Igår kväll kom en av alla våra snälla grannar in med en bukett med ljuvliga dahlior, från sin trädgård. Jag hade också dahlior i trädgården för några år sedan, men glömde att ta in knölarna på hösten, så de frös. Nu när jag börjar kunna se framåt igen, tänker jag att det skulle vara roligt att odla dahlior igen. Visst är de roliga och vackra? (Klicka på bilden så syns de tydligare.)

Min granne hade (som så många andra) njutit av energin och glädjen och musiken på stödkonserten i onsdags. Det känns fantastiskt alltihopa - med den stora insamlingen och med konserten som gladde så många och dessutom gav mig så stor hjälp med betalningen av min operation. Så fint!

Idag är det soligt med klar himmel. En härlig höstdag. Jag har ännu inte varit utomhus, utan tar det väldigt lugnt. Eftersom en annan snäll granne hjälper mig med att gå ut med Valle i svampskogen, kan jag unna mig att stanna inne och vila. Min dagliga promenad skjuts upp till sena eftermiddagen.

Jag sitter här, invirad i filtar, dricker te och tänker på vad jag varit med om. Hur jag blivit allvarligt sjuk och sedan övergått till att bli "cancerpatienten Helena Lundbäck som vi tidigare berättat om". Försöker behålla mitt jag i det hela, men tänker samtidigt att jaget är ju aldrig konstant. Jag blir det jag är med om. Jag samvekar med alla jag möter. Och den här sommaren har jag erfarit en stor kärlek, större än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Så mycket godhet har strömmat mot mig från alla möjliga håll och det är nog den största insikten jag fått i samband med sjukdomen och krisen : Vi har varandra och vi behöver varandra!

Önskar er en fin fredag!