tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Helena Lundbäck - Fredag 19 maj 10:17

Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.

Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.

Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...

Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.

Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"

Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.

Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!

Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.

Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 17 maj 22:00

I natt låg jag lite vaken. Antagligen kortisonet. Och Idag har vi haft besök av två vänner. Jag orkade inte göra så mycket, men Peter handlade. hämtade vid tåget, lagade lunch, bryggde kaffe, diskade, gick en promenad med en av dem och plockade gullvivor, skjutsade sedan dem tillbaka till tåget. Och jag låg på min säng, i stort sett hela dagen. Men sent på eftermiddagen klev jag upp, snörade på mig mina nya skor och tog en kort promenad.

Det hade regnat och värmen började komma tillbaka. Fåglarna sjöng och det luktade som en frisk vårdag. Jag blev glad och lite stärkt. Jag gjorde därefter en sallad till middag och vilade sedan igen framför teven.

Vi fick förresten presenter av gästerna - en lotion till mig och en fin kryddväxt till oss båda. Tack! Det kändes också bra att kunna ge dem några små och stora plantor av det jag sått och drivit upp här hemma. Hoppas att de ska växa bra på annan ort!

Nu är det sent igen, men vi ska snart se ett avsnitt av en tv-serie innan vi ska sova. Jag hoppas på bra nattsömn sedan. Ha det fint!

Av Helena Lundbäck - Fredag 21 april 13:14

Jag har fått en smärtpump. Vi håller på att ställa in den och försöker hitta rätt nivå. Än så länge verkar den inte räcka. Jag måste då komplettera med Abstraltabletter och Instanylspray vid smärtgenombrott. Men snart hoppas jag att jag ska kunna slippa smärtan.

Idag har jag också fått en Tens-apparat. Den fungerar så att jag sätter små "lappar" på huden och så kommer det små drillande impulser genom sladdarna från apparaten, som ska distrahera mig från smärtan. Spännande! Det fungerar på huden på ryggen men huden på magen och under bröstet var alldeles för känslig när jag provade. Sjukgymnasten förklarade att jag gått så länge med smärta nu så att hela området blivit känsligt. Jag upplever smärta bara jag petar på huden.

Jag ska också skriva dagbok över smärtan. Ett smärtprotokoll, så jag kan se timme för timme hur stark smärtan varit och när den är som värst.

Tårarna rinner när det gör ont, men kanske kommer det att bli bättre ....

Av Helena Lundbäck - Måndag 17 april 15:24

Igår på påskdagen, hade vi besök av min dotter Stella. Hon åt lunch med oss och vi pratade om allt möjligt och hade det mysigt tillsammans. Peter fixade allt och jag kunde vila. Men jag gick också en promenad med Valle innan jag la mig och vilade i min säng igen.

På kvällen kom några vänner och Peter fixade middag åt oss. De hade med sig efterrätt, sedan satt de i soffan intill min sjukhussäng hela kvällen och pratade. Jag tog mycket smärtstillande hela dagen och kvällen och klarade därför av att vara tillsammans med de andra ovanligt länge. Så kul och mysigt! Men idag är jag trött förstås. Glad ändå!

Nu vilar vi båda, Peter och jag och tittar på film.

Ha en skön annandag påsk!

Av Helena Lundbäck - Måndag 10 april 09:36

Jag tänker ibland att det är tur att jag gått så mycket i skogen med min hund. På så vis har jag ändå tränat upp balansen. Men, det hjälper inte om man sätter på sig kängorna och inte knyter skosnörena som man ska, utan låter dem hänga som öglor ...

Nu är det vår och vägarna är grusiga. Jag vet, för jag snubblade och föll med pannan rakt på backen igår. Jag hade kopplet med Valle i handen så jag lyckades inte ta emot mig! Nu har jag därför skrubbsår i pannan och på näsan.

Det känns väldigt fånigt att ramla raklång framåtstupa, gående långsamt som jag ändå gjorde. Och inte känns det bättre av att veta att anledningen till att jag föll var att jag inte hade knutit skorna ordentligt, så att skosnöret på ena kängan hakade i en hyska på den andra kängan ....

Tack och lov hamnade glasögonen på sidan och de gick i alla fall inte sönder. Men jag slog i huvudet ordentligt.

Hoppas nu att såren läker snabbt.

Av Helena Lundbäck - Fredag 7 april 23:42

 

I onsdags var Peter och jag på en "utflykt" till Uppsala. Vi träffade Stella - min äldsta dotter och åt lunch på ett vegetariskt lunchställe. Så trevligt och mysigt att träffas en stund och så gott att äta ute för en gångs skull och roligt att se något annat än huset och byn där vi bor. (Nu när Peter har gått i pension kan han ju skjutsa mig närhelst det passar mig och vi kan hitta på saker spontant.)


Efter lunchen skulle vi sedan passa på att göra en del ärenden, som att handla vårblommor, köpa en ny matta till hallen och lite annat, men då blev jag förstås helt slut ... Det blev alldeles för mycket och jag kände av det hela torsdagen, som blev en sovdag.


Idag fredag kom arbetsterapeuten och hälsade på. Vi pratade hjälpmedel och jag har fått ett tyg att bädda med över underlakanet, som ska fungera så att jag lättare kan flytta mig lite i sängen, när jag ligger ner och sover. Vi pratade lite om andra hjälpmedel också, till exempel rullstol. Men rullstol väntar jag med. (Jag har ju också svårt att sitta, då jag fort blir trött och får ont i ryggen väldigt lätt.) Jag fortsätter att gå en liten promenad per dag istället, så länge det går. 


Tja, så har jag här en (lite halvsuddig) bild på den nya "sjukhussängen" som numera står hemma i vardagsrummet. Lådan med slang som hänger på gaveln, är en elektrisk apparat som fördelar lufttrycket i madrassen. Trycket varieras i de olika kanalerna och det är bra för att förhindra liggsår men det är också bra när jag nu bara kan ligga stilla på rygg och behöver "flytta trycket" mot kroppen. (Det känns lite som lätt massage.) Jag kan också fälla huvudända och fotända på sängen i olika ställningar, vilket är skönt för kroppen, då jag inte kan ligga på sidan eller mage längre, på grund av smärtan I lungor, lever och skelettet i bröstkorgen.


Nu ska jag bädda ner mig och sova! God natt alla!

Av Helena Lundbäck - Måndag 20 mars 09:06

I helgen har vi haft besök av min fina bonusdotter och hennes man. De hade med sig den fina buketten på bilden och jag njuter så av den idag med, när de är tillbaka i Stockholm där de väntar sitt första barn och det är så klart spännande. Så skönt att det finns positiva saker att fokusera på!

På lördagen var min son och hans två söner här också. Jag fick en stund ägna mig åt kortspel och högläsning och det gjorde mig gott så klart.

Men värk i magen och värk i revben och bröstbenet tar på krafterna. Jag vilar och sover därför mycket. Igår var jag ute och gick två svängar i solen i alla fall, jag måste röra på mig lite och det var underbart väder, men sedan blev jag tvungen att återvända till soffan och ryggläge. Å vad jag önskar att jag kunde få må lite bättre.

Av Helena Lundbäck - Torsdag 16 mars 20:11

I april 2014 började jag få cellgifter med Avastin. 33 behandlingar har det blivit. Nu slutar vi med behandlingarna.

Jag var hos onkologläkaren idag och hon bedömer att behandlingarna inte har den verkan som är önskvärd. Dels har jag alldeles för jobbigt med biverkningar, dels är det tveksamt om de längre har någon effekt. Nästan alla 15 metastaser i lungorna hade vuxit lite, likaså de fyra i levern, enligt röntgensvaret. Skelettmetastaserna stod stilla, förutom en som ev blivit större. Ändå är det inte fråga om stark tillväxt, snarare lätt tillväxt. Cancermarkören knatar uppåt, det har den gjort de senaste gångerna vi kollat, men det går sakta. Inget är dramatiskt utan snarare relativt stabilt trots att cancern ökar.

Fokus ska nu ligga på att försöka få bort min smärta. Och att få balans på min mage som reagerat på allt morfin med att bli hård.

Onkologen skickar remiss till strålning. Hoppas att jag slipper vänta så länge, det lär vara kö där. Om de kan stråla mina värsta skelettmetastaser, kan jag kanske få bort smärtan som jag känner.
Och läkaren på specialistsjukvården i hemmet, hjälper mig att hitta rätt med magmedicinerna.

Jag är benägen att hålla med om vad läkaren sagt. Själv blir jag alldeles slut av smärta men också av spänd mage, illamående, diarréer och trötthet. Dessa tillstånd har varvats med relativt gott mående, men den senaste tiden har jag tyvärr mått mer dåligt än okej. Nu skulle jag vilja att det blev tvärtom så att livskvalitén ökar. Hoppas på bättre mående nu!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se