Alla inlägg under november 2014
Idag har vi haft två barnbarn (och deras föräldrar) i huset. Dagen har varit fylld av pyssel, mat, glögg och pepparkaksbak. Och lite läsning av bok innan de åkte hem.
Jag har varit lite låg på sistone, men det känns bättre nu. Jag fick sådan peppning av svägerska och svåger i helgen när vi träffades. Och jag blir glad av mina arbetskamrater och fina grannar som muntrar upp mig på alla sätt. Idag kom ett härligt vykort som fick mina mungipor att dras uppåt. :-) Tack!
"Hur ska lillan orka?"
Nej. Det är det jag inte gör. Inte om jag tar i som jag gjort. Inte om jag pressar mig och oroar mig. Inte om jag är så missnöjd med att jag inte orkar ...
Jag måste börja i en annan ände. Jag vill börja i en annan ände. Jag vill ta vara på de stunder då jag orkar, jag vill ge mig energi. Vila mycket och bara göra det som får mig att må bra. Ta värktabletter mot värken. Tillåta att orken finns där ibland och försvinner ibland. Vara lite snällare med mig själv.
Ja. Så får det bli!
Nu har vi gått in i den mörkaste tiden på året. November fram till mars kan verkligen vara jobbiga månader, ofta ofta grått och mörker, även om det finns undantag, som den mysiga julen och en och annan solig skidtur mitt i vintern över snötäckt åker. Hela kroppen skriker att den vill sova och gå i ide, men jag försöker släpa mig fram i dimman, vända humöret och hitta orken.
Idag lyste i alla fall solen en stund när jag satt på tåget mot stan och då kändes det bättre. Jag jobbade eftermiddag och fick lite ork och energi till sist. Jag gillar ju mitt jobb och vill kunna vara positiv på jobbet.
Hoppas nu att den kurator jag ska få träffa på sjukhuset, kan ge mig lite tips på förhållningssätt så jag klarar av min oro och mitt liv som sjuk i (just nu vilande) cancer bättre.
Något som redan har gett mig kraft och glädje är att jag fått besked att jag i december ska få delta på en rehabvecka för cancerpatienter. Det är Cancerrehabfonden som ordnar detta och det känns så bra! Jag tror verkligen att jag behöver det nu.
Vi som är sjuka i cancer, vi kämpar på med livet, behandlingarna, symtomen, tankarna och känslorna. Men hur det ska gå och hur länge vi får leva är aldrig självklart. Hur mycket vi än kämpar är utgången aldrig säker. För den beror på så mycket annat än vad vi kan styra över. Vi måste bara försöka finna oss i vad som sker. Det är ingens fel eller skuld. Vi kan inte "vinna kriget mot cancern" på ren vilja. Det handlar inte om prestationer. Det är något vi möter i livet som ibland kan sluta med att vi blir friska och ibland att vi blir kroniskt sjuka. Eller att vi dör.
Åsa Beckman skriver om det i dagens DN:
I eftermiddag fick jag veta att en av mina medsystrar lämnat oss för gott i morse. Hon var en av de som varit ett stöd för mig och gav mig hopp när jag fått besked om att jag fått cancer i bukhinnan. Hon ringde upp mig första gången sommaren 2012 och berättade att det fanns hopp. Att man kunde leva vidare efter operation.
En tapper medsyster som opererats flera gånger och passat på att leva och resa däremellan. Tack för att du gav mig hopp! Och vila i frid!
Mina varmaste tankar till din familj och dina vänner.
Här är länk till Meddelande från SOF, nr 5/2014. (Tidskriften är officiellt organ för Svensk Onkologisk Förening.)
Numret av tidskriften handlar till stor del om UCC - uppgång och fall. Läs "Redaktörens rader" och de båda artiklarna.
Nina Cavalli Björkman funderar i "Redaktörens rader" över sin vardag som onkolog och hur tiden ska räcka till för att hitta second opinion-läkare och remittera vidare, när patienter och anhöriga önskar det, nu när UCC - Uppsala Cancer Clinic - inte längre finns.
I sin stora artikel berättar hon vidare om kirurgen Haile Mahteme och hans arbete först på Akademiska sjukhuset, sedan på UCC. Och hur Uppsala läns landsting agerade.
Om UCCs historia och verksamhet (uppgång och fall) skriver också Lars Påhlman, professor emeritus i kirurgi, i samma publikation. Läs mer om hur det gick till med landstingets agerande och den kartellbildning som ledde till konkursen.
Vi patienter sörjer över den utveckling som ledde till UCCs fall. Vi sörjer också med Haile Mahteme och övrig hängiven personal på UCC.
Förra veckan - som var min andra och sista semestervecka - var vi i Småland, där nätterna var frostkalla och på Öland där rosorna blommade.
Det blev några underbart fina dagar med barn och barnbarn och dessutom ett roligt nittioårskalas. Jag är lyckligt lottad som har så många fina familjemedlemmar och släktingar!
Det var ju Allhelgonahelg och vi åkte och la en krans på min systers grav.
Det känns fint att få den där extra kontakten som uppstår vid ett sånt tillfälle.
Men så hade vi lite Halloweenfirande också.
Barnbarnen ville att Valle skulle klä ut sig ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 | 4 | 5 |
6 | 7 |
8 |
9 | |||
10 |
11 |
12 | 13 |
14 | 15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
30 | |||
|