Söndag - tagit det lugnt. Vi har tvättat bilen och fikat med kaffe och semla i solen. Pysslat lite. Ätit middag. Eldat i kaminen och i kakelugnen. Och sovit framför teven. Bara så. Lugnt och skönt.
En sådan återhämtningsdag som jag behövde. Ha en skön söndagkväll!

Jag har så fina vänner. Och jag har skrivit till dem/er, pratat i telefonen med dem/er, varit på bio, på middag, på lunch och träffat några av dem/er. Och min familj har jag umgåtts med i omgångar. Och jag är så lycklig för att jag har allt detta fina. Men o vad det kostar på krafterna. Trots att det gör mig så lycklig blir jag så trött att jag gråter av utmattning när jag tagit mig hem till mitt hem där mannen, katten och hunden finns. Och alla grannar/ vänner på hemmaplan.

Livet! Det är det som pågår! Nu. Och nu.

Cancern och behandlingarna tar på mina krafter. De/ni som möter mig säger att jag ser så pigg ut. Och visst - jag är pigg, i stunder. Ibland på kemisk väg. Medicinerna, kortisonet tiltar upp mig. Jag blir speedad. Kinderna rodnar. Jag kan inte sova.

Mitt i natten - när jag ändå inte kan sova:

Röda kinder,

trötta ögon
Svårt att sova
Av kortison ...

Illamående
Klump i halsen
Konstig hunger
Trots kortison

Håret tunnas
Sår i munnen
Blod i näsan
Av cellgiftskur

Humör så ojämnt
Värk i bröstkorg
Ständig svaghet
Med kronisk cancer

Var är gnistan?
Vart gick lusten
Hur bli lycklig
Med sin cancer ...

Du som ser så pigg ut
Skönt att du är bättre
Tänk sån tur du har!
Som lever trots din cancer

Nu är du väl frisk?
Ska du inte jobba?
Härligt att du orkar
Jag såg att du var pigg!

Jo vissa stunder känns bra
Men jag är inte frisk ändå
Ini mig lurar deppan
Och metastaserna är kvar.
/HL

Då har det varit behandlingsdag igen. Jag sov mig igenom timmarna i "cytostolen" och vaknade bara till när sköterskan kom in och gav mig sprutor och bytte påse med medicin. Sedan klev jag upp smått vinglig och fick en sjukresetaxi hem. Så bra och bekvämt!

Väl hemma låg jag i soffan och såg många tv-avsnitt. Nu ligger jag i sängen och har istället svårt att somna ...

Visst blev helgen bra! Jag har roat mig kungligt och njutit för fullt! Och visst är jag tröttare än trött nu. Men det var det värt.

Tyvärr har värken kommit tillbaka i min hälsena och i muskler i armar och ben. Näsan rinner och det svider i näsborrar och hals. Gråten ligger nära. Förmodligen har det med cellgifterna att göra.

Idag har jag varit hos läkare och vi har pratat lite om mående och behandlingar. Röntgentid ska nu beställas så att vi får se hur de senaste behandlingarna verkat. Om några veckor är det dags och eftersom mina värden är bra, så kör vi nästa behandling som planerat på tisdag (imorgon),

Hoppas att ni andra haft en fin helg också! Nu ska jag försöka sova skönt så att jag orkar med morgondagens behandling på onkologen.

Redan fredag! Veckorna rusar fram. Nu är det helg igen och vi har planerat in roligheter. Jag är trött och sliten, men ska försöka skapa jämvikt i energierna. Att göra roliga saker tillsammans med kära vänner, ger glädje och glädjen fyller på orken. Men bara till en gräns. Mellan varven måste jag vila om orken ska räcka.

Idag börjar jag med att lämna blodprover som ska vara underlag för läkaren i början på nästa vecka. Jag ska på läkarbesök på måndag och startar nästa behandling på tisdag om värdena ser bra ut.

Men innan nästa behandling ska jag hinna med lite trevligheter. Vi tar först katt och hund med oss till veterinären på eftermiddagen och sedan blir det middag på en restaurang med persisk mat tillsammans med en kompis i stan. Jag tror att det blir roligt och gott! Efter middagen går vi till Uppsala Stadsteater och ser genrepet på "Att göra en Tartuffe".

Så fortsätter helgen. Imorgon åker vi med ett barnbarn till Stockholm och ser Ronja Rövardotter på Stockholms Stadsteater. Det blir verkligen en spännande upplevelse. Barnbarnet följer därefter med oss hem och äter middag, ser på tv ("mello") och sover över. På söndagen sedan firar vi min födelsedag och vi blir ett stort gäng (familjen) som ska käka semlor och annat gott. Jag tror att jag kommer att vara på riktigt gott humör hela helgen!

Trevlig helg och gott humör önskar jag också dig som läser!
Snart är det vår!

Jag är snorig, har ont i halsen, är trött och håglös. Och jag har svårt att hitta glädjeämnen och saker att se fram emot just nu. Jag har bokat in några roligheter, men en sån här stund med deppighet, räcker inte roligheterna riktigt till. Bland det svåraste när man är kroniskt sjuk, är också att våga och kunna planera, tycker jag. Livet har blivit någonting annat än det var. Jag lever inte längre "som vanligt", jag lever "trots allt". Det påverkar mig ständigt att jag har denna sjukdom. Jag tänker att jag ska vara tacksam, att jag ska leva på och inte vara rädd, att jag ska passa på att göra saker som jag blir glad av .... Men det är som om jag lagt in en handbroms. Ingenting rullar lätt längre.

Ständigt finns tankarna om återfall och kris där. Jag är nu mitt uppe i en behandling och känner mig väldigt sliten. Visst hoppas jag på att kunna få en behandingspaus i sommar, men det kommer att ta tid att bygga upp orken igen. (Och när jag gjort det, vet jag att med all sannolikhet kommer det att vara dags för ny behandling - behandling som stoppar tillväxten av cancern, men samtidigt tröttar ut mig och sänker livskvaliten igen.)

Det finns så många som har det så mycket svårare, så jag borde inte ens nämna mina små bekymmer, men nu har jag ju valt att blogga öppet om allting. Det kan då vara jätteskönt att få stöd av alla läsare, men ibland tänker jag att ni måste vara trötta på mig. Trötta på att stötta och peppa. Kanske önskar någon i hemlighet att jag kan väl dö nångång, så att den här tjatiga historien kan få ett slut. Det är konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag borde ju kunna njuta av att få all den extratid som uppkommer, men jag är själv så trött på alltihopa ibland. Det är nog sånt som är svårt att förstå för den som aldrig varit i min situation. Jag kan tro att ni tycker att jag sjåpar mig och att jag borde skärpa till mig och vara glad istället.

Som tur är har jag en grundinställning att vara glad och att försöka ta tillvara på allt gott i livet, men det finns alltså stunder då glädjen inte räcker hela vägen. Jag känner mig ibland så utelämnad och så sorglig. Varför kan jag inte vara glad som alla andra? Eller som ett av mina barnbarn sa: "Varför kan jag inte vara ett vanligt barn som inte gråter hela tiden?"

När man är ledsen är det lätt att tro att alla andra mår bra och att det är bara jag som har det svårt. Med all den livserfarenhet jag har, så vet jag att det inte är så. Ändå blir jag svag och håglös emellanåt. Jag tror att cancern och cancermedicinerna suger musten ur mig. Livet känns då tomt och svårt att få någon ordning på.

Jag vet att nästan "alla" hamnar i svackor då allt känns meningslöst. Trist att gå till jobbet varje dag, trist att vara hemma varje dag, trist att vara sjuk, trist att ....

Då är det skönt att veta att det vänder. Ingenting varar för evigt. Jag är också säker på att det inte dröjer så länge förrän någon lockat fram ett skratt hos mig och då kan jag byta fokus.

Det är riktigt kallt och vintrigt nu. Minus elva grader Och härligt vitt överallt ute. Jag var i skogen med Valle på eftermiddagen och han njuter så av snön och av kylan, medan jag fryser. Jag försöker gå på i rask hastighet, för att hålla värmen. Valle stannar däremot gärna och nosar och rullar sig och "snöbadar". Det verkar klia skönt i pälsen när han rullar sig och han blir ju ren och fin av att dyka ner i det vita.
Katten Amber är däremot av det frusna slaget. Hon springer ut och stannar ute bara en liten stund och blir så nöjd sedan när jag släpper in henne i värmen igen. Hur som helst är jag glad åt att ha hund och katt som sällskap.

Det är lycka det!

Å, så jag gruvar mig när det är dags för mammografin. Och sedan grimaserar jag stort, där jag står med bröstet fastklämt mellan de hårda plastplattorna i röntgenapparatern. Sköterskan är lätt på hand och föser mjukt upp mitt lilla bröst i exakt rätt läge. Sedan klämmer hon åt, allt vad hon kan, vrider två steg till på ratten och aj! Jag håller andan ... Aj, aj! Jo det gör ont. Men det är väl klart att jag står ut med det. Nu är det gjort! Det har tagits bilder på högra och vänstra bröstet - från sidan och uppifrån. Om två veckor vet jag ifall jag har bröstcancer också, ovanpå tarmcancermetastaserna. Det är ändå bra att veta!

Apparaten är från 2009 får jag veta medan jag tar på mig kläderna, så det är en gammal bekant. Fort och lätt gick undersökningen och sköterskan är van. Hon och apparaten ser förmodligen redan nu om det växer något suspekt i brösten, men innan jag får veta vad hon ser, ska två läkare bedöma bilderna. Jag undrar hur många av de undersökta människorna på en dag, som kommer att få brev med besked om misstänkt bröstcancer i brevlådan ...