Min blogg handlar om vad jag tänker och känner när jag är sjuk i cancer.
Så länge behandlingar, symtom och operationer är aktuella, finns det yttre påtagliga händelser att knyta upp allt inre känsloliv till, men hur gör jag nu? Nu när jag är färdigbehandlad och får vänta ett halvår mellan varje kontroll.
Jag är inte alldeles frisk ännu, men det akut sjuka finns inte heller med mig längre. Kanske kommer det tillbaka, eller så blir jag helt frisk. I balansgången däremellan befinner jag mig - inte riktigt frisk och inte riktigt sjuk. Varken det ena eller det andra.
Kan jag fortsätta att skriva om mina rädslor, min tacksamhet, min sorg och min glädje hur länge som helst? Eller ska jag ta en paus?
Jag tar och sover på saken och tänker att det får visa sig hur det blir med det, som med allt annat.
Maggan
26 november 2012 14:15
Helena...du skriver så klokt och så mycket fint du förmedlar till oss. Så jag hoppas du fortsätter skriva i fortsättningen också. Jag önskar det och säkert många med mig, men till syvende och sist är det ju du som bestämmer. Men jag hoppas.
Till helgen är det 1:a Advent, redan....vad fort tiden går,härligt att få ta fram adventsljusen och se hur de lyser upp i mörkret.
Önskar dig en fin vecka....
Kram Maggan
Helena Lundbäck
26 november 2012 22:24
Tack Maggan! Jag blir glad av din kommentar. Ja, snart är det advent och jag tror att det kan kännas gott att vänta sig gott och inte vänta på elände. Ska försöka se det så. Kram, Helena
Renee
26 november 2012 21:59
Hej, Helena!
Snälla, om det fortsätter att ge dig något, fortsätt skriva, du formulerar tankar som andra delar med dig på ett bra sätt.
Idag fick jag svar på min andra halvårskontroll, allt ser bra ut! Nu är det bara åtta såna koller kvar de närmsta fyra åren.
Och det är kanske så man får tänka, först en dag i taget, sen en vecka i taget, en månad i taget och slutligen ett halvår i taget.
Att, som du skrev om häromdagen, vara snäll mot sig själv. Låta oron finnas där ibland, utan att den tar över och kontrollerar ens liv?
Att njuta av livet medan man mår bra, och så länge man orkar. Att uppskatta de små miraklen runtomkring och att inte haka upp sig på små saker. Jag har blivit duktigare på att fundera på om det egentligen spelar någon roll, de där små sakerna som ibland gnisslar. Jag har lättare att rycka på axlarna och skratta åt situationer och åt livet. Jag har blivit pyttelite klokare och på något konstigt sätt lite rikare än innan tumörslemmet började växa i min mage. Det kanske är det som är det viktiga, att man lär sig något av allt man är med om?
Kram!
/Renée
Helena Lundbäck
26 november 2012 22:21
Tack Renée! Vad fint du skriver och så klok DU är! Jag lär mig. Och det är skönt att känna samhörighet med andra som har det på liknande vis. Tack! Kram, Helena
Renee
26 november 2012 23:28
Hej igen!
Kollade in din statistik på bloggbesökare. Du har haft över 200 personer som har gått in och kollat din blogg de senaste dagarna. Det skulle i vart fall övertyga mig om att fortsätta skriva om jag var du. Fina bilder tar du också!
Bara en reflektion....
Nattinatt!
/Renée