tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Reflektion

Av Helena Lundbäck - Måndag 19 juni 16:22

Problemet med att hela tiden dela med mig om hur jag mår, är att jag ju så gärna vill ge en positiv bild till vänner, familj, bloggläsare, sjukvårdare - berätta att allt blivit bättre, att det vänt, men alltsomoftast dyker det upp bakslag på de bra dagarna. Och då ångrar jag att jag sagt att jag blivit bättre.

Egentligen behöver jag inte känna ånger, eftersom livet sedan jag blivit sjuk verkligen är en berg- och dalbana. Det är så det är. Det är inget misslyckande, det bara är så.

Nu är jag inne på en vecka med en superstark kortisonkur. Igår kände jag en fantastisk skjuts vad gäller energin. Jag blev speedad och kinderna lyste röda. Och fram kom mitt gamla beteende med att riva fram dammsugaren och gå loss på golven. Och så gjorde jag en intervju till den bok jag tänker skriva och så, så småningom, ramlade jag ihop i en liten hög med stark värk. Och så grät jag som ett barn.

Idag var jag ganska pigg när jag vaknade. Men nu på eftermiddagen, då jag följt med Peter till stan och handlat och dessutom sedan besökt dietisten på Akademiska för att diskutera hur jag ska äta för att minimera problem med gas i tarmen, som uppstår av viss mat (fibrer) och ej fungerar snällt mot den stillastående tarm som är resultatet av den höga morfindos jag får mot smärtan ... ja, då sprutar tårarna igen och jag är helt utsliten av trötthet.

Jag går in i stressjukdom igen. I början av detta sekel, år 2003, var jag stressjuk av jobb, stor familj och en inre vilja att vara duktig och göra allt rätt. Jag tappade orken, förstod inte vad jag läste eller hur jag skulle göra de enklaste handlingar. Jag hittade inte och klarade mig inte i tillvaron. Jag blev så sjuk. Så småningom efter år av vila och återhämtning, träning, samtalsterapi och snällhet mot mig själv, lyckades jag bli hel igen. Sedan började jag jobba halvtid. Men då fick jag samtidigt cancer. Det var år 2011.

Efter några år som cancersjuk med stora operationer och sedan år av cellgiftsbehandlingar, blev jag stresstrött på att vara patient och behöva projektleda min sjukdom inför alla nya läkare jag mötte. Jag sa ifrån att jag bara ville ha en läkare och då blev det sakta bättre. Sedan klarade jag inte av fler behandlingar. Jag mådde för illa och jag blev inskriven i SAH - specialistansluten sjukvård i hemmet. Ett fantastiskt team med en otroligt bra läkare som gör allt för att jag ska må bra. Jag är så nöjd med den vård jag får, men nu tycks jag vara stressjuk av alla förändringar som sker i min smärtbehandling.

Jag orkar inte med att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har tre sorters smärta - nervsmärta, skelettsmärta och inre organ-smärta och nu jobbas det för fullt med att hitta balans i medicineringen mot dessa smärtor. Minska den ena medicinen, höja den andra. Lägga till och dra ifrån. Och så står jag där som ett frågetecken i mitten.

Jag orkar inte med mig själv som ena stunden försöker vara nästan frisk och i andra stunden ligger totalt sliten och sjuk med min värk. Det är inte vårdens "fel" det är min oförmåga att vara i mig själv.

Jag känner mig åter misslyckad och tycker att jag tappat bort min person. (Och förut var jag ju så nöjd med att vara lugn i den jag var!)

Nu har jag blivit en lipsill på nytt.

Allt ordnar sig säkert. Jag ska inte dra så höga växlar på allt. Jag har ett fantastiskt sjukvårdsteam som hjälper mig och jag har en underbar familj och fina vänner. Men det svåra är att bara vara och koppla av. Jag känner mig som ett medicinmonster.

Förmodligen är det bara kortisonet som speedat upp mig. Det ska säkert plana ut snart igen. Jag blir bara så trött när jag har ont. Nu ska jag sluta babbla och vila lite.

Av Helena Lundbäck - Söndag 11 juni 13:17

Själv har jag många gånger trott att livet ska ta slut när jag blev 54, sedan 55, kanske vid 56, eller 57, säkert vid 58, eller vid 59 år. Och nu närmar jag mig hela 60 år i februari nästa år. Jag kanske får tänka att allt över 60 blir bonus. Med en dödlig sjukdom i kroppen är det ju konstigt om jag får leva längre och förunderligt att jag lyckats leva så länge som jag faktiskt har gjort.

När cancern först upptäcktes var jag bara 53 år och när den sedan utvecklade metastaser i snabb takt, var det inte så konstigt att vi blev skraja. Även läkarna menade att det troligaste var att jag inte hade lång tid kvar. Men så har jag haft tur och fått bra behandlingar.

Åren har gått, jag har fått leva trots sjukdomen, och nu känner jag mig inte längre ung. Så det är inte längre konstigt om livet snart tar slut. Ändå verkar det just nu inte som om sjukdomen har bråttom. Den har ändrat karaktär. Och jag kan leva vidare och ömsom sörja och lida av smärtan, ömsom verkligen fortfarande njuta av sommardagar med ljumma vindar och sol. Det är vackert och skönt.

Visst finns det orosmoln, förutom min egen sjukdom har jag andra närståendes hälsa att oroa mig för, men jag väljer, så mycket jag kan, att fokusera på det positiva. Som att jag fått vara tillsammans med först två och sedan ytterligare två barnbarn nu, fredag och lördag. Så underbart med barn som gungar i hängmattan, kastar frisbee, leker kurragömma och springer i sommargräset. Vi har firat att sommarlovet börjat, med chokladkaka, fruktsallad, rabarberpaj, grädde, vaniljsås och glass i olika smaker.

I slutet av veckan ska äldste barnbarnet komma tillbaka och bo hos oss i några dagar och om en månad kommer familjen med de tre barnbarnen som bor i Småland. Eftersom vi inte kan träffas så ofta, hoppas jag att de kan stanna lite längre och bada här i dammen, åka på utflykt till havet och leva lite lantliv med oss. Men vi får se vad det blir för väder, vad jag orkar och hur det blir.

Just nu sitter jag med Valle i skuggan på trappen och Peter klipper gräset på vår stora tomt. Vi har hängt tvätten och den torkar fint i sol och vind. Jag lyssnar nu till alla fåglar som försöker överrösta gräsklipparen. Snart ska jag lägga mig i vilstolen med filtar och kuddar så att min rygg får vila och jag ska försöka ge plats åt mina lungor som känns hoptryckta när jag sitter.

Ha en fin söndag alla! Det är underbart med sommar!

Av Helena Lundbäck - Torsdag 8 juni 17:27

Jag är trött, jag sover mest hela tiden så det är därför jag inte orkat skriva här på bloggen. Vi har haft besök av olika familjemedlemmar och vänner och mellan sovstunderna pratar jag med dem tills jag somnar igen.

Det doftar liljekonvaljer och syrener i huset. Vi har plockat var och varannan dag. Man får passa på, snart är det slut med den doftande tiden.

Peter åkte bort ett dygn i helgen, för att ha kul med några gamla vänner och jag fick samtidigt besök av en kompis som lagade mat, diskade, gick ut med Valle, tog med mig och Valle i sin lilla röda bil, på en utflykt till Karlholm och så roade hon mig i största allmänhet genom att prata och skratta. Jag slapp göra något och jag slapp allt ansvar. Så skönt det var. Men ändå blev jag jättetrött efteråt och sov och sov.

Och sedan kom mina snälla svärföräldrar som är i nittioårsåldern på besök. Peter lagade all mat och grejade med allt, men de gamla var också med och gick på promenader (i och för sig långsamma) och diskade och fixade. Och jag försöter också göra något, bakade en kaka, men sedan kom tårarna. Jag orkade ju inte.

Det är bara att inse att jag är tröttare än de två gamla. Jag har ont och är astrött. Ligger på min säng med varma vetekuddar intill mig och med den vackra yllefilten över mig. Så är det. Tufft. Det känns bara så märkligt allting. Hur det har blivit ...

När det är solsken blir jag lite piggare. Mellan sömnstunderna. Jag kan inte sitta särskilt länge i vanliga stolar, för jag blir så trött i ryggen. Förmodligen har jag blivit förfärligt otränad också. Vad som är vad i min värk vet jag inte. Vad är det som gör ont? Trötthet i ryggen? Metastaser i skelettet med tryck från tarmen? Tarmproblem? Muskelspänningar? Muskelsträckningar? Är det metastaserna i lungsäcken som smärtar? Eller metastaserna i levern?
Jag försöker att leva med det. Det går ju inte att öka morfindosen i det oändliga. Eller?

Jag somnar och somnar. Är så förfärligt trött.

Igår var en vän här och fikade med mig och imorgon ska barnbarnen ha skolavslutning.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 31 maj 10:46

Valles "regnkappa" hänger på tork. Solen värmer genom tunna vita moln, det blåser en svag vind som för med sig en ren doft av sommar och kanske hav. Som ett minne från barndomen. Fåglarna har konsert för mig och jag sitter i min vilstol med en kopp kaffe. Valle ligger i gräset, i solen vid mina fötter. Han ger ifrån sig små bullriga ljud av förnöjsamhet. När det blir för varmt byter han plats och lägger sig i skuggan.
Jag tänker att det är gott att leva.


Av Helena Lundbäck - Tisdag 30 maj 17:19

Äntligen kom regnet.

Trädgården behöver verkligen vattnet och llikaså naturen, överallt. Det är väl bara vi människor som lätt tappar vårt goda humör när det ska behöva regna ...


Jag tycker att jag haft mer ork under de dagar som gått, då vädret varit fint. Det känns som om jag bor mitt i paradiset när jag öppnar dörren och möts av sommarvärme och fågelsång. Och det doftar! Nya blommor slår ut varje dag på buskar, i träd och i rabatter.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

      

Det är så vackert och i trädgårdslandet syns redan rader med sallad, rädisor, dill och annat nysått.

Och när jag går mina promenader njuter jag av grönskan, blommorna, fågelsången. Allt blir extra vackert i glittrande solsken. Men nu ska regnet stilla strila över världen. Det behövs för att skapa balans.



Jag har däremot svårt att hitta balansen i mig själv. Idag har jag besökt Onkologen på Akademiska sjukhuset. Jag får inte längre några behandlingar där, eftersom de "bedöms att inte längre göra någon skillnad" och eftersom jag till sist mådde så dåligt av att få dem. Men jag träffade ändå läkaren, för att stämma av hur jag mår och se vad de senaste proverna visat. Proverna visade inget alarmerande. De såg ganska bra ut, men jag har fortfarande ont emellanåt och vi har inte riktigt nått fram till smärtfrihet. Det är SAH som hjälper mig att ställa in smärtmedicinerna och de har gett mig olika mediciner i kombination. Nu har vi ökat en av medicinerna och kanske ändå att vi närmar oss en bra nivå.



Jag önskar att jag kan känna mig mer nöjd eller åtminstone att jag kan hantera min situation lite bättre och inte tappa hoppet hela tiden. Det är förstås en märklig situation att leva i, att vara "färdigbehandlad" med cellgifter och att bara vänta på att sjukdomen ska ta fart igen, att ha ont då och då och vänta på att det ska bli värre. Att vara trött och vila mycket men ändå kunna äta och röra sig, och vänta på att det ska bli värre, att jag ska bli ännu tröttare.



När ska sjukdomen ta fart igen? Hur lång tid har jag på mig? Handlar det om månader eller år? Jo, jag grubblar på sånt. Ibland känner jag mig så bedrövad, trots att jag likaväl skulle kunna känna mig glad att jag fortfarande lever. Läkaren på Onkologen säger att jag haft en lång sjukdomstid för att vara denna typ av cancer, jag har behandlats ovanligt länge och jag tolkar det som om jag levt ovanligt länge med denna metastaserande tarmcancer.


Kanske kommer krafterna och det goda humöret åter när det slutar regna. Jag får väl tillåta mig själv att känna mig bedrövad så länge.


Hoppas att du som läser känner dig gladare. Kram!

Av Helena Lundbäck - Måndag 22 maj 19:34

Jag tycker att jag inte orkar. Jag undrar hur jag över huvud taget ska orka leva detta liv med sjukdom. Jag tänker att livet är för jobbigt.

Idag pratade jag med en kurator om min brist på ork och min sorg över förlorade förmågor. Jag berättade att jag blir trött av minsta lilla, att jag har ont och gråter, att ingenting fungerar som förr. Och bara en vardaglig men viktig sak - jag kan inte ha klänning på mig längre - jag som älskar tunikor och klänningar. Med smärtpumpen på magen fungerar det inte.

Alla klänningar har jag nu packat ur garderoben och ner i en stor plastkasse. Jag bad min dotter att titta om hon kunde ha någon av klänningarna och som tur var kunde hon det. Hon valde ut ett tiotal tror jag.

Det var bra, men livet är ändå så tufft. "Tillåt dig att känna dig trött!", sa kuratorn. "När livet är för svårt så får du hitta något du mår bra av! Fly din verklighet - läs och se filmer och serier!" Vilken bra idé! Jag kan unna mig det. Jag får det! Och jag tror att hon har rätt. Jag ska inte kämpa hela tiden. I alla fall inte just nu. Jag måste vila. Visa andra att jag inte orkar slita så.

Och det var vad hon också sa: "Visa att du vill bli omhändertagen!"

Idag har jag vilat hela dagen. Först nu fram på kvällen tog jag en liten promenad. Och då såg jag blommande hägg och förgätmigej.



Av Helena Lundbäck - Fredag 19 maj 10:17

Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.

Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.

Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...

Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.

Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"

Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.

Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!

Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.

Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 17 maj 22:00

I natt låg jag lite vaken. Antagligen kortisonet. Och Idag har vi haft besök av två vänner. Jag orkade inte göra så mycket, men Peter handlade. hämtade vid tåget, lagade lunch, bryggde kaffe, diskade, gick en promenad med en av dem och plockade gullvivor, skjutsade sedan dem tillbaka till tåget. Och jag låg på min säng, i stort sett hela dagen. Men sent på eftermiddagen klev jag upp, snörade på mig mina nya skor och tog en kort promenad.

Det hade regnat och värmen började komma tillbaka. Fåglarna sjöng och det luktade som en frisk vårdag. Jag blev glad och lite stärkt. Jag gjorde därefter en sallad till middag och vilade sedan igen framför teven.

Vi fick förresten presenter av gästerna - en lotion till mig och en fin kryddväxt till oss båda. Tack! Det kändes också bra att kunna ge dem några små och stora plantor av det jag sått och drivit upp här hemma. Hoppas att de ska växa bra på annan ort!

Nu är det sent igen, men vi ska snart se ett avsnitt av en tv-serie innan vi ska sova. Jag hoppas på bra nattsömn sedan. Ha det fint!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se