I våras visste jag inte om jag skulle överleva, eller om sommaren 2012 skulle bli den sista sommaren ....

Nu har vintern kommit och jag lever och mår bra, tack vare den fina vård jag fick.

Det är märkligt med tiden som bara fortsätter att komma till oss, utan att vi förstår hur det går till. Varv på varv snurrar åren, årstiderna, dygnen, timmarna och minuterna fram medan känslor och tankar snurrar i ett helt annat tempo inombords. Det går inte alltid att synkronisera upplevelsen av jaget med omvärlden. Och fastän vi vet att vår tid på jorden är kort så vill vi finnas kvar här länge, länge.

Innan jag blev sjuk funderade jag sällan på ändligheten och döden. Jag visste vad sorg och saknad var, eftersom jag förlorat några nära och kära, men för egen del trodde jag att min död var något som skulle komma sedan, långt bort i framtiden, när ålderdomen förberett mig och alla bitar lagts på plats. Jag tänkte att det skulle vara vackert och naturligt och helt utan rädsla. Förmodligen för att jag önskade mig ett sådant slut på livet. Men att döden skulle komma tidigare för mig, hade jag inte föreställt mig. Det har den nu inte gjort heller. Jag fick en dödlig sjukdom, men blev räddad från att dö en tidig död.

Jag fick ynnesten att leva längre. En gåva så stor och ändå svår att bära, eftersom tacksamheten och rädslan nu ständigt går hand i hand med mig, där jag vandrar genom livet.

Det var lättare förut, när jag var lyckligt ovetande om hur det kändes att ha haft döden så nära.

Det är så vackert idag. Snön fortsätter att falla och det blir renbäddat överallt. Jag har gått i skogen och trampat upp nya fotspår på vita stigar. Valle (min hund) blir sprallig och lekfull av all snö och hans glädje smittar av sig på mig.

Den första snön framkallar så många minnen. Och nu när december och adventstiden kommer blir jag trygg. Det är en djupt liggande känsla från barndomen som återvänder så här års. Så fantastiskt hjärnan och kroppen fungerar! Tänk att man kan framkalla lugnet och glädjen genom sina minnen!

Jag är ensam hemma idag och har lyssnat på musik och struntat i radion och teven. Det är också lugnande. Jag ska försöka komma ihåg det, att stänga av alla yttre intryck som stressar mig och skapa rofylldhet så mycket det går.

Kanske kan jag lära mig att vandra framåt utan rädsla ändå.

 

Fadde Kd

1 december 2012 13:00

Hej Helena!
Roligt att höra det ifrån dig att du är på den nivå.
Själv har jag ont känns som att smärtan kommer från in imagen, har ont hela tiden från bege sidor. Det känns ingen vidare.
Mvh
Fadde

Helena Lundbäck

1 december 2012 14:18

Så tråkigt Fadde. Hoppas att du får smärtlindring av din läkare och att de kollar så att allt är ok. Önskar dig en fin helg och snar god bättring! Tack gör att du skriver här! Kram, Helena

 

Eleonor Remmets

2 december 2012 16:33

Jag vet att din rädsla kommer att bli mindre och mindre. Min första cancer hade jag 1992 och jag känner så väl igen din beskrivning av tacksamhet och rädsla. Att leva med dörren på glänt till döden blir till slut ett normaltillstånd. När jag nu blivit sjuk igen och med sämre prognos så känns det inte så farligt. Varma hälsningar från Eleonor med Bigsibloggen

Helena Lundbäck

2 december 2012 16:54

Tack för din tröstande hälsning! Och det stämmer säkert det du skriver. Man får vänja sig. Samtidigt gör det mig så arg och förtvivlad att den här hemska sjukdomen finns och att den ibland är så svår att besegra. Men oavsett prognoser, så vill jag tro på att det går att stoppa den. Stora kramar!

 

Eleonor Remmets

2 december 2012 17:46

Lite ilska är alltid bra

Helena Lundbäck

2 december 2012 17:48

:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...