Helgen har varit fin. Kyligt ute, men klart och vackert väder. Hunden Valle och jag har varit ute på många långpromenader, bland annat på den gamla vägen och den mossbeklädda 1700-talsbron vid sidan om den stora vägen.

Jag tänker att det nästan alltid är så om man bemödar sig att titta efter, att det finns en väg vid sidan om. En bakgrundshistoria, en parallell, ett annat synsätt ...

När jag fick beskedet att jag inte skulle få mer cytostatika efter operationen, kände jag först oro för att inte längre bli omhändertagen, att jag "blev lämnad utan behandling". Jag var helt enkelt rädd att cancern skulle få fritt spelrum att fästa sig vid mig igen. Men sedan fann jag tanken att det var skönt att slippa de jobbiga behandlingarna och ägna mig åt återhämtning istället.

Under helgen har min man, min bonusdotter och hennes pojkvän jobbat med höststädning i trädgården. Själv är jag inte såpass återställd ännu, att jag kan hjälpa till med grävande och rensande, men Valle har legat i solen och njutit av sällskapet i trädgården. Jag har njutit av att jag kunnat gå längre än tidigare på mina promenader och av att jag kunnat jogga försiktigt korta sträckor och gå med stavar. Jag blir starkare och starkare och även om det kommer att ta tid att bygga upp mig, är det härligt att vara på den här sidan om operationen!

Och det är skönt att slippa cytostatikan nu när vinterkylan kommit.