tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Reflektion

Av Helena Lundbäck - Måndag 9 okt 20:00

Och hur konstigt är det inte!

Pappa ringde till mig på eftermiddagen i lördags och lät alldeles uppriven på rösten. Han kunde inte väcka mamma, sa han. Hon hade gått och lagt sig på sin säng, med kläderna på, och somnat in där efter lunchen. Sedan ville han väcka henne efter några timmar, men det gick inte.

Jag letade fram telefonnumret till min kusin och han fick ringa efter ambulans och sedan ta hand om pappa, till dess att min bror kunde komma upp och hämta hem honom. Han tog över och skjutsade pappa till lägenheten i Sundsvall. 


Själv åkte jag in till Uppsala och gick på teater med några vänner. Det teaterbesöket var bestämt sedan länge och det gjorde mig gott den kvällen. Min bror Ola har stannat kvar hos pappa i Sundsvall. Och nu har min man Peter också åkt de trettio milen upp till pappa i Sundsvall. De äter tårta ikväll, men ska "prata allvar" i morgon.


Jag ska åka upp senare. Först måste jag läggas in för att byta smärtpump. Imorgon tisdag ska jag åka in till sjukhuset och så får vi se hur lång tid det tar innan jag har vant mig vid den nya pumpen och  medicineringen.


Idag har jag också fått blommor från mina kompisar som gick på teater med mig. Så fint! Tusen tack!

Nu vilar jag och min dotter Lisa har kommit för att hålla mig sällskap. Hon lagade mat åt oss och såg till att vi fick en fin kväll. Tack!


Och i alla mellanrum kommer tankarna om mamma. Min fina mamma som nu har somnat in.

Tack älskade mamma för allt jag fick av dig!

Så skönt ändå att du fick gå före mig.

 

 

Av Helena Lundbäck - Lördag 30 sept 10:00

Vi har haft en del besök, bland andra ett barnbarn på gott humör, som har följt med på hundpromenader och hjälpt oss att ta in ved i vedboden, tillsammans med min bonusson Johan och min man Peter. Som belöning gjorde de sedan ett badhusbesök. Och idag kommer ett annat barnbarn hit, för att vara med oss och sova över en natt. Det är roligt när vi får rå om dem ett och ett. Vi hinner med att prata i lugn och ro, lyssna och umgås.

Fler besök blir det också, nästa vecka då Peter åker ner till Öland. Då kommer två vänner för att hjälpa mig med Valles promenader och med matlagningen. Det ska bli trevligt! De har också med sig en hundvalp. Om jag orkar kommer vi också att gå på teater.

Mitt ibland alla besöken ringde jag upp en vän till en vän, som blivit hårt drabbad av ett återfall i cancern. Vi talade med varandra om hur fruktansvärt hemskt det faktiskt känns att veta att döden knackar på. Jag har också blivit intervjuad för ett radioprogram som ska sändas i slutet av oktober. Återigen handlade det om att berätta hur det känns att vara döende. Så mina dagar blandas av positiva möten och allvarliga, ibland svarta tankar. Så är det att leva med obotlig cancer.

Av Helena Lundbäck - Tisdag 26 sept 16:06

Att leva med cancer, det kan vara att försöka bortse från att man är sjuk och i stället bara leva på. Leva som om man vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av. Men det kan också vara att leva med ångest, att ständigt höra dödsfågeln kraxa och viska på ens axel. ("Snart är det din tur ...") 
För min del går det inte att bortse från den rädslan. Jag väntar ständigt på att döden ska slå till. Jo jag lever med min rädsla. Därför kan jag inte till fullo njuta av allt det goda jag har och får. Det är så sorgligt. Så dumt. Livet skulle kunna vara så mycket bättre, utan den rädslan.

Jag har nu vetat att jag har cancer i sex år. Om jag fått cancern något decennium tidigare, hade jag inte klarat mig så bra som jag har gjort. Då hade jag inte kunnat opereras på det sätt som jag gjort, med en operation som räddade mitt liv. Jag hade inte heller några år därefter fått Avastin tillsammans med cytostatikan. Den har också fortsättningsvis räddat mitt liv och givit mig mer tid att leva på. Cancern som tidigare växte så snabbt, har ändrat karaktär och verkar nu växa långsammare. Men ingen vet riktigt vad som händer i min kropp. För nu kontrollerar vi inte längre om det tillkommit metastaser eller om de jag har blivit fler. I stället får jag mer smärtstillande om jag har ont. Om det sedan går fort eller långsamt fram till dödsögonblicket, det vet vi inte. Jag är glad åt allt smärtstillande jag får, men samtidigt saknar jag kontroll. Jag vill ha kontroll! Jag tror att människan vill ha kontroll. Å andra sidan går det inte att ha kontroll över ett sjukdomsförlopp. Så jag försöker leva på. Leva som om jag vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av.

Men ångesten knackar på ... lite för ofta. Jag kan inte bortse från mitt öde ...

Av Helena Lundbäck - Söndag 10 sept 23:52

Nu var det sannerligen längesedan som jag skrev något här i bloggen. Jag har haft en hel del för mig. Sovit mycket förstås, men också umgåtts med vänner. Vi var med några vänner på en konsert i Tegelsmora kyrka, då Gustaf Norén sjöng och pratade om musik och om livet, tillsammans med två musiker. Det var en fin upplevelse.

Sedan var vi på en kräftskiva bland glada människor. Och förra söndagen bakade jag bullar med min dotterdotter. Också det en glad tillställning.

Och jag får inte glömma att Valle haft besök av en schäferdam medan vi umgicks vid fikabordet med hundens matte och husse. Tidigare hade Valle också besök av en annan tik som ville springa runt i trädgården med Valle, medan hennes snälla matte planterade en ståtlig rosa malva hos oss.

Så har vi haft besök av min snälla brorsdotter. Hon stannade i två dagar.

På lördagen hälsade vi på en kompis med en hund som bor några mil härifrån och idag var en annan kompis på besök hos oss.

Jag har i och för sig haft en hel del värk, men det känns ändå bra med alla besök. Jag känner mig nöjd och glad förutom det onda. Och när jag fått frågan om jag känner mig älskad, så måste jag svara att det gör jag. Bättre än så här kan det väl knappast bli.


Och medan alla besöken pågått, har Peter jobbat vidare med att måla lusthusets alla ytor. Det är många fönster ...

Av Helena Lundbäck - Måndag 28 aug 22:25

Idag har jag sovit HELA dagen. Jag bara somnar och somnar. Vet inte varför. Hoppas på en bättre dag imorgon!

Av Helena Lundbäck - Fredag 25 aug 20:15


Häromdagen hämtade våra vänner sin valp. Det är en New Foundland-hane. Vi åkte in och möttte dem i Uppsala där Valle också fick hälsa på valpen Balzac. Å så söt han var, valpen, och frimodig och glad. Sedan fortsatte de resan mot Skåne där de bor. (Jag blir så sugen att skaffa en valp jag också.)


(Klicka på bilderna så syns de bättre!)
  
Peter och jag målar vidare på vårt lusthus. Det är många ytor som ska strykas. Vi får också passa på när vädret är fint. Sedan, när det regnar måste vi vara inomhus och måla. Jag gör så mycket jag orkar. Vi har hittills hunnit så långt som ni ser på bilden. Men alla fönster ska utöver målning med olja och grundmålning målas två gånger med grön färg. Vi ska också ha grå fönsterfoder och kvar är också att måla golvet inomhus grönt och "knoppen " på taket grön.

Idag blev vi bjudna på lunch av en kär granne. Å så skönt att få sitta ner och äta god mat som någon annan lagat. Tack kära granne och vän för god mat och trevliga timmar tillsammans!


När vi sedan på eftermiddagen fick besök av några f d arbetskamrater till Peter, som kom för att fika, var jag så trött att jag somnade.


Nu ska jag försöka vila och ta det lugnt så jag inte blir så trött. Jag har ont och tar tabletter av alla de slag - värktabletter mot smärta och medicin mot hård mage. 

Av Helena Lundbäck - Tisdag 22 aug 23:15

Jag har röntgats och det var inte alls lika mycket vätska som sist i lungsäcken. Så jag behöver inte tappas nu. Men jag har ont. Så vi höjer smärtlindringen igen.


Jag tänker att smärtan beror på en metastas som bråkar och växer. Kanske flera som finns där och gör ont .,, Det gör mig ledsen. Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte ha ont! 


Idag har jag sovit nästan hela dagen. Trots att vi har besök! Två kära vänner från Skåne är på besök. De ska hämta en valp en bit härifrån och passar på att vara här några dagar.

Jag sover mesta tiden, medan våra gäster hjälpt oss att måla  och laga mat. Jag vet inte varför jag sover så mycket. Det är i alla fall en befrielse att få sova. En befrielse från det onda. Men jag skulle helst vilja vara aktiv och frisk. Så klart. Vi har fått presenter av gästerna. Var sin klocka. Här är min:


Visst är den fin! Stora kramar till alla läsare!

Av Helena Lundbäck - Måndag 21 aug 14:25

Idag är jag väldigt trött och så har jag ont. Inte lika ont som igår, men ändå! Vi försöker hinna måla alla fönsterfoder och spröjsar, dubbeldörrarna, fasaden på lusthuset och väggarna på insidan. Allt ska målas fyra gånger. Snart kommer snickaren och lägger golvet. Då ska väl allt bli klart. Jag försöker hjälpa till lite, men jag orkar inte.


Det blir mest Peter som får vara målarmästare. Men vädret är inte alltid med honom. Regnskurar och dagg gör det besvärligt. Och så har kylskåpet gått sönder! Dessutom får vi besök av snälla vänner hela tiden och då hinner vi inte som vi tänkt ....

Läkaren har lyssnat på mig idag och hon säger att det låter dämpat på höger sida, men inte lika mycket som förra gången. Hon ska skicka en remiss till röntgen. Hoppas att jag kan röntgas imorgon! Sedan tas beslut utifrån röntgenresultatet, huruvida jag på nytt ska tappas på vätska eller inte.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se