Vilken tur att det går upp och ner! Att jag tillåter mig att ibland känna oro för att sedan kunna bli lugn. Att jag tillåter mig att njuta av det som är gott och inte bara fastnar i självömkan. Så får det vara!

Jag tycker att det är okej och normalt och mänskligt att det svänger. Så ser livet ut.

Idag är det fantastiskt vackert väder och jag har gått länge med min hund i skogen. Det är min räddning det, att jag får lite dagsljus i ansiktet och lite fart på påkarna. Desto skönare att vila trötta ryggen sedan, när jag kommer hem. Jag har ringt några samtal också, till min chef, Försäkringskassan och till vårdcentralen. Försöker fixa till närmsta framtidens rehabiliteringsplanering, men känner att det är en stor omställning, att bli effektiv och ta tag i problem som ska lösas ... Jo, så blir det när man gått i sjukdomslunken en tid.

Nu ska jag lägga mig på rygg och vila, medan jag läser i min bokcirkelbok. För i min egen rehabiliteringsplanering ingår att jag ska göra lite roliga saker med mina goda vänner också. På söndag ska vi träffas i bokcirkeln om allt går som det var tänkt.

Trevlig måndagkväll alla!

Vaknar mitt i natten och känner hur spänd och stel min kropp är. Det stramar i ryggen, axlarna, nacken ... Försöker, medan jag blundar och andas lugnt, växelvis stretcha och slappna av. Jag vänder på mig, rättar till täcket, tar det så lugnt, vilar ... Men det är omöjligt att somna. Timmarna går.

Till sist tassar jag nerför trappan och in i köket, sätter på vattenkokaren och tar fram teburken. Jag brer mig en smörgås, brygger te och dukar en liten bricka åt mig som jag sedan tar med upp tillbaka i sovrummet. Kanske kan det ge lugnande och sövande effekt?

Det har gått två månader sedan min stora operation. Nu lever jag till synes frisk igen. Utan värktabletter och stödstrumpor. Ett stort ärr längs med mittlinjen av hela magen och en utputande venport under huden inunder höger nyckelben är det enda som vittnar om vad jag varit med om. Annars syns inget. Jag har kvar det mesta av mitt långa hår och med lite smink ser ansiktsfärgen ganska okej ut. Och ändå är precis allting annorlunda nu. Efter operationen.

Visst är jag oändligt tacksam för att ha blivit befriad från de stora tumörerna som höll på att helt ta över i min kropp, men de är nu inte allt som försvunnit. Någonstans på vägen har jag också förlorat tilliten och tryggheten och lämnat plats åt rädslan och oron att smyga in i kroppens alla vindlingar. Där ligger de nu ständigt på pass och det självklara får inte längre vara självklart. Jag är nu en gång för alla inte längre mitt gamla jag.

Det blir till att lära sig att leva på nytt, i sitt nya liv.

Jag har fått extra tid till skänks och vill passa på att njuta av alla nya dagar jag får. Så varför stör då oron och rädslan? Det är väl själva den att jag inte lyckas få vara ifred med glädjen och tacksamheten.

Å, jag märker det, att jag är otålig! Jag tror visst att jag ska åka i gräddfilen och komma lätt undan. Vill liksom inte stöta på såna onödiga problem som tungsinne, trötthet och tveksamhet. Vill inte låtsas om att rädslan byggt bo i mig. Jag vill bara ha energi, styrka och glädje.

Ändå visste jag ju att det skulle ta tid att läka efter en så omfattande operation. Men min hjärna vill liksom inte låtsas om det, utan ta genvägen förbi problemen.

En röst inom mig säger: "Kom igen nu, du är ju inte sjuk längre, sjåpa dig inte!". Och en annan röst viskar samtidigt: "Det är ingen idé att du planerar någonting. Cancern kan komma tillbaka när som helst, den kanske redan har börjat växa någonstans inom dig." Så utmattad jag blir av att höra på tjattret från rösterna. Försöker värja mig och skruva ner volymen ...

Jag har haft en natt med väldigt lite sömn och med många tankar. Nu närmar sig morgonen och snart kan jag förmodligen somna om ...

Så hemtrevligt det blir när en kär dotter står i köket och bakar kakor! Huset fylls av värme och kärlek och goda dofter förstås. Underbart! Idag har jag glatts åt att min äldsta dotter hälsat på. (Jag tänker att det var mycket längesedan jag själv lyckades uppbåda krafter till att ta mig för såna projekt. Men jag kan mycket gärna glädjas åt andras omsorg! Det är en bra bit på vägen. Snart ska jag väl lyckas kicka igång energin i mig själv också.)

Denna novembersöndag har bjudit på idel gråväder men vi har tänt ljus och brasor inomhus. Det höjer verkligen trivselfaktorn. På kvällen blev vi bjudna på en mycket trevlig middag hos vår fina granne. Och jag känner mig glad för att jag har alla mina kära.

Imorgon ska jag försöka planera fler jobbesök så att jag kan påbörja min väg tillbaka till arbetsliv igen. Jag tänker att när jag väl börjar arbetsträna, får det bli i liten omfattning, så att jag får känna mig för i lugn takt innan jag kommer upp i min vanliga halvtid igen. Är lite orolig för hur krafterna ska räcka till, men hoppas samtidigt på att få lite energi också av att försöka. Nu är det läggdags.

Tack för den här veckan!

Å, vad skönt att få koppla av från allt, med goda vänner en fin kväll. Precis vad jag behövde. Nu sitter vi i bilen på väg hem i natten och jag tror att jag kommer att sova riktigt gott utan grubbel i natt. Tack kära vänner!

Det blev en fredag med sovmorgon, promenad med Valle och sedan en shoppingtur, som varade hela eftermiddagen. Ja, jag kände att jag måste ut och se andra människor och inte bara sitta hemma. (Som sjuk behöver man få känna sig lite frisk också, även om det kostar på ...) Och sist en lugn hemmakväll i soffan.

Det där med att hålla kontakt med andra människor tror jag är riktigt viktigt för välbefinnandet och tillfrisknandet. Själv hämtar jag kraft från min fina familj och mina goda vänner. Och att blogga och läsa andras bloggar, kan också vara ett bra sätt, när man inte har möjlighet att träffa människor IRL. Idag följer jag bara några få bloggar, men i en period tidigare i mitt liv hade jag många bloggar som jag läste och många bloggvänner. Då var bloggandet och alla kontakter och nya vänner som det gav, i stort sett det enda jag orkade med. Nu blir det inte lika mycket tid över till bloggandet, men jag behöver ett ställe där jag kan skriva och reflektera över vad som händer i mitt liv och jag blir väldigt glad för alla kommentarer jag får här på bloggen. Det ska ni veta!

För några år sedan hade jag många filosoferande bloggvänner och hundbloggarvänner. Nu när jag fått cancer och varit sjuk, har jag tittat efter bloggare med liknande diagnoser som jag. Och kanske är det så att man får större förståelse för hur det är att vara sjuk genom att följa en bloggare som också är sjuk och se hur han eller hon tacklar sin situation. Det kan vara stöttande, men det kan också ibland vara sorglig läsning. Sedan är vi ju alla olika och har olika intressen, så det kanske inte alltid är så att man "passar ihop" bara för att man har samma diagnos, men det finns verkligen många bloggar att välja bland, så chansen är ändå stor att hitta en eller två som passar.

Hur hittar man bloggarna då, kanske någon undrar. Dels kan man googla efter bloggar om vissa ord, uttryck och ämnen, dels kan man leta i länksamlingar. På Cancerfondens sida finns många länkar till bloggar. På Mag- och tarmförbundets länksida kan man också hitta några bloggare (där finns jag själv med nu också). Och så kan man titta i bloggarnas egna länklistor.

Tänk vilken stor värld detta är! Att vi kan få kontakt med varandra så lätt!

Bra det så att man inte sitter ensam och sörjer.

Att vara hemma hela dagarna kan vara en prövning - det att bara umgås med sig själv. Särskilt när orken inte finns där, kan jag känna hur nära det är att jag deppar ihop och att oron tar över.

Men idag vaknade jag med en känsla av att det skulle vända och att jag med beslutsamhet kunde få något lite gjort, så att jag sedan kunde vara mer nöjd med mig själv. Så när jag kommit hem efter att ha promenerat över halvfrusna åkrar och en sväng genom skogen, tog jag fram dammsugaren och städade hela huset. Sedan var det lättare att sätta sig i soffan och vila. Lättare att vara snäll med mig själv.

Jag har den sista tiden haft svårt att förhålla mig till mina orostankar. Min oro är inte byggd på fantasier, utan den finns där eftersom jag vet att risken för återfall är stor, med den typ av cancer jag har. Tidigare var all min energi inriktad på att kämpa för att få en operation och då hade oron ingen stor plats i mig. När jag sedan blivit opererad och allt faktiskt gått fantastiskt bra, kom lättnaden och sedan tomheten som växer och ger plats för oron.

Jag kan ofta tänka att jag är lycklig för det extra liv jag fått, men ibland slår mig tanken att jag inte är beredd att vara tacksam för ett extra liv, eftersom jag "borde" fått leva mitt vanliga liv, utan sjukdom och oro ... Och så kan en skamsen följdtanke komma att jag skulle vara mer tacksam och inte inbilla mig att jag kan gå smärtfri genom livet ...

Jag tror ändå att jag inte är ensam om att ha snurriga tankar och deppiga känslor. Det är nog ganska vanligt för den som varit allvarligt sjuk eller gått igenom en stor kris, att ha svårt att hantera alla motstridiga känslor. Men så kan det även vara för den som är frisk - livet går ju upp och ner. Och hösten är inte alltid den lättaste tiden.

Tur att jag vet att det vänder. Och då känns det mycket bättre!

"Skriv ett avtal och ta till vara den kompetens som finns i Uppsala!"

Det blir en särskild tyngd, när initierade skriver insändare. Och att Inger Andréasson vet vad hon skriver om, får jag förmoda. Hon är onkolog i Västerås och skickar sina patienter med bukhinnecancerdiagnos till specialisten och kirurgen Haile Mahteme på Uppsala Cancer Clinic.

"Det är frågan om liv och död för dessa patienter som ofta är unga. Haile Matheme hör till världens ledande kirurger och innan någon annan i Sverige har motsvarande kompetens tar det flera år.
Vi kommer att fortsätta ha patienten i centrum och göra det bästa. Som läkare har man lovat att försöka ge bot och då kan inte en undermålig utredning tillsammans med politiker och sjukhusledning få oss att ändra ståndpunkt."

Läs hela hennes insändare i dagens UNT här: Utredning utan patienten i centrum. 

Och i samma tidning finns även Bernt Rönngrens insändare: Hopp om räddning för Uppsalaborna.

Ni som följt denna blogg och särskilt inläggen under kategorierna "Media", "Debatt" och "Uppsala Cancer Clinic", vet att jag har kämpat för att få en operation hos Haile Mahteme och till sist fått den (även om det var utan remiss, då Akademiska sjukhuset inte fick remittera till kliniken, p g a att inget avtal fanns tecknat mellan Uppsala läns landsting och Uppsala Cancer Clinic). Men jag kämpar också för att alla landets cancerpatienter med denna diagnos, som kan opereras, ska bli remitterade till Uppsala Cancer Clinic, eftersom de som arbetar där har den längsta erfarenheten i landet, av den speciella typ av operation med HIPEC enligt Sugerbaker-metoden. (Haile Mahteme arbetade tidigare på Akademiska sjukhuset, men har i somras tillsammans med sitt team startat Uppsala Cancer Clinic.)

Självklart är det bra att fler kirurger lär sig att operera enligt denna metod, men eftersom det är en så svår operation och varje patient och cancerspridningen ser olika ut, när man öppnar buken, är det av vikt att den som opererar kan så mycket som möjligt. Och som patient önskar jag att varje kirurg som börjar praktisera denna metod har skaffat sig en gedigen utbildning och erfarenhet av metoden och allt som kan hända. Haile Mahteme har många års erfarenhet och flera hundra operationer som han utfört.

Utredningen som Inger Andréasson och Bernt Rönngren hänvisar till kan du läsa mer om i mitt tidigare blogginlägg Vad menas med expertutredningen?

Innan det var dags för veckans yogapass i Uppsala, tog vi en promenad invid ån, min hund Valle och jag. Han gladdes åt det lilla lager snö som ligger här hemma på marken idag. Jag var trött på morgonen och det gick långsamt med min frukost och mina förbredelser, innan jag satte mig i bilen och körde de fem milen till stan. Så tyvärr blev jag några minuter sen. Gruppen hade redan börjat yogapasset, när jag smög in i lokalen på Onkologen på Akademiska sjukhuset.

Jag brukar gilla avslappning, meditation och att mjuka upp kroppen, det gjorde jag idag också, men jag hade ändå svårt vissa stunder, eftersom min rygg var så krånglig. Jag har fortfarande inte byggt upp hållningsmusklerna i mage och rygg efter operationen.  

Efter två timmars yogapass fikade och pratade vi tillsammans en timme. Det känns både bra och lite jobbigt att dela med sig och ta del av andras cancerhistorier. Jag önskar så att det ska gå bra för alla, men det är ju sånt man inte vet.

Bäst att hämta sin kraft från allt det friska vi har i oss och glädjas åt alla dagar man får. Så försöker jag tänka och leva för att mota oron, men det är inte alltid lätt.