Det är verkligen härligt ute nu med klar luft och skön temperatur. På väg till skogen tog jag och genade över åkrarna som torkat upp och det märktes även på min hund Valle att han njöt av att springa fritt i det vackra vädret. Jag tycker om att se honom glad och fri och jag får passa på nu innan jaktsäsongen börjar när han får korn på slaktavfall som jägarna lämnar lite varstans. (Då är han inte alltid lika lydig och intresserad av att följa mig.)

Nu börjar strålningen hjälpa lite och jag har inte lika ont längre, även om jag är trött och det kliar på det eksem som bildats på bröstet. (Alltid är det något.) Det är verkligen skönt att slippa den värsta värken. Nu vill jag ha en period med bättre mående ett tag, det skulle vara skönt. 

Om värken ger med sig kan jag koncentrera mig på att skriva igen. Jag har i princip skrivit klart hela boken som jag föresatt mig att göra, men det behövs en koncentrerad läsning och småjusteringar, innan jag kan slutföra den. Jag hoppas kunna trycka den sedan, så att mina nära och även andra intresserade kan läsa den. Det är alltså en bok om mitt liv, min livsberättelse. Det har varit fantastiskt roligt att skriva den och jag rekommenderar alla att skriva sin egen livsberättelse. För mig känns det som om jag fått syn på mig själv och mitt liv så mycket klarare när jag skriver. Det är som att lägga pussel och passa in sig i historien. Hoppas att de som ska läsa den tycker att det är lika spännande som jag tyckte att det var att skriva den.

Jag sover länge på förmiddagarna men har ändå haft mycket på gång de senaste dagarna. Det hjälper också till att hålla humöret i schack, det att fylla dagarna med små och stora saker att sysselsätta sig med.

Vi har, tillsammans med många andra i vår kommun, i helgen besökt en flyktingförläggning i närheten och hälsat flyktingar välkomna till Sverige, genom att fika tillsammans med dem, småprata (så gott det går utan gemensamt språk) och ge dem leksaker och kläder som de kan behöva. Det känns bra att göra något för att deras första tid i nya landet ska kännas lite bättre.

Jag passar också på att träffa vänner och familjemedlemmar att prata och fika med på dagarna. Min idé om att försöka förgylla varje dag med något lite, fungerar hyggligt som strategi att orka med livet. Och eftersom vi ska ge oss iväg på en weekendresa till London snart, finns det mycket som måste ordnas med först. Jag har fått röd och knottrig hud som kliar på bröstet, efter strålningen, så idag har jag ringt och fått salva utskriven för att behandla huden med. Min mobil krånglar när jag ska ladda den, så jag trodde att jag måste byta ut själva fästet i telefonen där laddningskontakten sitter, men det verkar vara utslitna sladdar som krånglar - lösningen blev att jag fick köpa en ny sladd igen. Imorgon ska jag kolla med engelska ambassaden vad som gäller när man reser med morfin i bagaget. Behöver jag intyg från läkare att jag medicineras med detta?

Annars är det lite varierande hur jag känner mig. Jag saknar jobbet och mina arbetskamrater, jag saknar känslan av att vara frisk och nöjd och jag saknar glädjen som det innebär att höra till ett sammanhang. Det känns konstigt att veta att jag inte kan jobba mer, utan att jag är sjuk på heltid. Men så får det vara. Jag har ont ibland, är ledsen ibland, trött och otålig då och då, men många stunder är ändå allt ganska ok. Jag försöker finna mig i att det är så det är. Jag lever ju, kan äta och röra mig och det är bra!

Jag sov hela förmiddagen. Nu håller jag på att trappa ut kortisonet och i takt med att tabletterna minskar, ökar tröttheten. Jag är inte längre lika "pigg". Efter en intensiv period med buss- och tågresor till Uppsala med besök på sjukhuset varje dag, kom torsdagen att bli en vilodag. Till sist fick jag masa mig upp ur sängen och efter en lunch "on my own" tog jag på mig regnkläderna och gick ut i skogen med hunden. Allt var vått, vått och grått. Bara nyponen på en buske lyste upp tillvaron.

Men så hittade jag kantareller. De har vuxit till sig i regnet och jag fick med mig precis så mycket att det räckte till en fullmatad kantarellpaj till middag. Härligt!

Annars är jag lite låg nu. Det känns som om jag bara "blivit över". Jag kan inte jobba och jag har svårt att hitta mening. Varje dag måste jag hitta livskraft, men hur gör man? Det är inte alltid som jag klarar av att förgylla dagarna.

Imorgon ska jag in till stan och strålas på sjukhuset igen. Och efter det ska jag möta min dotter på stan och ta en fredagsfika. Hoppas att krafterna är tillbaka då. God natt alla kära vänner!

Det gick inte att stråla fötter och hand samtidigt som de tidigare inplanerade strålningarna i bröstkorgen. Jag fick därför göra ett nytt besök på sjukhuset idag, då läkare, sköterska, fysiker och någon till person som jag inte uppfattade yrke på, samlades för att förbereda kommande behandling. De resonerade kring hur strålningen bäst ska ske och ritade upp på huden områden som ska strålas. Nu har jag tuschstreck på ena handen och båda fötterna. På fredag ska jag komma tillbaka och strålas där också.

Jag är tacksam för att jag får hjälp. Full effekt lär ska uppnås inom ett par veckor. Då hoppas jag att cancern stannat av för ett tag och låter mig vila.

Ha det gott i ljuva september!

Jag formar mitt "nya" liv med behandlingarna - inramar dem med trevligheter, såsom promenader i solen, matsäck på bussen, lässtund i sjukhusbiblioteket, lyssnar på musik och på kulturprogram i lurarna. Vill släppa fokus på värk, morfin och strålning. Försöker skapa balans och lära mig att njuta och leva gott trots bekymren. Det går förvånansvärt bra även om jag är trött av värken.

Idag har jag strålats för fjärde gången i ryggen och för tredje gången i bröstbenet. Imorgon blir det femte strålningen i ryggen och förhoppningsvis en strålning i vänster fot, en i höger fot och en i vänster hand. Allt för att motverka min pågående smärta. Nu känner jag mig så nöjd med att få hjälp. Efter detta är det tänkt att jag ska ta Fragminsprutor varje kväll och dagliga doser av Dolcontin samt morfin vid behov, och sedan återkomma på ny röntgen i november. Därefter återstår nya cellgiftsbehandlingar med Avastin om cancern börjar växa igen och om värken blir för svår kan jag få nya strålningar. Så är min medicinska planering. Jag blir aldrig botad men får palliativ vård. Jag kan också gå till sjukgymnast för att få hjälp med smärta.

Allt är förhållandevis bra ändå. Jag är tacksam för den hjälp jag får.

En helg på Åland blev ett skönt avbrott i strålningsveckan. Vi tog det lugnt och njöt av fint väder, god mat och lugnet i en hyrd liten stuga. Imorgon är det dags för mig att åka in till Akademiska igen för nya behandlingar.

Vaknade med än värre smärta. Jag vet inte om det är strålningen igår som gjort smärtan värre, om det beror på att jag inte vilade tillräckligt igår kväll eller om det bara är värre idag utan anledning.

Kortisonet gör mig "pigg" och otålig och smärtan framkallar svett och tårar. Men nu sitter jag äntligen på bussen in till stan. På väg till sjukhuset och ny strålning. Jag tar extra mycket morfin. Ute regnar det. Hoppas att dagens behandling ska gå bra.

Trevlig torsdag!

När jag tänker på det, är det alldeles underbart fantastiskt! Jo, för mitt i eländet som det är att leva med en jobbig sjukdom, ser jag allt som jag och alla andra patienter får. 

Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Kan du se det framför dig? Vilka fantastiska ambitioner, talanger och resurser som finns. Se alla sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, läkare, specialistläkare och all annan sjukvårdspersonal av alla sorter. Hela sjukhus är fulla av dessa fantastiska människor som jobbar för oss, för att vi ska må bra! Så mycket kunskap och välvilja. Se så mycket de kan och gör för oss!

Och även om jag har idéer om hur själva sjukvårdssystemet skulle kunna bli bättre (så att de som jobbar där får bättre förutsättningar) slås jag av detta underbara - att vi faktiskt får vård. Så mycket som "satsas" på oss.

Tanken svindlar. Så mycket hjälp vi får!

Tänk alla provtagningar, alla röntgenundersökningar och läkarundersökningarna, alla operationer, cytostatikabehandlingar och strålbehandlingar! Det är ändå alldeles väldigt fantastiskt.

Ja på sidan om sorgen finns alltid glädjen. Och intill smärtan känns tacksamheten! Jag är verkligen så tacksam för allt jag får!