rör mig och min bukhinnecancer samt historien kring Uppsala Cancer Clinic och Akademiska sjukhuset i Uppsala hittar du om du tittar i högermenyn under kategorin "Media". Titta gärna på alla kommentarer till artiklarna också).


Här är en alldeles ny kommentar till artikeln Självklart att remittera till UCC:


Möjligheten att överleva och leva
Tack Inger för att du tar bladet från munnen. Jag är en av de sista patienter som opererades av Haile Mahteme på UAS, i april 2012. Att få chansen att överleva och leva vidare är fantastiskt mitt i all sorg och smärta som omgärdar en allvarlig cancerdiagnos. Haile Mahteme och hans team av medarbetare har varit hela fantastiska, aldrig har jag mött sådan professionalism, medkänsla och energi. Jag kan bara innerligt hoppas att alla som behöver får den möjligheten, nu på UCC, och gratulera er som står på tur att opereras. Må ansvariga på UAS våga träda fram, glömma avundjuka och prestige och erkänna att de hade fel, att de kan ta nya beslut. Det kan man faktiskt allra oftast som chef. Men det krävs mod.                       
 
Åsa Ersson,                            idag kl 11:52                       
 
 
 
Av Helena Lundbäck - 26 augusti 2012 11:29

 

Det är ju inte bara jag som har det jobbigt med min sjukdom. Min man har det också snärjigt med extra mycket att göra när jag inte orkar. Igår städade han hela huset medan jag sov och idag är han ute i regnet och bär in veden i vedboden. Men till sin hjälp har han fyra grannar som erbjudit sig att stapla tillsammans med honom. Snacka om vänlighet!


Jag har stannat inne med min huvudvärk och bakat en äppelpaj under tiden, som de tappra vedbärarna ska få till kaffet. (Själv äter jag nog en skorpa eller två eftersom min mage inte är på humör.)


Samma grannar ska hjälpa oss att ta hand om vår hund, när vi åker till Frankrike på läkarbesök till veckan. Sånt är alldeles ovärderligt.


Vad gjorde jag utan alla snälla människor?

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8
9 10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards