tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Reflektion

Av Helena Lundbäck - Måndag 20 mars 09:06

I helgen har vi haft besök av min fina bonusdotter och hennes man. De hade med sig den fina buketten på bilden och jag njuter så av den idag med, när de är tillbaka i Stockholm där de väntar sitt första barn och det är så klart spännande. Så skönt att det finns positiva saker att fokusera på!

På lördagen var min son och hans två söner här också. Jag fick en stund ägna mig åt kortspel och högläsning och det gjorde mig gott så klart.

Men värk i magen och värk i revben och bröstbenet tar på krafterna. Jag vilar och sover därför mycket. Igår var jag ute och gick två svängar i solen i alla fall, jag måste röra på mig lite och det var underbart väder, men sedan blev jag tvungen att återvända till soffan och ryggläge. Å vad jag önskar att jag kunde få må lite bättre.

Av Helena Lundbäck - Torsdag 16 mars 20:11

I april 2014 började jag få cellgifter med Avastin. 33 behandlingar har det blivit. Nu slutar vi med behandlingarna.

Jag var hos onkologläkaren idag och hon bedömer att behandlingarna inte har den verkan som är önskvärd. Dels har jag alldeles för jobbigt med biverkningar, dels är det tveksamt om de längre har någon effekt. Nästan alla 15 metastaser i lungorna hade vuxit lite, likaså de fyra i levern, enligt röntgensvaret. Skelettmetastaserna stod stilla, förutom en som ev blivit större. Ändå är det inte fråga om stark tillväxt, snarare lätt tillväxt. Cancermarkören knatar uppåt, det har den gjort de senaste gångerna vi kollat, men det går sakta. Inget är dramatiskt utan snarare relativt stabilt trots att cancern ökar.

Fokus ska nu ligga på att försöka få bort min smärta. Och att få balans på min mage som reagerat på allt morfin med att bli hård.

Onkologen skickar remiss till strålning. Hoppas att jag slipper vänta så länge, det lär vara kö där. Om de kan stråla mina värsta skelettmetastaser, kan jag kanske få bort smärtan som jag känner.
Och läkaren på specialistsjukvården i hemmet, hjälper mig att hitta rätt med magmedicinerna.

Jag är benägen att hålla med om vad läkaren sagt. Själv blir jag alldeles slut av smärta men också av spänd mage, illamående, diarréer och trötthet. Dessa tillstånd har varvats med relativt gott mående, men den senaste tiden har jag tyvärr mått mer dåligt än okej. Nu skulle jag vilja att det blev tvärtom så att livskvalitén ökar. Hoppas på bättre mående nu!

Av Helena Lundbäck - Tisdag 14 mars 10:45

Helgen i Sundsvall blev så bra och trevlig. Stundtals sov jag eller vilade och läste bok. (Jag läste äntligen klart den andra boken i "Neapel-kvartetten": "Hennes nya namn" av Elena Ferrante. Nu håller jag på med den tredje: "Den som stannar, den som går". Jag gillar böckerna.) Men annars orkade jag med allt riktigt bra. Jag tog t o m en promenad med Valle en liten bit upp på Norra berget även om flåset inte längre är det bästa. Och det var härligt att träffa mina föräldrar och min bror. Vi hade kul tillsammans.

Men det kostar på att hitta på saker. När vi kommit hem var det vila som gällde. Hela dagen igår sov jag hemma i soffan, förutom en timme mitt på dagen, då jag tog en promenad med Valle i skogen. Jag hade verkligen ett riktigt stort behov av att sova ut. På kvällen hade jag i alla fall vaknat och då vilade jag vidare i soffan och såg på tv.

Konstigt att jag sedan börjar tänka negativt om mig själv och min brist på ork. Men varför ska jag nedvärdera mig för min trötthet? Efter en dag med vila kan jag ju ha plats för en dag med aktiviteter igen om jag vill. Inget konstigt med det.

Jag får passa mig så att jag inte fastnar i negativa tankar och grubblerier. Det är lätt hänt att jag undrar varför en ny krämpa dyker upp och om det är ett tecken på något farligt. Och jag undrar och undrar hur länge jag ska få finnas kvar ... Tänk om jag kunde lägga alla sådana tankar åt sidan, acceptera att jag inte kan ha kontroll över vad som sker och bara leva på och njuta när det går, ha det så bra som jag kan! Det vore bra.

Nyss hade jag besök här hemma av en sköterska som tog alla blodprover som jag ska lämna idag inför läkarbesöket på onkologavdelningen på torsdag denna vecka. (Skönt för mig att slippa åka iväg för det.) Jag blir så ompysslad! Tack för det!


Av Helena Lundbäck - Fredag 10 mars 17:37

Jag "följer med". Sitter i bilen, tar värktabletter och försöker vila. Tur att jag slipper köra. Orken är inte den bästa.

På förmiddagen sov jag. Kl 10 kom en sjukgymnast på besök och gav mig några rörelser som jag ska göra, så då hade jag väckarklockan på för att kunna ta emot henne. Sedan sov jag igen, gick ut med Valle och vilade tills det blev dags att åka.

Solen har lyst hela eftermiddagen när vi suttit i bilen och det har hjälpt mig att hålla humöret. Nu är vi snart framme i Sundsvall hos mamma och pappa. Det ska bli så fint och jag ska ta det lugnt.

Ha en fin helg alla!
(Bilden är från vår paus med hundrastning, kaffe och kanelbullar i Tönnebro.)

Av Helena Lundbäck - Måndag 6 mars 14:06

Jag har inte skrivit här på länge. Det är plötsligt svårt att berätta allt. Som om jag inte vet riktigt vad det ger mig och varför jag skriver. Det känns som om jag bara tjatar och tjatar.

Men så vet jag samtidigt att här får jag fina och peppande kommentarer och det ger mig glädje och styrka.

Jag har i alla fall haft två fina helger och däremellan varierande bra och dåliga dagar. Värken har fått mig att undra om jag ska höja medicindosen, men samtidigt funderar jag över vad som är vad. Hur mycket av bekymren beror på medicinerna och hur mycket är smärta som ska åtgärdas med mediciner? Jag ska prata mer med läkaren om det.

Förra helgen hade vi besök av min äldsta dotter Stella på lördagen och det var så mysigt och fint. Hon är mig så kär. Jag tycker mycket om det lugn som blir inom mig och i rummet när jag har familjemedlemmarna nära.

På söndagen tittade vi in till några grannar som har renoverat ett stort hus som tidigare varit tvätthus här i byn. Det blev väldigt fint tyckte vi och de är själva så nöjda med resultatet.
Tänk så fint det ändå är när man tar vara på gamla hus, bevarar och sköter om!

På eftermiddagen samma dag, hälsade vi på en vän som bor i ett hemtrevligt hus i en by, några mil härifrån, närmare havet. Det blev en skön dag och det känns fint att se något annat än det egna hemmets väggar. Nu fick jag umgås med vänner och tänka på något annat än min egen sjukdom.

Sedan har jag alltså haft dagar som jag behövt sova mycket och dagar med smärta. (Det varierar mycket.) När jag dessutom blir hård i magen av medicinen får jag ytterligare ont av trycket mot revben o s v. Det är svårt att balansera värk med mediciner. Vissa dagar ligger jag och vrider mig av värken. Andra dagar, om jag fått balans på smärtlindringen, kan jag gå upp och ut och röra på mig och må riktigt bra.

I lördags lyssnade vi på en fin konsert med en gosskör från Uppsala. Mycket vackert! Sedan hade vi besök av vänner. Det var mysigt. Peter hade lagat en god morotssoppa och jag hade bakat en kaka.

Och på söndagen blåsre det väldigt, men solen sken! Jag satt och skrev lite, tills jag plötsligt fick riktigt ont igen. Så där håller det på.

Idag måndag har jag varit på röntgen igen. Det ska bli intressant att se resultatet. Har metastaserna vuxit eller står det fortfarande stilla? Vad är smärtan tecken på? Hoppas det står stilla. Jag får vänta ytterligare en dryg vecka innan jag vet. Nu ska jag vila en stund och se om jag orkar ut i solen senare.

Buketten med tulpanerna på bilden njuter vi så mycket av här hemma. De gav vi varandra på vår silverbröllopsdag.

Av Helena Lundbäck - Torsdag 23 feb 16:06

Vad händer med min överkropp? Är det växande tumörer i skelettet? Jag har så jobbigt med tryck, obehagskänsla och värk. Det känns som om jag ska gå av. Orkar inte heller motivera mig att röra mig särskilt, utan vilar och sover mest. Har försökt med Alvedon och extra morfin. Det blir lite bättre, men det är så jobbigt. Jag har också snuva så ett tag undrade jag om det var förkylningen som gav värken och tröttheten i bröst och rygg.

Vilar vidare och hoppas att det bättre snart.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 22 feb 16:57


Nu har vi varit på skidsemester i några dagar på sportlovet. Resan gick till Kungsberget nära Sandviken. Med på resan var två av mina vuxna barn med deras familjer samt ett vuxet bonusbarn och så Peter och jag och hunden Valle. Det har varit plusgrader och dåligt med snö på vägar och fält, först sista dagen snöade det, men alla backarna var fina och det var ju huvudsaken att snön fanns där. Att det sedan var soligt en del av tiden, var ju bara riktigt skönt.

Fem av oss bodde i en lägenhet och övriga sex i en annan lägenhet som vi hyrde i hus nära skidbackarna. De var suveränt fina, fräscha och praktiska. Alla barnbarn och vuxna åkte slalom i de olika backarna, alla utom jag. Istället vilade jag, läste, stickade, spelade kort och Yatzy med barnbarnen, sov en hel del och jag gick också ut en stund var dag med Valle. Och en gång per dag satt jag i bastun för att värma upp mig. Jag känner mig sjuk och blir ena stunden genomsvettig och sedan frusen invändigt i omgångar under dagen, en obehaglig känsla som tillsammans med värken i bröstkorgen gör mig så vek, kraftlös och ledsen. Då är det skönt att duscha och basta sig behagligt varm och lugn. Det fick mig i balans.

- Men jag såg dig aldrig i backen, sa ett av barnbarnen till mig en kväll. - Man måste ju träna för att bli bättre. Och det är faktiskt inte jobbigt, det är mycket jobbigare att gå på promenad! 
Barnbarnet försökte verkligen argumentera för att också jag skulle åka skidor som alla övriga. Men med mitt mående, min kondition, mina svaga benmuskler och min relativt dåliga balans var det ingen bra idé. 

Jag behövde mina timmar till att vila och sova, medan de andra var ute, för att orka umgås lite när de åkt klart. Och jag är väldigt glad att jag kunde följa med på denna skidresa. Det var så mysigt att ha alla med, att kunna vara tillsammans, laga och äta middagar med alla och vara nära de man älskar. Det gör mig glad ända in i hjärtat och det räckte långt för mig, mycket längre än att åka i alla skidbackarna!

Jag fyllde år en av dagarna och blev därför firad i Kungsberget, av familjen med sång och god middag, små prylar från barnbarnen samt biocheckar. Jag hade även fått fina tulpaner av min bonusdotter innan vi åkte. Och så grattades jag väldigt av vännerna på Facebook. Dessutom fick jag en ny randig tröja av mina kära föräldrar. Den blev jag väldigt glad för!

Men jag blev även uppmärksammad när jag kom hem. Jag blev så glad för det låg ett stort kuvert i brevlådan med presenter och hälsning från min dotter i Småland och hennes familj, samt ett litet med en fin grattishälsning från min snälla faster och farbror. Det värmer. Och från mina fina svärföräldrar fick jag en ny härlig tulpanbukett. Och den blev jag också så glad för. Det är så fint med tulpaner av alla de sorter och färger! 

Jag har det bra ändå och nu ska jag vila mig en stund och hoppas återfå mina krafter.


(Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

          

Av Helena Lundbäck - Fredag 17 feb 16:57

Tidigt åt jag frukost med Peter. Jag hade klivit upp och klätt mig. Sedan gav han mig en kram och åkte. Och jag försökte lägga några bitar i evighetspusslet, men värmen från elden gjorde mig sömnig. Därför la jag mig under den tjocka filten i soffan. Inte förrän Valle tittade på mig, intensivt, vaknade jag. Då var det redan långt efter lunchtid och jag reste mig motvilligt, för hans skull, satte på skinnmössan och vantarna, täckjacka och kängor, sedan gick vi ut.

Valle följde spåret av en annan hund, lycklig och ivrig, och jag tog av mig vantarna och stannade, lutade ryggen mot ett träd, vände ansiktet mot solen och blundade en stund, innan vi gick vidare. Den värmde. Strålarna från februarisolen är förvånande varma och de allra mest efterlängtade. Till och med hästarna i hagen tycks njuta där de står stilla och låter solen mjuka upp varenda liten fläck i sin vintertjocka päls.

Promenaden blev en timmes utomhusnjutning och Valle låg sedan kvar på bron medan jag åt min lunch. Efter några minuter krafsade han på dörren när han fått nog, det är kallare i skuggan. Och snart låg vi i varsin hög och somnade på nytt, han i sin korg och jag i soffan, trots att jag tänkt sitta och skriva denna eftermiddag. Nästa gång blev jag väckt av telefonen. Då var det redan mörkt och jag undrade varför Peter inte kommit hem ännu. Han kom senare och vi åt och såg på tv en stund. Det var den dagen.

Igår däremot höll jag mig vaken nästan hela dagen. Jag somnade en stund vid frukostbordet och senare en stund i badrummet, men mest var jag vaken och höll i gång tills tröttheten övermannade mig.

Idag är det fredag. Klockan 12 vaknade jag åter i soffan efter att ha sovit hela förmiddagen.

På eftermiddagen har jag kämpat med att hålla mig vaken. Jag har bakat! Det luktar så gott och får mig på bra humör.

Men det är ett märkligt liv jag lever, med all sömn, kanske likt en hunds, men i så fall en mycket gammal hund som mist den unga hundens många stunder av explosiva energikickar. Jag har uppenbarligen tappat farten, en fart som jag alltid haft, även för att peppa mig själv i svåra stunder. Nu glimtar den bara till i vissa stunder. Oftast visar den sig inte alls.

Det blir helg och vi får besök av mina två fina bonusbarn. När vi blir fler här hemma är det lite lättare att känna glädje och kanske att få energin att växa.

Trevlig helg!


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se