tursomentokig

Alla inlägg under april 2015

Av Helena Lundbäck - 30 april 2015 11:33

 

Att vänta är något som jag aldrig vänjer mig vid. I måndags var jag på sjukhuset och röntgade buk och thorax, men jag får inte träffa doktorn och diskutera röntgenresultatet förrän på onsdag nästa vecka.


Detta väntande utan att veta är förfärligt. Lika svårt varje gång.

Jag befarar det värsta - att sjukdomen ska galoppera fram i sin utveckling -  men hoppas på det bästa - att det ska visa sig att jag får fortsätta att leva något så när bra en tid till.


Idag är det Valborg, den sista april. Jag förundras när jag tänker på att jag varit sjuk i cancer i snart fyra år. Jag tänker att det är fantastiskt att jag har fått dessa fyra år! Livet skulle kunnat vara över för länge sedan, om jag inte fått den vård jag fått, om jag inte haft en sån tur. Och så tänker jag att jag skulle vilja få ännu mer tid. För det är ju så härligt att leva!


Glad vår önskar jag er alla!


Av Helena Lundbäck - 23 april 2015 11:43

Häromdagen intervjuades Ola Ringdahl  i Gomorron Sverige, om sin nyutkomna bok Att stå bredvid cancer. Hans bok handlar om de närstående till cancersjuka. Det är ju så att även de närstående hamnar i kris och behöver stöd och hjälp. Kanske kan boken hjälpa någon att söka hjälp och få oss att förstå bättre.


Det är inte lätt att vara närstående, att stå bredvid och inte veta vad man kan göra. Jag fick en fråga av en bloggläsare som har en mamma som insjuknat i cancer. Han undrade om det verkligen ska ta så lång tid mellan beskedet att man har cancer och starten på behandlingen. Jag vet att väntandet är i det närmaste olidligt. Men om patienten vet att väntandet finns där därför att det sker noggranna analyser av biopsier och konferenser där kompetenta experter diskuterar hur den bästa vården för just mig ska bli, då kan väntandet gå an. Tyvärr vet patienten inte om hens väntan beror på att noggrant, kompetent arbete pågår eller om hen får vänta därför att ingen har tid att titta på hens fall.


Jag läste i UNT idag att cancerpatienter inte får den behandling de har rätt till. "Inte ett enda landsting når upp till de mål Socialstyrelsen har för cancervården". Det är Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig på Cancerfonden, som uttalar sig. Samma innehåll finns i artiklar i andra tidningar, ser jag när jag söker på nätet. Jag hittade i SvD följande artikel: Vården har svårt nå cancermål


Läs gärna artikeln! Jag reagerade när jag såg detta: "- Varje patient med tjocktarmscancer har rätt att bli bedömd av flera experter före behandling. Får man inte en sådan bedömning kan resultatet bli att en tumör som kunde ha opererats bort felaktigt bedöms som omöjlig att operera. Cancerpatienter riskerar alltså att gå miste om botande behandling, vilket är en stor tragedi för alla som drabbas, säger Jan Zedenius."

 

Det är klart att man som patient undrar om det hade gått att få en bättre behandling. Tänk om jag hade kunnat bli botad! Samtidigt känner jag för min egen del i detta skede att det inte gagnar mig att gå och grubbla över hur allt gått till. Jag vill bara att så många som möjligt ska arbeta för att cancervården ska bli bättre och att alla sjuka ska ha den vård de har rätt till att få.


Av Helena Lundbäck - 22 april 2015 14:28

Biverkning eller smitta? Jag vet inte, men hjälp så utmattad jag är efter senaste dygnens diarréer. Jag är
Inte frisk än och ringde därför till Onkologen. Vi beslutade att vi måste ställa in morgondagens behandling. Jag måste vila och må bättre innan det går att behandla mig igen.

Å vad jag hoppas att jag ska bli bättre snart. Det här är ingen hit.

Av Helena Lundbäck - 20 april 2015 09:29

 

Vår i luften! Nu är den här, tiden då vi får glädjas åt att varje dag hitta nya små blomknoppar i trädgården och i naturen. En myra, en citronfjäril, en ljusblå fjäril, en fluga, en humla, en nyckelpiga, sippor och vårlökar ... Jag njuter verkligen av allt jag ser och hör när jag går ut.


Igår var det också så varmt att vi kunde dricka kaffe och äta fruktsallad ute. Och jag la mig en stund på rygg och tittade upp i det blå, på vår trätrall intill husgaveln. En sån underbart avkopplande känsla! Lugnet i kropp och själ är guld värt. Men efter att jag varit ute en stund får jag gå in och sova. Energin räcker bara korta stunder i taget.


Idag låg jag och sov på förmiddagen. Jag var illamående och hade huvudvärk. Vilken lycka då att eftermiddagen blev bättre. Jag var ute i trädgården och klippte ner lavendel och oregano och slängde gamla grenar. Skönt att städa undan hösten och välkomna våren. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

                 



Av Helena Lundbäck - 15 april 2015 20:09

Det grönskar så sakta, men fortfarande har värmen inte kommit. Idag tittade i alla fall solen fram en stund när jag gick ut med hunden. Jag sover stora delar av dagarna, eftersom jag knappt kan hålla mig vaken. Denna omgång med cellgiftsbehandling har tagit på krafterna. Ändå är jag väldigt bra smärtlindrad, så det är jag glad för, men alla små sår i alla slemhinnor irriterar och jag känner mig snorig, sjuk och infekterad. Och trött som sagt.


Det är säkerligen svårt för andra att förstå hur jobbigt det stundtals är, eftersom det mellan trötthetsstunderna också kommer dagar eller timmar av ork. "Du ser ju så pigg ut", får jag ofta höra. Eller: "Men när vi sågs mådde du bra". Javisst. Jag är tacksam för att jag får må bra, stunder eller ibland hela dagar, men det är ändå nedbrytande och tröttande att ständigt känna sig sjuk och att dessutom inte veta när det ska slå till och bli värre.


Jag behandlas varannan torsdag till lördag och under en fjortondagarsperiod hinner jag må både dåligt, lite bättre och till sist ganska bra de sista dagarna före ny behandling. Kortisonet ger mig energi och motverkar illamåendet i början av perioden. Då ser jag också rosig ut på kinderna. Sedan kommer den stora tröttheten och alla biverkningar. Jag försöker ändå hitta aktiviteter som kan lyfta mig varje dag. De dagar då jag mestadels sover handlar det kanske bara om att orka lyssna på inläst bok en stund och en annan dag kan jag träffa någon vän.


Imorgon ska jag packa en väska med mediciner och ta tåget och hälsa på mina föräldrar. Jag känner att jag vill hinna med att sitta ner med dem och prata och umgås.


Ha det fint i aprilvädret!


Av Helena Lundbäck - 10 april 2015 22:21

 

För ett år sedan skrev jag här på bloggen att jag inte ville göra andra illa genom min sjukdom. Jag ville inte gå in i sorgen redan, utan känna att jag fortfarande lever. Leva livet och bara möta det som blir.


Det har gått ett helt år och jag är fortfarande inte döende. Det är tre och ett halvt och snart fyra år sedan jag fick veta att jag har cancer. Och jag lever med min cancer fortfarande. Jag lever och träffar dem jag blir glad av. Jag lever och jag gör saker som gläder mig. Men jag går mot döden (som vi alla gör) och sorgen dyker upp i mig och i mina nära, då och då. Det går inte att bortse från att det gör ont att veta att cancern gör allt den kan för att ta kål på mig. 


Jag funderar mycket över hur jag ska "trösta" mina fina barn, barnbarn, föräldrar, min bror, min man och alla andra kära vänner, släktingar och bekanta. Hur ska jag bäst ge något som tack till er alla som stöttar mig. Alla ni fina som jag fått lära känna och möta och älska. Ska jag se ut presenter som minnesgåvor, ska jag skriva varsitt avskedsbrev? Det blir konstigt och svårt och tungt att gå in i dessa tankar. Jag vill fortfarande inte sörja. Därför blev jag så glad när jag kom på hur jag ska göra istället.


Jag ska skriva en bok. Jag ska skriva om hur jag lever och har levt, hur jag tänker, vad jag varit med om, vad jag vill och velat. Det känns så fint att hitta ämnet till den bok jag alltid velat skriva. Nu behöver jag inte konstra till det med valda romanfigurer, spännande intrig och olika berättarperspektiv. Inga avvägningar om politiska vinklingar, språkbehandling, blinkningar till andra litterära verk. Inga prestigefyllda tankar om den ultimata litteraturen. Nej. Nu skriver jag rätt och slätt ner min historia bara. Så som jag tänker på mitt liv och min tid och plats på jorden. Och det känns lustfyllt. Jag hoppas kunna skriva lite varje dag och hinna klart innan jag försvinner, så att ni alla vem som helst som är nyfiken eller intresserad ska kunna läsa. På så vis får jag frid och förhoppningsvis blir det någon slags gåva och tröst för den som läser. Ni får alla läsa samma historia och det är bara något så enkelt som min historia och inget annat. Alla har vi varsin historia och ingen är bättre än de andras. Jag tänker att vi förstår varandra bättre om vi lyssnar till varandras historier. Så jag vill förstå mig själv och jag hoppas att några andra förstår mig  lite bättre också. Det är min mening. Det ska bli så kul att börja skriva.

Av Helena Lundbäck - 9 april 2015 13:34

Jag har nu passat på att roa mig i påsk, träffa vänner och familj och att göra så mycket som möjligt som får mig att må bra. Igår kväll var jag till och med på Katalin i Uppsala och såg Özz Nujen och några andra ståuppkomiker. Himla kul! Och jag är så nöjd att jag fortfarande kan göra saker de dagar jag inte är dålig. Då vilar jag först för att orka med någon rolig aktivitet senare på dagen.

Men sedan kommer behandlingar och vilodagar. Varannan torsdag åker jag till onkologen på Akademiska sjukhuset för cellgiftsbehandling. Cellgifterna ska förhoppningsvis stoppa tillväxten av de cancermetastaser jag har i lungsäcken och i bukhinnan. Det är inte möjligt att de helt försvinner men de kanske slutar växa. Jag stannar några timmar på dagvårdsavdelningen där jag sitter i en stol kopplad till pipande apparater och får mediciner och cellgifter in i kroppen. Sedan får jag med mig en cytostatikapump hem, som pumpar in mer cellgifter i två dygn ytterligare. På lördagen tas den bort och jag fortsätter äta kortison under några dagar.

Biverkningar kan bli illamående, trötthet, rinnande näsa och ögon, svårighet att fokusera med ögonen, förstoppning, sveda, munsår, diarré, känslighet för ljud och diverse andra besvär.

Ingen vet hur länge kroppen orkar ta emot behandlingarna, men vi fortsätter med dem så länge det går. Idag ska jag få min tredje behandling och tanken är att jag om några veckor efter den fjärde behandlingen ska röntgas. Då kan vi jämföra röntgenresultatet med röntgen som gjordes innan behandlingarna startade och se hur cellgifterna har verkat. Om det verkar meningsfullt och kroppen orkar kan jag sedan få ytterligare fyra behandlingar fram till midsommar. Detta är planen.

Nu försöker jag slappna av där jag sitter med min kaffekopp och behandlas bland ett gäng äldre kvinnor och män som pratar högt och mycket med varandra. Själv vill jag inte delta. Förmodligen kommer jag snart att somna.

Och den som lever får se hur det går med alltsammans.


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards