Vi kan se på våra egna liv på så många sätt. Eftersom jag fått operera bort en stor cancertumör i tjocktarmen (2011) och sedan, när jag fick återfall, blivit opererad för flera stora och små metastaser i bukhinnan (2012) och därpå, när nya cancermetastaser dök upp igen, i tre års tid (2014-nu) behandlats med cellgifter och Avastin, kan jag säga om mig och mitt liv att jag är kroniskt sjuk i cancer, eller så att jag har flera gånger räddats från att dö i cancer, eller så att jag är döende, eller så att jag mår mestadels bra och räknar med att leva länge än! .

Vad jag säger och tänker påverkar mitt liv.

Tyvärr har jag i flera år trott att döden är nära. Jag har väntat på att det ska komma ytterligare metastaser och jag har tolkat allt dåligt mående som tecken på att cancern vuxit ytterligare Det har påverkat min livskvalité. Jag har blivit mer rädd än vad jag kanske behövt vara. Å andra sidan är det inte konstigt att jag tänkt som jag gjort. Läkare och sköterskor har sagt att det är ovanligt med min sorts cancer att jag klarat så lång tid med cellgifter och Avastin ....

Jag lever. Jag har inte dött än, medicinerna håller hitintills cancern stången. Jag lever! Och nu försöker jag fylla alla bra dagar mellan behandlingarna med roliga händelser. (Så mycket jag orkar med, för jag måste vila mycket också). För att känna att jag lever, att jag har ett liv. Och så tänker jag att jag har det bra. Och hoppas att jag får leva lite till., kanske också mycket länge...

Idag har jag ont och måste ta extra morfin. Men vi ska ändå försöka roa oss i helgen. Göteborgs filmfestival väntar. Det ska bli så kul. Jag hoppas att jag orkar med allt nu.

Trevlig helg alla!

Det finns människor som har gåvan att kunna formulera sig fint och tydligt, människor som dessutom har modet att kämpa för det som är rätt och mot maktdemonstrationer som skapar orättvisor. Idag läser jag att överläkaren Anders Holtz har dött. Anders Holtz var en sådan människa som debatterade för att alla med cancer i bukhinnan skulle få den vård som krävdes för att de skulle ha chans att leva några år till. Han fick själv cancer i bukhinnan och kämpade för några år sedan för att landstinget och Akademiska skulle gräva ned stridsyxan som de svingade mot Uppsala Cancer Clinic - UCC, den som ledde till att UCC gick i konkurs och till att HIPEC-operationer under lång tid inte kunde erbjudas till svårt sjuka. Han hävdade bland annat att Akademiska åsidosatte läkaretiken när de vägrade att skriva remisser till UCC. Läs mer om vad jag skrivit om Anders Holtz på denna blogg

Tack Anders för din kamp! Och mina tankar går till dina nära.

Jag är jätteglad för helgen. Torsdag kväll till söndag morgon var min dotter (som annars bor i Småland) och hela hennes fina familj på besök. Härligt att få träffa både barnbarnen och deras föräldrar! Vi hade sedan nästan alla våra barn och barnbarn på besök, på lördagen, då vi ordnade kalas för två av döttrarna.
Nu är det tyst i huset igen och alla har åkt hem och så klart är jag trött.

Vissa nätter sover jag nästan ingenting, men det är inte konstigt då jag vissa dagar sover så väldigt mycket. Jag har somnat och somnat i tid och otid, vissa dagar är jag så svag. Som om jag bar på en infektion. Jag har blivit som en för tidigt åldrad tant med glest hår och krumma axlar. En trött människa som helst sover bort sina dagar under yllefilten. Vart tog den starka Helena vägen? Hon som trodde sig om att klara allt. Hur kunde hon bli gammal så snart?

Den senaste tiden har jag också haft en frusen känsla i bröstkorgen och ryggen. Jag blir inte varm. Jag har samma känsla i fötterna. Pirrande, fruset och med borttappad känsel. Och så rinner näsan och magen krånglar. Jag tror absolut att det har med cellgifterna att göra. All smärtmedicin gör förmodligen också sitt till.

Värken i fötterna kommer i skov som stämmer överens med behandlingarna, dvs behandlingen och kortisonet gör först fötterna bättre, men efter någon eller några veckor kommer svullnaden som gör att jag börjar halta. Bröstkorgen känns skör och som om den ska krackelera. Kanhända blir det bättre om jag börjar träna musklerna i överkroppen. Jag får ta fram hantlar och gummiband ... Eller ska jag be att få träna vattengymnastik i uppvärmd bassäng? Det vore skönt om inte annat. Jag ska fråga teamet om jag kan få kontakt med sjukgymnasten där. Det känns som om jag behöver energi.

Nu har jag handlat massor till helgen och sedan somnat. Jag är bra trött, men illamåendet har i alla fall gått över. I helgen kommer en dotter +ännu en av mina döttrar och hennes familj resande. De ska bo här. Även fler i familjen kommer på besök och vi ska ha lite födelsedagskalas för två av döttrarna. Det blir mysigt. Jag försöker förbereda så gott jag kan med att baka och laga mat och så kanske jag får sova och vila mellan varven när de är här. Jag är i alla fall så glad att de kommer. Det blir så kul att umgås.
Ha det gott!

Ny behandling i torsdags. Jag fick den långsamt, med mycket vätska och med reducerad dos. Ändå blev det rejäla biverkningar med kräkningar på efternatten och morgonen därpå. Teamet kom hem till mig och gav mig haldolspruta så att jag skulle slippa kräkas. Jag fick också morfinspruta mot värken och somnade sedan. Sov i ett dygn i stort sett hela tiden. Väcktes för att ta min ord medicin.

Sov vidare på fredagen och idag lite bättre, men värk i bröstet. Läkaren på ODA har provat med att höja min dos av Gabapentin också, så får vi se om det hjälper. Jag känner mig risig nu och rädd att jag inte ska orka med fler behandlingar. Men jag får se.

Ikväll ska de komma och koppla bort pumpen.

"Väsentligen oförändrat". "Inget nytillkommet". Jag läser i röntgensvaret och blir glad att sjukdomen är stabil och att det fortfarande går att mota cancern med de behandlingar jag får. Dags igen för ny behandling på torsdag.

Ikväll är det Cancergala på TV4 igen. Viktigt att forskningen får nya gåvor. Jag hoppas att vi tillsammans skänker mycket och att man snart hittar de mediciner som låter alla som drabbas av cancer överleva och leva gott.

Det har varit några ganska bra dagar hemma. Igår var vi på simhallen och jag simmade några längder och bastade sedan. Det var så skönt att värma upp sig då det har varit riktigt kallt ute. Idag har vi haft besök av kära vänner och det var så mysigt. Men jag sov en stund när de andra tog en promenad, jag orkade inte följa med. Imorgon ska jag ta det ännu lugnare och försöka samla krafter.

Ännu inget svar på röntgen. Det är alltid så jobbigt att vänta. På tisdag ska jag på ny provtagning och på torsdag får jag träffa läkaren och därefter finns tid bokad för ny cellgiftsbehandling. (Jag undrar om jag kommer att reagera med kräkningar och diarréer eller om det går bättre denna gång.)

God natt och ha en skön söndag imorgon!

Jag har varit på begravning. En bra sådan. Jag var där med min mamma. Och mina fina barn var med. De tog farväl av sin farmor. Även många andra av min första svärmors nära och kära deltog.

Det är känslosamt, sorgligt och en påminnelse om vårt ändliga liv, det att vara med på en begravning och minnesstunden efteråt. Och så trösterikt att minnas, höra andras minnen och att känna kärleken.

Så olika det är hur gamla vi får bli. Jag undrar hur många begravningar jag ska vara med på. Kanske många? Eller bara någon till?

Det kanske blir min tur nästa gång. Är jag beredd på det? Nej det kan man väl inte vara så länge som man fortfarande lever så intensivt. Men jag är beredd att leva lite till!