Idag har jag äntligen besökt jobbet för första gången sedan tidigt i somras! Jag träffade inte alla, men så kul det var att prata med många av de fina arbetskompisarna igen. Det kändes hur bra som helst. Jag ska försöka att gå dit lite då och då framöver och sedan pröva mig fram, så att jag vet när jag får krafterna tillbaka och det blir dags att börja arbetsträna eller jobba i liten skala.

Så klart att jag blev lite trött innan jag kommit hem. Först besökte jag jobbet och åt lunch där och pratade, sedan drack jag kaffe med en kompis och innan jag körde hem tittade jag in hos en dotter en stund. ("Det är mycket nu!" ....?

När jag kommit hem gick jag min dagliga promenad med Valle. Han är ju en ganska stor hund och jag har fortfarande lite ont i mitt ärr på magen, så jag kan inte hålla honom i koppel som vanligt, ifall han skulle rycka till. Då har jag ingen kraft att hålla emot. Därför får han för det mesta gå okopplad eller kopplad med ett extra varv runt magen, så att han varken vill eller kan dra. Tids nog får jag tillbaka mina krafter, så att jag kan hålla i kopplet som vanligt.

Sedan var det välbehövlig vila i soffan som gällde. Min rygg var i stort behov av horisontalläge. Och vilken tur jag har som får möjlighet att vila och slipper ta itu med hushållsgöromål hemma. Min käre man fixar middag och allt annat som behöver göras, när han kommit hem från jobbet. Så bra jag har det! Det känns också att jag behöver en hel del tid på mig innan jag mår helt bra igen. Men det blir bättre och bättre.

Nästa vecka ska jag förresten få börja i en yogagrupp på Onkologen. Det blir yogalektioner och samtal i grupp tillsammans med andra cancerpatienter. Spännande!

Skönt med solstrålar på kinden när jag var ute och promenerade idag. Vilken skillnad mot senaste tidens regn och gråväder! Det blev en riktig vilodag idag. Jag behövde sova länge och sedan tog jag det lugnt. Inga resor, inga besök ... Så vilsamt.

Imorgon ska jag försöka mig på en tur till stan. Det är bra att "träna sig" lite på vardagliga saker igen och pröva orken. Och dessutom kan det vara roligt. Sånt bidrar också till läkning och tillfrisknande.

Tittar man noga in i det grå, så hittar man sina ljuspunkter ...

Idag har jag klarat mig bra utan magvärk. Jag fastade fram till klockan tre, då jag undersöktes med ultraljud. Det var gallan och levern som skulle kollas på igen, eftersom jag haft ont och mina levervärden varit lite förhöjda. Läkaren hittade inga gallstenar och inget som kunde förklara värken. Och efter undersökningen åt jag en smörgås och det gick bra, likaså middagen. Skönt att slippa värken som jag hade igår!

Jag fick tips av sjukgymnasten på UCC att nu går det bra att börja stretcha och mjuka upp mig. Jag behöver verkligen sträcka ut min spända, krumma och svaga kropp. Ska börja försiktigt med det efter mina promenader, så hoppas jag att ryggvärken snart ger med sig. Imorgon ska jag också ta kontakt med de som håller i yogagrupperna för cancersjuka på Akademiska, och se om jag kan få vara med. Jag tänker att jag har det egentligen så bra och jag hoppas kunna bli ännu bättre och få tillbaka min energi vad det lider.

När jag läser bloggar som andra sjuka skriver, så känns det ibland så outgrundligt sorgligt - det att alla inte kan botas.  Att alla inte kan få hjälp. Att alla inte blir friska. Och efter att ha tittat på sista delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT ikväll, förstärks den känslan. Livet är verkligen en blandning av ljus och mörker. Det är många känslor, tillstånd och orättvisor vi ska bära ...

Vi har haft en riktigt fin dag och hälsat på några i vår familj som bor i Stockholm. Tyvärr slutade besöket med att jag fick ont på hemvägen.

Jag har varit smärtfri i flera dagar, förutom värken i ryggen. Men för en stund fick jag alltså en riktigt tuff pärs, efter lunchen, med starka magsmärtor som blev värre och värre. Jag har kurerat mig med allehanda piller (Alvedon, Omeprazol, Primperan och Morfin) och det börjar lugna sig nu, tack och lov.

Det jag märker är att jag har svårt att förhålla mig till smärtan numera. Tårarna rinner och min reaktion blir så fylld av rädsla - att det värsta ska hända. Att cancern kommit tillbaka ...

Känner mig lite mer samlad nu i alla fall. Och hoppas att jag inte ska behöva ha så ont ikväll.

Imorse sov vi länge. Kanske för att vi var på en så trevlig middag igår? (Jag höll mig vaken hela kvällen.)

Men nu är det lördag och en regnig sådan. Typiskt nog också städdag utomhus där vi bor, så några tappra kämpar drar räfsorna genom de blöta lövhögarna utanför mitt fönster.

Själv håller jag mig inomhus och i ett lugnare tillstånd. Jag väntar på besök av en dotter och hennes familj. Vi ska fira en födelsedag och ha lite lördagsmys.

Önskar alla en fin lördag, oavsett hur vädret är!

Ännu en gråmulen höstdag. De gula löven reflekterar i alla fall lite ljus och man får passa på att försöka fånga det bleka dagsljuset så gott det går. Jag gick en promenad med en granne och våra hundar vid lunchtid och det var skönt. Det blev en lagom tur på drygt två kilometer. (Igår gick jag drygt tre kilometer och det var i längsta laget för min trötta kropp.)

På eftermiddagen åkte jag in till Uppsala för ett tandläkarbesök. Jag brukar ha bra tänder, men eftersom jag besöker tandläkaren med två års mellanrum kan det ju ha hunnit hända något. Jag tänkte att det kanske var så, nu när jag medicinerat mycket, genomgått cytostatikabehandlingar och haft svamp och sår i munnen. Så skönt då att allt såg mycket bra ut! Inga hål och inga problem.

Min bonusson är på besök och skjutsade mig idag och det var tur, för min rygg värkte förfärligt och promenederna mellan den parkerade bilen och tandläkarmottagningen var tröttande. Jag hade tänkt kombinera tandläkarbesöket med ett besök på jobbet också, men det fanns ingen ork kvar till det. Får göra ett nytt försök en annan dag!

Nu ligger jag i soffan igen och väntar på att få middagen serverad.

Visst har jag det bra!

I det här väldigt långa inlägget skriver jag ner hela min cancerhistoria, i någotsånär kronologisk följd, så som jag minns den. Det blir dels som en bakgrund och dels som ett komplement till alla andra inlägg här på bloggen, för den som vill läsa.(Själva bloggen börjar den 10/7 2012.)

Jag kommer att fylla på vartefter det händer mer och inlägget går att hitta genom att söka på kategorin "Min sjukdomshistoria" i högermemenyn på bloggen. Eller via "Min sjukdomshistoria" under "Länkar" till höger på bloggen. Alla små bilder går att klicka på, så visas de tydligare.

Den 1 augusti 2011 tog jag pendeltåget in till stan och var så glad för att jag då började mitt nya jobb på en gymnasieskola i Uppsala, men två veckor senare fick jag akut ont i magen och las in på Akademiska sjukhuset i Uppsala. De såg ingen förklaring till det onda i tarmen, på de röntgenundersökningar som gjordes, men en 3 cm stor cysta på ena äggstocken upptäcktes av en gynekolog.

Då menade man att "det har kvinnor i din ålder och det är oftast helt ofarligt och ingenting vi gör något åt". Några polyper hittades också i ändtarmen och det visade sig senare att de var ofarliga. Och så beställdes en koloskopiundersökning för säkerhets skull.

Koloskopiundersökningen gjordes den 3 oktober 2011 och det gjorde fruktansvärt ont när läkaren stötte på en 3 x 7 cm stor tumör i min tjocktarm. Jag blev iskall. Det var skrämmande. Kan den vara godartad, frågade jag medan tårarna rann, men fick till svar att nej, det är nog inte troligt. Jag hade cancer.

Sedan följde lungröntgen och så småningom las jag in på kirurgavdelningen för operation. Den 28/10 2011 opererades jag. Tumören togs bort tillsammans med 40 cm tjocktarm och ett stort antal lymfkörtlar. Jag var glad att operationen gått bra, men det blev en del krångel med att få igång magen. Jag kräktes när jag kommit hem efter utskrivningen och fick åka tillbaka en extra gång till sjukhuset och läggas in på nytt med sond i näsan in till magsäcken, för att få igång tarmen. Till sist kunde jag åka hem och var nöjd med att jag sluppit stomi och jag kunde börja jobba igen redan den 17/11 2011.

Så blev det dags för läkarbesök på Onkologen den 8/12 och läkaren gick igenom hur allt hade gått och hur behandlingen skulle bli framåt. Jag fick då välja om jag ville låta mig behandlas med cellgifter (cytostatika) eller inte. Mina chanser att bli frisk var goda, eftersom de inte hittat någon spridning i lymfkörtlarna. Men tumören hade vuxit sig igenom tarmväggen, så en liten risk för spridning fanns. En siffra på 70 % chans att jag skulle slippa bli sjuk igen nämndes och kanske kunde oddsen med cellgifterna bli 5 % bättre. Jag valde så klart att behandlas och började äta Xeloda i tablettform. Åtta kurer skulle jag behandlas med och jag tog dem hela vintern och våren medan jag fortsatte att jobba på min halvtid. Visst hade jag lite biverkningar i form av fjällande hud, klåda, sveda, svullnad och värk i fötter och händer, sveda och sår i munnen, illamående och diarréer, men jag var så glad att allt gått bra och så klart trodde jag att jag skulle kunna vara helt frisk när cytostatikakurerna var över. Det var friskförklaringen och sommaren jag såg fram emot.

Nytt år och ambulansfärder till sjukhus

Vissa dagar hade jag svårt att gå på mina ömma fötter, men magen skötte sig ändå ganska bra. Det var bara det att jag hade en konstig känsla av att det började trycka alltmer på urinblåsan och tarmen och livmodern. Jag hade svårt att tömma hela blåsan när jag kissade och nämnde det för läkarna på läkarbesöken, men de sa att det finns inget samband mellan urinblåsa och tarm och så kände de på magen och tyckte att den kändes mjuk och fin.

På skärtorsdagen den 5 april 2012 var vi i Kalmar och skulle åka ut till vårt sommarhus på Öland, men jag fick ta ambulansen till Kalmar lasarett istället. Jag hade lika akut ont som i höstas och morfinsprutorna kom som en lättnad. De röntgade mig och fann ingenting i tarmen. ”Det kanske var ett tarmvred som vände sig tillbaka”. På ronden dagen efter nämnde doktorn att de sett ett ”stort myom eller vad det var”, men det gjorde de ingenting med. Jag sa att i höstas hade man sett en 3 cm stor cysta på äggstocken, men myom har ingen sett tidigare. Det kändes konstigt. Smärtan hade i alla fall klingat av och jag skrevs ut och kunde åka ut till familj och vänner på Öland.

När jag kommit hem ringde jag för att få min journal skickad från Kalmar. Det här ville jag att läkarna på Akademiska skulle ta del av. Det tog tid innan journalen kom, men när den väl kom läste jag att ”I lilla bäckenet ses mjukdelsökningar i anslutning till uterus vilka mäter i största tvärdiametern 12 cm. I första hand kan gyn konsultation vara av värde”.

Jag bad därför en läkare på onkologen att remittera mig till gynekolog och jag bad också om ett brev på engelska om mitt tillstånd, att ta med när jag skulle åka till Nice i fyra dagar med min man som fyllde år. Jag fick mitt brev att ta med på resan och vi åkte iväg i slutet av april på en minisemester. Vilken tur att vi kom iväg på den lilla semestertrippen! Som tur var klarade jag mig utan akut värk, men två dagar efter att vi kommit hem, den 2 maj, var det dags igen. Ambulans, morfinspruta och in till Akademiska sjukhuset. Efter några dagar på sjukhuset fick jag den 4 maj komma till gynläkare som gjorde ultraljudsundersökningar och såg bäckenförändringar!

Gynläkaren ville att jag skulle röntgas och utredas vidare, men kirurgläkaren som gick rond tyckte att de redan hade bilder på mig och jag måste övertala honom om att det var viktigt att undersöka mer. Inte förrän den 7 maj gjordes en CTC/ kontraströntgen och jag skulle på läkarbesöket den 18 maj få veta vad bäckenförändringarna tydde på. Men jag fick inget svar på vad det var. ”Det ser stökigt ut i din mage, men vi vet inte vad det är”. Nu beställdes en magnetröntgen.

Tiden gick och jag blev alltmer orolig. Den 28 maj kallades jag till magnetröntgen och den 31 maj till läkarbesök. Jag var nu ganska stressad och trodde att jag äntligen skulle få svar på vad bäckenförändringarna bestod av. Men läkaren hade inget svar att ge. De hade inte hunnit ta upp mitt fall på veckans tisdagskonferens. Jag började gripas av lätt panik. Jag hade åkt in till sjukhuset med akut ont flera gånger, det växte något okontrollerat i mitt bäcken, men ingen läkare tycktes ta ansvar för att göra något åt det!

Den 3 juni fick vi ringa efter ambulans igen. Jag hade akut ont, fick morfinspruta och röntgades på Akademiska. Nu krävde jag ny gynekologisk undersökning och hamnade hos samma gyn-läkare som för en månad sedan. Hon var mycket förvånad över att jag ännu inte fått hjälp. Det såg ut som om tumörerna vuxit ytterligare.

Så fick jag äntligen någon form av svar den 5 juni: ”Tumörerna växer i hela bäckenet. Det kan vara metastaser från tarmcancern, men det kan också vara äggstockscancer. Det blir olika behandling beroende på vilken sorts cancer det är." Jag säger att de måste skynda på, men får inga lugnande svar. ”Tyvärr är det svårt att få tid hos den ende läkare i Sverige som kan operera med varma cellgifter i buken så vi vet inte riktigt hur det ska bli. Det är fem månaders kö på sådana här specialoperationer och det händer att folk dör i kön … Och dessutom ska han sluta här och öppna en ny cancerklinik. Och vi vet inte hur det kommer att bli om vi kan remittera till honom ...”

Den 7 juni tas biopsier. Och den 8 juni träffar jag dietist och får prata med specialisten Haile Mahteme, som berättar om ”Sugarbakermetoden” – den metod som används för att operera patienter som fått spridd bukhinnecancer. Han berättar också att man måste ha 2 ½ meter frisk tunntarm och friska lungor för att kunna opereras. Jag får göra en lungröntgen samma dag innan jag skickas hem.

Sedan är jag tillbaka på sjukhuset och tror att jag ska få svar på vilken typ av cancer jag har den 12 juni, men de meddelar att de måste färga in proverna i två dagar för att kunna ge svar. Den 15 juni får jag svar att det är tarmcancermetastaser i hela bäckenet. Jag får då tillsammans med min man träffa Haile Mahteme igen, som berättar i detalj om hur min cancer spridit sig i bukhinnan och hur en operation kan göras, om jag nu får bli remitterad till operation. Han berättar att det är viktigt att patienten har god kondition för att klara operationen och vill därför att jag ska fortsätta med mina promenader hela sommaren. Vi får veta att 30-40 % av de som opereras, kan bli botade och han tror att det ska gå bra att operera mig. Han tycker att jag ska behandlas med fyra cytostatikakurer och sedan opereras, men som läget i landstinget är just nu, är det osäkert var och om jag får en operation.

Natten till den 21 juni åker jag in akut igen, med värk. På förmiddagen träffar jag sedan läkare på onkologen och får massor av värkmedicin, illamåendetabletter och annan medicin utskriven. Jag får också veta att jag ska få en venport inopererad och att jag sedan ska behandlas med cytostatika intravenöst.

Den 2 juli opereras en venport in under mitt högra nyckelben. Jag känner mig lite rädd. Jag har en livshotande cancer och ingen vet hur utgången ska bli. Det är som om det stora allvaret verkligen börjar nu. Dagen efter, den 3 juli får jag min första intravenösa cytostatikabehandling på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Den här gången får jag Eloxatin och Fluorouracil. Det ger mig biverkningar som kramp i halsen - svårt att svälja kall dryck (får värma all dryck), obehag i fingrar när jag tar i kalla saker (måste ha vantar på mig), trötthet, huvudvärk, lätt illamående, magvärk, diarré och krampkänningar i käkarna när jag äter sött och surt.

(Bilden är tagen senare när operationssåret är läkt. Venporten ska sitta kvar i min kropp under lång tid framöver. Genom den kan dropp ges, men också blodprov tas.)

Min kamp för operation

Nu var cytostatikabehandlingen igång. Personalen på onkologen är väldigt vänlig och professionell. På bilden intill sitter jag i stolen och får cytostatika intreavenöst. Men jag hade inget som helst besked om ifall det skulle bli operation och i så fall var och när.

Jag hade fått rådet av alla läkare jag träffat, att vända mig högre upp i sjukhushierarkin, eftersom de inte hade befogenhet att remittera till Haile Mahteme och heller inte visste hur de skulle göra med bukhinnecancerpatienter, nu när han slutat på Akademiska sjukhuset. Jag började skriva på ett brev till landstingspolitiker och sjukhuschefer. Ett brev som jag också tänkte skicka in till Uppsala Nya Tidning som en debattartikel. Men först försökte jag ändå få tag på verksamhetsansvarig läkare på Onkologen respektive Kirurgen på Akademiska sjukhuset. Jag fick till svar av onkologansvarig att det var kirurgerna som bestämde och av kirurgansvarig fick jag inget svar alls, eftersom han inte svarade på sin telefon och inte heller ringde tillbaka.

Då visste jag att det jag nu bara MÅSTE göra - för min egen skull och för alla andra bukhinnecancerpatienters skull - var att skicka iväg brevet till politikerna och beslutsfattarna och till UNT. Nu ville jag ha svar på hur de tänkte behandla oss patienter som drabbats av den livshotande cancern. Min debattartikel  publicerades på debattsidan i UNT den 14 juli 2012.

Media och allmänhet reagerar och jag får mer biverkningar av medicinen

Veckan efter artikeln hade publicerats, började media intressera sig för min historia och med jämna mellanrum hela sommaren och en bit in på hösten, har jag intervjuats för reportage i lokal-tv, lokalradio och lokala tidnngen. (Och nu senast i radioprogrammet "Verkligheten i P3".) Allt går att följa under kategorin "Media" här på min blogg. (Bild från TV4 Uppsala). Människor som arbetar på Akademiska sjukhuset och många andra lämnade mängder av kommentarer och skrev insändare på medias webbsidor och jag blev uppringd av före detta patienter till Haile Mahteme - de som blivit friska och ville dela med sig av sina historier. Det gav mig hopp att så många stöttade mig i kampen för att få en operation på Uppsala Cancer Clinic, som Haile Mahteme startar tillsammans med sitt stora team den 1 augusti, efter semestern.

På sidan om all mediauppståndelse får jag en veckas blödning och besöker därför kvinnokliniken för undersökning. De kan inte operera mig nu, eftersom jag med stor sannolikhet ska opereras till hösten och då vill man inte röra något i onödan. Mina största metastaser / tumörer utgår från äggstockarna, men livmodern som är upptryckt bakom tumörerna, verkar frisk. Antagligen har jag blött för att slemhinnan är irriterad. Jag får också svamp i munnen och medicin mot det.

Den 17 juli pratar jag med biträdande sjukhusdirektören Björn Ragnarsson och förklarar min oro och mitt behov av operation. Han nämner att Hälso- och sjukvårdsdirektören Annika Brehmer ska komma med ett svar på min artikel i UNT. Det publiceras nästa dag i UNT.

Debatten pågår och mina cytostatikabehandlingar fortsätter. Inget avtal skymtar med Uppsala Cancer Clinic, så en operation där verkar på inga sätt kunna bli av. Min fina onkologläkare är mycket stöttande och hjälper mig med en alternativplanering - operation hos en skicklig specialist i Frankrike. Detta erbjudande har man nu kommit fram till på läkarkonferensen, och det är det nästbästa jag kan få. (Det bästa och det jag vill helst är att opereras hemma i Uppsala av Haile Mahteme, men det vill landsting och sjukhusledning inte säga ja till.) Jag försöker hålla mig lugn och känna tillit. Nu får jag i alla fall min operation ...

Galet beslut och insamling för att stötta mig

Ju mer jag tänker på att jag ska skickas till Frankrike för operation, desto konstigare tycks det mig. Det kommer att kosta skattebetalarna minst tre gånger så mycket som en operation hemma i Uppsala och det får en massa konsekvenser för mig och min familj. För det första kallas jag till ett konsultationsbesök innan själva operationen. Den 24 augusti ska jag vara där, men det ändras sedan till den 31 augusti. Ingenting är planerat hur resan ska gå till. Sjukhusadministratören säger att de ska ordna allt internt och att jag inte behöver oroa mig och planera, men hur jag än försöker få dem att fixa boende och resa från dörr till dörr, så landar det i att Akkis fixar flygresa för mig och min man, men jag själv måste ta kontakt med sjukresetaxi i Sverige samt boka hotell och lägga ut för taxi och mat i Frankrike. Ingen tolk kan ordnas.

Vi gör ett försök. Vi åker ner till Lyon för att möta specialisten som ska operera mig. Jag tänker att det ska väl gå bra ändå. Läkaren pratar engelska och det kan vi förstå. Men sköterskorna pratar bara franska och jag får ett tjockt kompendium med information inför operationen - på franska. Läkaren säger att han vill att vi stannar i Frankrike en och en halv månad efter operationen, så att han kan göra efterkontroller på mig!

Det blir för svårt. Både min man och jag tappar modet.

Ska vi tillbaka till Frankrike och göra denna svåra operation utan att förstå vad sköterskorna säger och utan att kunna göra oss förstådda? Och dessutom vara hemifrån så länge! Bara för att landstinget inte kan skicka remissen till Uppsala Cancer Clinic!

När vi kommit hem efter konsultationen, bestämmer sig min man för att kontakta Uppsala Cancer Clinic och fråga om jag inte kan få opereras där utan remiss. Och de svarar ja! Redan den 12 september ska jag få min operation. Vi meddelar Frankrike och Akkis att vi tackar nej till operationen utomlands och nu måste vi låna ihop pengar för att kunna betala för operationen i Sverige.

En insamling som två läkare startat för min skull, får fart och snart vill en kör samla in pengar för att stötta oss.(Fortfarande inget avtal mellan landsting och Uppsala Cancer Clinic. Och därmed ingen chans till remiss.)

Den andra operationen

Jag blev inlagd på Uppsala Cancer Clinic den 11 september 2012. Den 12 september opererade Haile Mahteme och Ilvars Silins mig, med hjälp av anestesiläkare och sköterskor och övriga i teamet. Jag kände mig trygg och glad att få vara "hemma" och bland så vänliga och professionella människor.

Operationen gick bra. De lyckades få bort all synlig cancerangripen vävnad. Tre stora tumörer (18,5 x 14 x 10 cm, 20 x 10,5 x 6,5 cm respektive 9 x 7 x 6 cm) och tre små tumörer skars och plockades ut. Och så skrapades och brändes det bort sjuk vävnad på bland annat ändtarm, njure, diafragma och urinblåsa. Och jag fick säga hejdå till livmoder, äggstockar och äggledare. Sedan behandlades jag med varm cytostatika direkt i buken och syddes ihop.

Jag är så tacksam för de skickliga kirurgernas arbete! Ännu en gång slapp jag dessutom stomi.

Efter operationen ska jag inte behandlas med cytostatikakurer. Nu är det "bara" återhämtning och kontroller var tredje månad som väntar. (För att bli helt friskförklarad måste det gå fem år.) Jag tänker att jag har tur som en tokig .... och försöker leva allt vad jag kan, medan livet pågår.

Uppdateringar:

Forts. på min historia:
Februari 2013.
Första stora kollen efter operationen. Inga tecken på växande cancer varken via blodprov - inga utslag på tumörmarkörerna - eller på röntgen. Hurra!

September 2013.
Ettårskollen efter operationen. Inga tecken på växande cancer varken via blodprov - inga utslag på tumörmarkörerna - eller på röntgen. Hurra igen!

Mars 2014.
Ett och ett halvtårskollen efter operationen: De hittade en ca 3 cm stor knöl mellan diafragman och levern. Och jag började behandlas med Avastin + Irinotecan + 5 FU. Jag får veta att cancern är obotlig och vården på Onkologen är s k Palliativ vård.

Läs mer om hur de hittar fler tumörer i lungsäck, i skelettet och i levern och läs fortsättningen på min sjukdomshistoria i blogginläggen här på bloggen från den 25 mars 2014 och framåt.

Tack för allt!

När man är sjuk kan många existentiella frågor dyka upp. Om livets mening och innehåll. Om lidande, rädsla för döden och om önskan att få leva. Jag tänker att det med att skapa mening för varje dag är viktigt för mig. Att hitta tankar och händelser att glädjas åt, på sidan om rädslan, ledan och sorgen. Det ingår i min copingstrategi att skriva lite på bloggen varje dag. Att försöka sammanfatta en dag och på så vis skapa mening. Skriva min berättelse. Men det kan vara svårt ibland att känna att jag ingår i ett meningsfullt sammanhang och att det finns en mening med allt. Vad är meningen med att bli sjuk och att lida? Finns det en mening med det?

Kanske ska man inte söka mening med lidande, kanske ska man bara möta det. Acceptera att det ingår i livet och förhålla sig till det. Och dö ska vi ju alla, det vet vi. Men visst kan man önska att vi alla ska få ett gott liv så länge vi lever. Och visst smärtar det att höra och läsa om andras lidande, ibland kan det till och med skapa ångest och rädsla. Samtidigt som det ger perspektiv åt det egna lidandet. Men jag vill inte se det som en mening med att kunna jämföra, för att bestämma vem som har det värst, eftersom lidande finns på så många olika nivåer. Och eftersom varje människa har sina svårigheter, som det kan vara svårt för en annan människa att till fullo förstå.

Jag har ju tidigare skrivit om att det kan vara svårt att bestämma när vi har tur och när vi har otur. Det är inte alltid så lätt att se. Ofta verkar det bero på vilket sinnestillstånd vi är i och hur vi i förväg bestämt oss för att berätta vår historia.

Jag skulle till exempel kunna berätta om min sjukdomshistoria som en lång räcka av otursmoment som drabbat mig men lika gärna kan jag berätta om vilken tur jag har haft, som fått en så fantastisk behandling som gett mig ett nytt liv. Och det sistnämnda sättet att se på erfarenheterna, ger mig en bättre mening med mitt liv.