tursomentokig

Alla inlägg under juni 2014

Av Helena Lundbäck - 27 juni 2014 15:49

 

På väg till konsert igår. Då var energin där även om jag fick äta Primperan mot illamåendet i kyrkan. Vi lyssnade på fina Anna Stadling och hennes man och medmusikant Pecka Hammarstedt samt en kör, i Hållnäs kyrka. Så mysigt med stilla musik en sommarkväll.


Men idag är jag segare än seg med röda, ömma fotsulor, rinnande näsa, rapar och trötthet. Det är jobbigt med cellgifter. Jag vilar och lyssnar på bok. Jag har semester.


Trevlig helg alla!

Av Helena Lundbäck - 25 juni 2014 23:15

När Uppsala Cancer Clinic (UCC) höll till i Samariterhemmets lokaler, där de opererade oss bukhinnecancersjuka så lyckosamt, påstod en "oberoende" utredare som landstinget beställt, att det inte var patientsäkert med avståndet till övrig verksamhet på Akademiska sjukhuset, om det skulle behövas ytterligare vård därifrån. Man ville därför inte från UAS, remittera behövande patienter till UCC. Till en början var man däremot villiga att remittera patienter utomlands istället för till UCC. (Själv fick jag en remiss till Frankrike. Det var tydligen mer patientsäkert att låta flyga mig iväg till Lyon, än att remittera mig till den erkände specialisten i Sverige - Haile Mahteme på UCC i Uppsala.)

 

UCC öppnades sommaren 2012 för att landets kö med patienter som behövde specialistvård för bukhinnecancer, skulle minska. Här kunde man ta hand om många bukhinnecancersjuka och ge dem den vård som kunde förlänga och förbättra livet på dem. Till en början remitterade alla landsting i Sverige, utom Uppsala, sina patienter till UCC.


Efterhand lät fyra sjukhus i Sverige bygga upp sin egna verksamhet med operationer av bukhinnecancersjuka och sedan bestämdes det att inga patienter fick remitteras till UCC. På grund av detta försattes UCC i konkurs och landet förlorade sin bäst fungerande klinik med lång erfarenhet, ett 40-tal anställda och de garanterat största specialistkunskaperna i att vårda patienter med bukhinnecancer. 

 

Nu behöver landstinget och UAS lokalerna på Samariterhemmet. Så nu passar det plötsligt bra att operera där. Visst är det fint att utnyttja de bra lokaler som finns tillgängliga, men nog blir man beklämd att det får gå till på det här sättet! Först fryser man ut det utomordentligt väl fungerande UCC och ser till att krossa dem. Sedan ska man starta egen operationsverksamhet i deras lokaler som tidigare ansågs ligga för långt från Akademiska sjukhuset, för att det ska vara patientsäkert. Hur motiverar ni politiker detta? 


Här en notis från Sveriges Radio: Landstinget miljonrenoverar UCC:s gamla lokaler

Läs! (Och läs även kommentarerna på Sveriges Radios sida!)

Av Helena Lundbäck - 24 juni 2014 22:19

 

Det där med att ta selfies ....

Jag är väl lite utseendefixerad just nu. Tänk att det ska kännas så konstigt det där med att bli utan hår.

Och hur ska man visa sig?

   

(Klicka på bilderna så syns de lite tydligare!)

Jag har inte vant mig vid min mössa.  Och inte vid mitt rakade huvud. Och absolut inte vid syntethårsperuken.

Men sommaren får väl bättra på solbrännan på hjässan, så ser det väl inte så dumt ut längre. Och peruken kan man kanske frisera till en något naturligare look? 


Man måste vänja sig!


Av Helena Lundbäck - 24 juni 2014 11:48

När man får cytostatikabehandling, ingår massor av medicin mot illamående. Så nu kan jag sitta i cellgiftsstolen och äta pastasallad med räkor samtidigt som det rinner Avastin och cellgifter som dropp, in i min venport.

Jag har varit hos läkaren på morgonen och vi kom överens om att ge cellgifterna en till chans. Planeringen är nu att jag får tre behandlingar i sommar och sedan ny röntgen i slutet av juli. Det är oklart om det hjälper. Senaste röntgen visar nämligen att tumörerna är större nu, än vad de var på röntgenomgången före cellgiftsbehandlingarna. Det kan betyda att cellgifterna inte biter, men det kan också vara så att tumörerna hann växa den månad som förflöt mellan röntgen och den första behandlingen.

Tumörmarkörerna visar däremot att cancern inte är så aktiv. Svårtydda resultat alltså. Jag får förmodligen klarare besked i början på augusti, när nästa röntgenresultat efter sommarens behandling kommer.

Nu vet jag i alla fall att semestern får firas i närheten. Inga längre resor i sommar. Så nu vill jag ha lite bättre väder, tack! Går det att ordna tro?

Av Helena Lundbäck - 23 juni 2014 08:00

 

Det är lätt att bara stanna hemma, men jag är glad att jag kommer mig för med små utflykter ibland. Det kan vara sånt som gör hela skillnaden med livsmodet. Och nu har jag varit i Dalarna. Inte för att fira midsommar, men för att hälsa på min goda vän Åsa i Falun. Hon bor ju bara två pendeltåg bort från mig, så det går snabbt att ta sig dit. Jag satte mig på tåget söndag morgon och fick en hel dag med fint sällskap och goda samtal i det vackra Dalarna.

Vi började med att äta nybakt bröd hemma i Åsas kök och sedan vinkade vi till hennes fantastiska barn, som stod och bakade kakor i köket, och gav oss iväg till sommarens stora lagerförsäljning hos Nygårdsanna i Garsås. Det var första gången jag var där och handlade. Åsa har varit där varje år i 20 års tid, så hon kunde guida mig i hur handlandet gick till och det var många trogna kunder på plats, som gärna drog och slet i alla vackra kläder. Här kunde man minsann göra fynd.

 

Jag köpte en klänning, en lång blus och en bussarong och var mycket nöjd med turen till Garsås. Under en bilresa hinner man också med att prata och det känns fint att tala med någon som har liknande erfarenheter. Man kan ge varandra förståelse och stöd och på så vis vara viktiga för varandra. Så är det med Åsa. Hon är en viktig vän!

I Rättvik stannade vi till på Hemslöjden och där hittade jag presenter till några av sommarens kalas. Jättebra!

     

Barnen hade lyckats med kakbaket - härliga bakverk! - och Åsa fixade grillmiddag som vi alla njöt av och jag blev ompysslad på bästa sätt I familjen. Tack!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Nu är det måndag morgon. Åsa väckte mig och det var tur, eftersom jag hade ställt min väckarklocka fel. Jag har nu rest med första pendeln till Gävle och väntar på Upptåget för att ta mig till provtagning på sjukhuset, inför morgondagens läkarbesök.


Ha en bra måndag!

Av Helena Lundbäck - 17 juni 2014 18:17

    

(Hundarna Nellie, Emma, Jesper, Valle och så min man Peter på bilden.)

På väg till jobbet idag blev jag riktigt dålig. Det rusade runt i hela kroppen och hettan steg i huvudet. Jag fick svårt att andas, höll nästan på att svimma och hade svårt att resa mig från sätet när jag skulle gå ur pendeltåget. Ute på perrongen försökte jag få tillbaka balansen, men kände mig som om jag vore svårt berusad eller feberyr.

Sakta, sakta stapplade jag mig fram på darriga ben till jobbet och väl framme fick jag lägga mig och vila på en brits. Sedan kände jag mig lite bättre och kunde jobba en stund. Men när jag skulle ta mig till röntgenundersökningen beställde jag en taxi istället för att promenera. Jag ville inte falla omkull eller tappa orken alldeles.

När jag klarat av röntgen fick jag ligga under en filt med en kopp te på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen. En läkare tittade till mig och så togs det blodprover och blodtryck. Jag kände mig lite bättre på eftermiddagen och tog en taxi till pendeltåget och reste hemåt för att hämta medicin på Apoteket och diverse andra sysslor som var inplanerade. Bland annat besök hos en jurist för att lära mig mer om arv och testamente. Såna frågor har ju börjat snurra i mitt huvud på sistone.

Det som började med rädslan och obehaget imorse på tåget vänder till allt gott igen till sist som det verkar.

Efter en promenad med vår hund och grannarnas tre hundar, har jag bara lätt huvudvärk och svidande ögon och tänker positivt och håller tummarna medan jag väntar på provresultaten och röntgenresultatet och tar det lugnt hemma i sköna soffan i kakelugnsvärmen.

Trevlig tisdagskväll i svala sommaren!

Av Helena Lundbäck - 16 juni 2014 20:47

Har testat att vara utan värktabletter ett dygn. Jag har tänkt att eftersom tumörmarkörerna låg på så bra resultat så kanske att tumörerna krympt och kanske att de inte skulle värka mer ...

Först blev jag förvånad, för att jag inte kände värken komma. Men sedan kände jag mig sjuk. Jag fryser. Ögonen och näsan svider och rinner. Jag gäspar, det gör ont i halsen när jag dricker kallt, fingrarna svider, munnen är sårig och magen är orolig. Jag blöder näsblod. Det är säkert biverkningar på cytostatikan alltsammans.

Men värken dök också upp till sist. Både i bröstet och i ryggen. Så kanske att tumörerna finns kvar ändå. Bäst att ta värktabletter igen.

Imorgon ska jag röntgas.

Av Helena Lundbäck - 15 juni 2014 18:11

Orken kommer och går. Mest förvånad blir jag när jag har den långa stunder. Det ger mig chanser att göra roliga saker och även om jag blir totalt utmattad efteråt, så är det härligt att få uppleva så mycket.

 

Igår kväll åkte jag och Peter iväg till Furuvik och såg Laleh på en fin utomhuskonsert i svala sommarkvällen. Vilken kärlek hon sprider och hon är en så bra artist! Det var verkligen en kväll som gav mig energi. Och efter det en natt med klubbad sömn.

I fredags hade jag bett mina kollegor att komma ut på lunch och fika i min trädgård och det var också en sån där rolig händelse som jag är glad att den blev av. Det är mysigt att få träffas på annat sätt än i jobbet och jag passade på att visa runt i byn där jag bor, eftersom den bär på så mycket historia.

Livet är mestadels alldeles bra. Det är underbart att få leva och fungera. Sommaren är så vacker!

         

(Klicka på bilderna så syns de bättre!) 


Men visst påverkas jag lite av behandlingarna och sjukdomen. Lätt illamående, lös i magen, näsblod och rinnande näsa, öm i fingrar och fotsulor och torr i munnen ... Och medicinerna speedar upp mig och tröttar ut mig.


Just nu tappar jag också hår igen! Det faller inte av allt på en gång, som det gör för många som får vissa andra cytostatika. Men det glesnar mycket. Det är min fjärde cellgiftskur denna omgång och vid varje kur har det lossnat mest hår från och med dag 4. Jag klippte av det långa håret för ett tag sedan, eftersom det blev så tunt i topparna. Får se hur länge jag kan behålla denna nya korta frisyr.

  
Risken finns ju att jag tappar allt till slut. Det ser ju nästan så ut. I så fall väntar en kort peruk som jag har provat ut. Eller så får det väl bli sjalar och mössor. Den som lever får se!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards