Igår såg jag på "Tillsammans mot cancer", grät för alla drabbade och gladdes åt att så många skänker pengar till forskningen. Cancerforskningen går framåt. Det finns hopp.

Idag är det på dagen tre år sedan jag opererades första gången för cancer. (28/10 2011.) Då togs en stor tumör + en lång bit av min tjocktarm och ett antal körtlar bort. Operationen gick bra och med efterföljande cellgiftskurer var chansen stor för att jag skulle vara botad. Men cancern kom tillbaka i omgångar och påverkar mitt liv på många sätt.

Det har hunnit bli en ännu större operation den 11/11 2012 http://tursomentokig.bloggplatsen.se/2012/09/12/8645803-direkt-efter-operationen-onsdag/
och ett antal kurer med cellgiftsbehandlingar, 2012 och 2014. Men också friska perioder tack vare all den vård jag fått - det är något att vara glad över.

Cancern påverkar allt, även psyket och relationer - något som jag ständigt försöker bearbeta. Varje dag är jag rädd för att mina metastaser ska börja växa igen.

Det är svårt att leva med cancer. Inget blir som förr.

Här är en podd från Ung Cancer, om hur cancer kan påverka en relation. Lyssna gärna! Såna här berättelser behövs också:
http://www.ungcancer.se/vad-vi-gor/fuck-cancer-podden/avsnitt-ett-du-var-inte-dar

Efter förra veckans resa till Rom, behöver jag sannerligen vila. Som tur är har jag semester även denna vecka och kan ta det riktigt lugnt i några dagar. Igår var jag ute i skogen med en kompis och plockade trattkantareller. Det blev en härlig soppa till middag. Men idag gör jag ingenting alls. Skönt!

Ska i alla fall se "Tillsammans mot cancer" på TV4Play kl 20.00 Missa inte!

Att leva och njuta så länge det bara går, det är väl det man önskar alla att kunna. Att slippa känna så mycket bitterhet och sorg och klara av att leva i kärlek istället, hela vägen fram till slutet. Att ge och att få. Jag tror att skådespelerskan Kim Anderzon fick leva så ända in i det sista. Att hon också var en urkraft som kunde arbeta på scenen ända till den sista veckan, är alldeles fantastiskt. Och vilken underbar avskedsfest hon gav alla sina vänner i måndags, kvällen innan hon slutade kommunicera. Hon somnade in för gott igår kväll. Tack Kim för allt du gett oss! Läs mer här.

Vi människor är olika och så klart kan vi inte alla som drabbas av dödliga sjukdomar ge föreställningar eller skriva böcker om våra sjukdomar och vår väg fram till döden. Och ingen kan vara stark, glad och kärleksfull i alla stunder, men förvånansvärt många bär sitt öde. Det är som om man måste lära sig att förhålla sig till sin sjukdom och den kommande döden. Många är rädda och jag tror att detta att människor kliver fram och berättar är till hjälp för andra. Jag har själv läst och läser bloggar och artiklar där cancersjuka berättar om sin vardag, sina tankar och känslor. Några har jag följt ända fram till deras sista inlägg på bloggen och andra har jag läst då och då. Det hjälper mig. Jag får kraft av andra och tänker att om de kan så kan jag.

Det regnar och är riktigt höstlikt här hemma. Men jag har tankat energi i några dagar tidigare i denna vecka. Peter och jag åkte till Rom och njöt av känslan att beträda historisk mark och känna att vi alla hör ihop och har var sin stund här på jorden. Vi traskade runt under några dagar i denna fantastiska stad och såg konst och praktfulla byggnader, vackra parker och trivsamma miljöer. I centrala Rom, i Villa Borghese, i Trastevere och i Vatikanen. Som tur var fick vi en hel del guidning (bland annat i Vatikanmuséet och inför Sixtinska kapellet och Peterskyrkan) vilket gjorde upplevelserna ännu starkare.

Mycket var storslaget i denna stad, men vi möttes överallt av vänlighet och trivsel. God mat och sol gjorde inte saken sämre. Här är ett axplock av bilder från resan. (Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Jag har en medsyster - Ann-Katrin - som också opererats för bukhinnecancer. Det finns en artikel om henne i dagens Expressen. Hon vill inspirera andra som är sjuka att söka vård. Genom att berätta sin historia ingjuter hon mod och hopp hos andra sjuka. Tack!

Alla ni som nyss fått veta att ni eller någon som står er nära fått diagnosen bukhinnecancer, ska inte ge upp. Be er läkare att remittera till något av de sjukhus som opererar denna typ av cancer. Det finns kanske en chans att bli botad! Om inte annat kan man få en lång frisk extratid att leva. Så var det för mig! Efter min operation följde en lång tid då jag var frisk. Det betydde jättemycket för mig!

Och ibland kan cellgifter också hålla sjukdomen i schack och ge den sjuke extra tid. Så är det för mig nu när sjukdomen kom tillbaka. Jag får ännu lite extra tid att njuta av livet.

Jag önskar er alla sjuka all lycka och att ni får god vård! Glöm inte att fråga och be om olika alternativ.

Tack Ann-Katrin för att du vill berätta!

Små förändringar kan betyda så mycket. Häromdagen flyttade vi ner mitt skrivbord från ett gästrum på vinden till matrummet där vi så ofta är. Och plötsligt blev det så trevligt. Jag kan sitta och skriva i spisvärmen och då och då titta ut genom fönstret på den vackra världen utanför.

Och igår ringde de från blomsterhandeln. Nu står det en röd och en vit cyklamen på skrivbordet och lyser upp. Tack Sandra och Lasse! Så fina blommor och vips blev här mycket vackrare än tidigare. Det betyder mycket för mig har jag märkt, att ha vackra saker och fina omgivningar att titta på. Det gör mig lugn och glad.

Nu ska jag njuta av min semester!

Jag pustar ut med en kopp kaffe i cafeterian på Akademiska sjukhusets onkologiavdelning och har nyss varit inne på läkarbesök och fått besked från röntgen och provtagningar. Allt ser bra ut! Bra blodvärden. Inga blodproppar. Och ingen förändring på tumörernas storlek eller antal sedan i förra röntgen. Det verkar som om cytostatika och Avastin har haft verkan. Tack vare den vård jag fått har sjukdomsförloppet stannat upp. Jag slipper sätta igång med cellgifter den här gången, men ska tillbaka på röntgen och provtagning om två månader så får vi se då vad som hänt.

Det är det allra bästa besked jag kan få i mitt läge. Jag kan ju inte räkna med att bli botad, så detta att få extra tid är i sig fantastiskt. (Konstigt nog har jag ändå mer och mer ont i bröstet på höger sida. Särskilt när jag andas djupa andetag. Men jag ska börja om med alvedon för det.) Jag ska också försöka hitta en samtalskontakt så att jag lyckas med att bli mer positiv igen. Jag tänker att jag behöver ändra mitt förhållningssätt så att livskvalitén höjs. Det duger inte att gå omkring och känna sig sliten och deppa ...

I alla fall har jag två veckors höstsemester från och med nästa vecka och det kommer säkert att göra mig gott. Jag ska verkligen försöka fylla min lediga tid med så mycket glädje som möjligt. Tanka ner lite energi och lust för att orka vidare.

Jo. Jag har haft tur igen! Och tårarna rinner när jag inser det.

Det är grått ute. Dimma.

Jag vaknar med stel kropp och lite värk i bröstet.

Idag ska jag jobba eftermiddagspass. Det betyder att jag ska ta en långpromenad innan jag åker iväg till stationen och tar tåget till jobbet. Energin finns alltsomoftast inte, jag får kämpa för att få igång mig.

Hösten är grå på många sätt. Livet är grått.

Tur att det finns färger ändå mitt i det grå.

Vi är i Sundsvall över helgen. Så skönt att hälsa på mina föräldrar. Det är inte så ofta vi har möjlighet att åka upp, men det är alltid så fint att kunna ses. Tidigare år hittade vi ofta på utflyktsmål i naturen, gick på stan och såg konstutställningar, fikade och handlade, men numera håller vi oss oftast hemma i lägenheten, eftersom föräldrarna blivit äldre och tröttare. Jag med.

Hunden Valle tar i alla fall mig med på promenader på Norra berget och i kvarteren i Haga, men annars handlar våra besök mest om god mat och prat hos mamma och pappa. Så vilsamt, skönt och trevligt! 

Den här helgen kunde vi i alla fall hjälpa till med att skaffa ett nytt kyl- och frysskåp och att köra iväg med det gamla som just gick sönder. Det var tur i oturen att vi hälsade på just som det hände. Skönt att kunna hjälpa till lite. 

Vädret har varit fint och allt är gott, förutom att jag haft ont i bröstet och varit trött. Jag är glad att jag ändå orkat åka och träffa mina fina föräldrar och glad för att livet ändå är gott.