Att vara hemma hela dagarna kan vara en prövning - det att bara umgås med sig själv. Särskilt när orken inte finns där, kan jag känna hur nära det är att jag deppar ihop och att oron tar över.

Men idag vaknade jag med en känsla av att det skulle vända och att jag med beslutsamhet kunde få något lite gjort, så att jag sedan kunde vara mer nöjd med mig själv. Så när jag kommit hem efter att ha promenerat över halvfrusna åkrar och en sväng genom skogen, tog jag fram dammsugaren och städade hela huset. Sedan var det lättare att sätta sig i soffan och vila. Lättare att vara snäll med mig själv.

Jag har den sista tiden haft svårt att förhålla mig till mina orostankar. Min oro är inte byggd på fantasier, utan den finns där eftersom jag vet att risken för återfall är stor, med den typ av cancer jag har. Tidigare var all min energi inriktad på att kämpa för att få en operation och då hade oron ingen stor plats i mig. När jag sedan blivit opererad och allt faktiskt gått fantastiskt bra, kom lättnaden och sedan tomheten som växer och ger plats för oron.

Jag kan ofta tänka att jag är lycklig för det extra liv jag fått, men ibland slår mig tanken att jag inte är beredd att vara tacksam för ett extra liv, eftersom jag "borde" fått leva mitt vanliga liv, utan sjukdom och oro ... Och så kan en skamsen följdtanke komma att jag skulle vara mer tacksam och inte inbilla mig att jag kan gå smärtfri genom livet ...

Jag tror ändå att jag inte är ensam om att ha snurriga tankar och deppiga känslor. Det är nog ganska vanligt för den som varit allvarligt sjuk eller gått igenom en stor kris, att ha svårt att hantera alla motstridiga känslor. Men så kan det även vara för den som är frisk - livet går ju upp och ner. Och hösten är inte alltid den lättaste tiden.

Tur att jag vet att det vänder. Och då känns det mycket bättre!