Jag får erkänna att jag ibland har svårt med tålamodet i vissa avseenden. Att ha tålamod med min egen trötthet till exempel. Jag vill ju ha energin tillbaka och kunna leva som vanligt nu, men  tröttheten finns kvar i mig stora delar av dagen och den bryr sig inte alls om vad jag vill, den bara slår till.

Och det är ju inte alls konstigt med tanke på allt som har hänt mig och den stora operationen som jag varit med om.

Kanske blir jag mer uppmärksam på min "oförmåga" nu när jag är ensam hemma stora delar av dagen, då min man börjat jobba igen. Den första tiden efter operationen var han hemma och pysslade om mig hela dagarna. Nu klarar jag mig själv bättre. Men trött är jag.

Inte finns det energi till att sätta igång med nya idéer, eller att planera, eller att spontant sysselsätta mig med roliga projekt. Nej, det blir mest små saker som att läsa ett par sidor i en bok, bläddra i en tidning, se mig omkring i rummet, sätta på radion, bre mig en smörgås, lägga mig på soffan och spela Wordfeud, ta mig upp igen och prata i telefonen. Och så vilar jag. Och slumrar en stund. Inte riktigt tillfredsställande för mig som egentligen vill göra så mycket.

Men när jag gått dagens promenad är jag i alla fall nöjd.

Imorgon ska jag, förutom några hundpromenader, ta mig med bil och tåg till stan och gå på läkarbesök. Det blir intressant att se hur energin räcker till.

Nu måste jag sova för att orka med morgondagen.

God natt!