tursomentokig

Alla inlägg under september 2012

Av Helena Lundbäck - 30 september 2012 17:07

 

Äntligen fick solen en chans att titta fram genom molnen. Jag kunde ta av mig vantar och keps och njuta långa stunder av solskenet, medan jag gick två och en halv kilometer. Jag promenerade i extremt långsamt tempo, tillsammans med min man och hunden Valle. Valle springer lös långa sträckor och vänder sig om och undrar varför det går så sakta för mig. Som tur är kan Valles husse springa och leka med Valle, leka kurragömma, kasta pinne och lite annat som får igång glädjen och flåset. Vi blir ungefär lika andfådda alla tre efter en stunds promenad. 

             

På vägen hem måste jag stanna och sätta mig på en bänk och vila min trötta krumma rygg. Valle hoppar också upp och håller mig sällskap. På tredje bilden har han just gett mig massor av pussar .... och på fjärde gör vi High five.(Klicka på bilderna så syns det bättre.)


Efter promenaden blev det lunch och sedan sova några timmar på soffan igen.

Det blev en fin och lite gladare dag idag!


Av Helena Lundbäck - 29 september 2012 15:42

Tänk dig ett stort rivjärn som sakta gnuggas mot insidan av din mage ... Och så en urvriden trasa bak i ryggen - ingen kraft kvar i "veka livet". Krydda med utmattning och lite håglöshet, väntan på att dagen (eller natten) ska gå och så ibland ren smärta som flammar upp. Det är vad jag försöker acceptera alternativt tränga undan nu.


Höstens ihärdiga regnande gör inte saken bättre. Kanske kan en fikastund hos snälla grannen få mig på bättre humör?

Av Helena Lundbäck - 28 september 2012 10:03

 

Idag är min historia i fokus igen i lokaltidningen UNT. Det är ju en märklig historia, att jag som patient inte remitteras till specialistvården i närmsta stad, utan remitterades till Frankrike för vård. Fortfarande har inget avtal mellan Uppsala läns landsting och UCC tecknats, så fler patienter i länet kan komma i kläm och inte få den vård som faktiskt finns här. Det känns oerhört frustrerande, eftersom det handlar om liv eller död för oss drabbade.


I artikeln i tidningen tar man bland annat upp hur jag trots allt valde att tacka nej till Frankrike, låna ihop pengar och bekosta operationen själv hos UCC i Uppsala. Jag berättar också i artikeln om hur överväldigad och tacksam jag är av allt engagemang hos människor som stöttat mig på alla sätt och skänkt pengar till insamlingen. Och om stödkonserten som gospelkören Gloryfires ska hålla i Missionskyrkan i Uppsala på onsdag (den 3/10 kl 19.00)


Det är oerhört stärkande och omvälvande ska ni veta, att känna allt stöd och all värme från så många människor i alla möjliga sammanhang. Jag förstår samtidigt att det upprör många att politiker och sjukhusledning inte använder våra skattepengar till den vård som finns, utan väljer att dra ut på processen. Att inte dödssjuka patienter får bli räddade av den operation som kan bota dem. Jag hoppas att landstinget och Akademiska sjukhuset skyndar sig med avtalet nu, så att ingen fler ska behöva hamna i samma slitsamma och orosfyllda situation som jag varit i!


Nu har jag hittat en länk på nätet till artikeln i papperstidningen.

Och parallellt med artikeln gjordes också ett tv-inslag på 24UNT - Titta gärna här: "Tumörerna vägde flera kilo"

Av Helena Lundbäck - 27 september 2012 16:52

   

Det tar tid att göra sig i ordning på morgnarna, med dusch, byte och tvätt av stödstrumpor, medicin och spruta och påklädning. Som ett helt gympapass! Imorse fick jag masa mig upp extra tidigt, eftersom vi skulle åka in till Uppsala Cancer Clinic för undersökning och provtagningar under förmiddagen.  


Det känns skönt att kontroller görs. Framöver kommer tumörprover att tas var tredje månad och röntgen inte fullt så ofta. Jag kommer också att bli kallad till onkologen för efterbehandling med cytostatikakurer. Än är allt inte frid och fröjd, kriget mot cancern fortsätter. Men i buken ser det bra ut nu och efter att ha pratat med Haile Mahteme känner jag stort hopp om att det här går vägen!


Hemma igen sov jag en stund och när min man kom in med posten hade jag fått en present från mina snälla arbetskamrater som inte vill att jag ska frysa. Varma sköna fingervantar kommer väl till pass när jag traskar runt i trädgården och på byavägarna. TACK!

Jag lyckades ta en promenad på eftermiddagen. Två kilometer i lugn takt genom höstlandskapet med plöjda åkrar och brun-gult ogräs utmed vägrenarna.

I trädgården ser det ganska trist ut också, men det finns några blommor här och var att vila blicken på. Jag strosar mest runt och tar in allt med ögonen. Det blir absolut inget trädgårdsarbetande denna säsong. 


Med lite tur kan det bli många fina trädgårdssäsonger i framtiden.





Av Helena Lundbäck - 26 september 2012 18:33

Igår kväll hade jag riktigt ont och fick ta till morfintabletterna för att så småningom kunna sova. Idag har det varit bättre.


Det blev ingen promenad idag, för alla mina krafter gick åt till att bli intervjuad och fotograferad och filmad. Jag var så trött efteråt att jag somnade på soffan. (Hoppas att jag pratade någotsånär sammanhållande under intervjun.) Ska lägga ut länkar här sedan, när det publicerats.


En liten minipromenad blev det till sist i alla fall - till grannen för att mata en kelig och hungrig katt. Imorgon bitti ska jag åka tillbaka till UCC.

Av Helena Lundbäck - 25 september 2012 14:00

Nog vet jag vad trötthet är, jag som under flera år varit sjuk i utmattningssyndrom. Trötthet i kropp och själ som fullständigt förlamar alla sinnen. Sådan trötthet kan ta tid att läka. Då handlade det mycket om acceptans och att jag inte skulle värdera mig själv som sämre för att jag var trött. Släppa prestige och prestationstänkande. Klara av att ta vara på nuet utan att bli deprimerad. Finna mig i att inte kunna planera och att inget veta om framtiden.


Det blev till sist bättre. Jag har känt mig så glad att jag fick tillbaka mycket av min energi och kunde börja jobba igen, men just när jag kommit tillbaka till arbetslivet kom cancern och la sig i. Jag opererades i oktober 2011 och kunde då efter tre veckors sjukskrivning gå tillbaka till jobbet på halvtid. Det var min räddning för självkänsla och välbefinnande. Tur hade jag också som fått jobb bland så varma och seriösa kollegor.


Nu, efter den här andra större operationen, kommer tröttheten över mig igen. Av värken i ryggen och magen, av att äta, av att röra mig, klä på mig, av korsetten som klämmer, av ärret som svider, av att vända mig i sängen eller bara ligga stilla. Utmattning och orkeslöshet. Jag somnar, suckar, viker mig, hänger, gråter .... Det är helt omöjligt att tänka på jobb eller att hitta på projekt. Men som tur är kommer jag igång varje dag ändå.

Nu har jag promenerat i snålblåsten och till en början var det trögt att gå, men efter en stund fungerade det bättre. Då blir jag nöjd med mig själv. Och jag kan unna mig att vara trött igen.

Av Helena Lundbäck - 24 september 2012 14:16

 

Har tagit in lite växtfägring från trädgården. Nu behövs uppmuntran i alla hörn.

Jag har ont idag och mår illa, men har ändå tagit en promenad i nordanvinden. Vi gick tillsammans, min man och jag och hunden Valle. Jag kan inte leka och träna med Valle som jag brukar, men lite zigzag-gång under mina ben fick han göra och hoppa upp och ner från bänkarna på träningsplanen. Det såg ut som om han blev glad över att matte inte bara var sjuk och sängliggande. Inne känner han på sig att han ska vara lugn och inte komma för nära mig när jag vilar. Jag kan få en liten slick på handen ibland och sedan går han och lägger sig i sin korg.


Färger lyfter upp humöret. Det är skönt att det finns några blommor kvar på den annars så hösttrista tomten.

Jag undrar jag hur hösten och vintern blir. Om jag ska få fler cellgiftskurer och hur jag klarar biverkningarna på dem. Idag hade jag varma vantar på mig och slapp på så vis känningar av neoropatin i händerna. Men sockor och gummistövlar fungerade inte. Det får bli vinterkängor nästa gång, för att slippa stickningar och värk i fötterna.

Av Helena Lundbäck - 23 september 2012 19:22

 

En första långsam runda runt byn. Hösten är här nu, löven dalar och vägarna är regnvåta. Det stramar lite i ärret när jag rör mig och jag får gå försiktigt. Inte orkar jag mycket, inte, men jag var ändå förvånansvärt pigg en liten stund mitt på dagen. Jag har det bra här hemma, blir serverad frukost, lunch och middag av min snälle man och däremellan ligger jag mest och vilar och sover på soffan.


 Skönt var det att komma ut en stund i alla fall, även om vädret var grått, grått, grått. Tyvärr fick jag köldkänningar i fingrarna av den fuktiga och kalla luften, fastän jag hade handskar. (Det är biverkningar av cytostatikan). Nästa promenad får jag sätta på mig ullvantar istället, tror jag.


Det lär dröja innan jag tar några längre turer med Valle. Tur att det finns andra som hjälper till med att motionera hunden. Tids nog kan jag följa med och motionera jag med, men än så länge tar jag det lugnt.


 

Här är Valle och jag utanför vedboden. (Ingen rekommenderad sittställning - agrafferna sticker till i magen.)


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards