Lite sommar kvar? Ingen värme att tala om, men fullt av värme i mitt bröst i alla fall. Jag ligger just nu i soffan och lyssnar, tillsammans med min man, på The Gloryfires stödkonsert, som gavs för mig i veckan i Uppsala. En av medlemmarna i bandet har skickat en inspelning på fil till oss och gissa om jag blev glad! (Önskar att jag kunde lägga ut den här på bloggen så att alla fick lyssna.) Vilket härligt snack, vilken energi och så fin musik! Underbart! Tack!

Jag tror nästan på mirakel. Det känns som om jag haft en mirakulös tur som fått hjälp och stöd i tid och sluppit svåra komplikationer. Så många av mina medpatienter kämpar med mycket, mycket värre situationer. Det ger mig perspektiv att höra andras berättelser. Och det ger bränsle till att kämpa vidare och göra det man kan för sig själv och för andra.

Härinne blommar en vit amaryllis samtidigt med den rosa Mårbackapelargonen. En vinterblomma och en sommarblomma nu i höstens tid. Jag gläds mycket åt de små detaljerna och det hjälper mig att tänka positivt.

Ute blåser höstvindar.  Allt förändras och livet går vidare. Allt ordnar sig.

Jag tror på förändringar till det bättre!

Fantastiskt väder idag! Imorse låg frosten över marken, men snart hade solen värmt upp tillvaron och jag tog en liten tur i skogen tillsammans med en kompis och Valle. Skogen är full av trattkantareller. Är inte så lockad att plocka svampen däremot, eftersom det stramar i ärret när jag böjer mig och dessutom är magen rätt knasig och tål inte hårdsmält mat. Igår fick jag rejält ont högt upp i magen och bak mot ryggen i två omgångar. Jag tog först Primperan och sedan morfin så att det gav med sig, men kände mig ändå orolig eftersom det kom tillbaka senare. Efter att ha pratat med UCC kom vi fram till att det kan vara gallan som spökar. Jag fick en annan typ av smärtmedicin utskriven och om det blir värre måste jag in och göra en ultraljudsundersökning.

Kanske har jag ätit för mycket ägg, äpplen, paprika och fett? Det gäller att vara rädd om sin sköra kropp. Inte tro att det går att köra på som vanligt. Mina paprikor som jag tagit in från växthuset får andra snaska på. Och de goda äppelpajerna är visst inte för mig nu. Men det finns ju annat att glädja sig åt. Att jag orkar ta mig ut i skogen till exempel och att livet pågår just nu!

Håller tummarna för att resten av helgen ska bli smärtfri.

Och ha det nu gott i solen alla!

Igår kväll kom en av alla våra snälla grannar in med en bukett med ljuvliga dahlior, från sin trädgård. Jag hade också dahlior i trädgården för några år sedan, men glömde att ta in knölarna på hösten, så de frös. Nu när jag börjar kunna se framåt igen, tänker jag att det skulle vara roligt att odla dahlior igen. Visst är de roliga och vackra? (Klicka på bilden så syns de tydligare.)

Min granne hade (som så många andra) njutit av energin och glädjen och musiken på stödkonserten i onsdags. Det känns fantastiskt alltihopa - med den stora insamlingen och med konserten som gladde så många och dessutom gav mig så stor hjälp med betalningen av min operation. Så fint!

Idag är det soligt med klar himmel. En härlig höstdag. Jag har ännu inte varit utomhus, utan tar det väldigt lugnt. Eftersom en annan snäll granne hjälper mig med att gå ut med Valle i svampskogen, kan jag unna mig att stanna inne och vila. Min dagliga promenad skjuts upp till sena eftermiddagen.

Jag sitter här, invirad i filtar, dricker te och tänker på vad jag varit med om. Hur jag blivit allvarligt sjuk och sedan övergått till att bli "cancerpatienten Helena Lundbäck som vi tidigare berättat om". Försöker behålla mitt jag i det hela, men tänker samtidigt att jaget är ju aldrig konstant. Jag blir det jag är med om. Jag samvekar med alla jag möter. Och den här sommaren har jag erfarit en stor kärlek, större än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Så mycket godhet har strömmat mot mig från alla möjliga håll och det är nog den största insikten jag fått i samband med sjukdomen och krisen : Vi har varandra och vi behöver varandra!

Önskar er en fin fredag!

Undrar om det inte gick lättare att gå idag, nu när agrafferna är borta. Ja jag tror minsann att jag piggnat till en hel del. Kanhända kommer tillfrisknandet att gå snabbare än jag trott?

Vid lunchtid fick Valle och jag sällskap av två andra hundar och en snäll granne på vår promenad. Kul att träffas igen! Jag har mest legat på ena eller andra soffan och slumrat sista tiden, känns det som, men idag fanns energin där igen. Det var nog gårdagens konsert som sände mig kraft ända hit ut på landet. Jag var inte där och lyssnade, men har fått rapporter från många vänner och delar av min familj som intygade att det var en härlig stämning hela kvällen. UNT rapporterar om gårdagskvällens konsert här: De sjöng för Helena.

Sedan har jag haft besök av en P3-reporter hela eftermiddagen. Och efteråt känner jag mig både upprymd och trött av att ha berättat min historia om hur det blev när jag fick cancer. Och förundrad över att jag faktiskt lever.(Jag återkommer när jag vet mer om när programmet kommer att sändas.)

Nu ska jag ha en lugn kväll och njuta av att vara i livet. Det är alldeles underbart det!

Det är idag tre veckor sedan operationen gjordes och jag har varit hos distriktssköterskan som hjälpt mig att plocka bort alla agraffer(metalltråden som förslutit huden vid operationsärret.) Nu ska ärret hålla ihop av sig självt. Jag får förstås fortfarande inte bära tungt eller anstränga mig, men förunderligt är det ändå hur kroppen läker!

Vi passade på att "äta ute" i samband med besöket hos sköterskan. För första gången på evigheter satt jag på en restaurang och käkade lunch, även om jag bara orkade halva portionen. Efter det äventyret var det skönt att lägga sig i soffan hemma igen och sova middag.

Jag tog mig i alla fall ut i duggregnet på eftermiddagen och traskade en bit med Valle. Här är några höstbilder från promenaden.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Ikväll sjunger fina kören Gloryfires för min skull i Uppsala. (Puff från UNT.)

Är inte det fantastiskt!?! 

Igår, tisdag, fick jag besök på eftermiddagen. Det var en av mina döttrar som kom med sina två små barn. Trots att jag mesta tiden låg på soffan, njöt jag av sällskapet.

Det blev fikastund och en liten promenad förbi lekplatsen, filmstund och sedan middag. Jag behövde inte alls anstränga mig, mer än att kliva upp från soffan och sätta mig vid dukat bord. Det är gott att ha en snäll och hjälpsam familj!

Innan barnbarnen åkte hem med sin mamma, fick de också gå på upptäcktsfärd med ficklampa i handen ute i mörkret, tillsammans med sin morfar P. De letade fladdermöss och även om de inte hittade några, blev det nog den bästa stunden på hela dagen.

Själv somnade jag gott när de åkt.

Den här måndagen har varit fylld av prat - i telefonen och hemma. Massor av viktiga möten.

Min onkologläkare ringde imorse och sa att de bedömt att de inte ska sätta in några cytostatikakurer nu i höst. Eftersom alla för ögat synliga cancerangrepp opererats bort i buken , tyckte de att min kropp och själ skulle få chans att läka i lugn och ro och slippa brytas ner av mer cytostatika.

Det känns skönt på ett sätt, men lite osäkert också. (Tänk om det snurrar runt en massa cancerceller som skulle behöva stoppas ...) Jag måste lära mig att känna tillit och få tillbaka lugnet i mitt sinne. Tro på att de bedömt situationen bra.

En vän påminde mig i telefonen ikväll, om att kroppen och själen hör ihop och att ett bra sätt att bli frisk är att vara i nuet och känna lugn inför det man möter och glädjas för allt gott. Vila när jag är trött och njuta av all omtanke jag får. Klokt. Jag försöker finna det lugnet igen.

Det är många som hör av sig och jag får många presenter i form av uppmuntrande ord och hälsningar, blommor och andra gåvor. Verkligen fint! Allt detta ger mig hopp om livet.

Jag har haft besök av en god vän på eftermiddagen. Hon hade med sig härliga bullar och jag som brukar undvika socker, kände hur jag behövde sockret idag. (I och för sig inte så konstigt att jag behövde energi, eftersom jag inte hunnit med någon tupplur på hela dagen.)

Vi pratade mycket som vanligt. Det blir intressanta och roliga samtal med vännerna när vi pratar litteratur, förhållningssätt till livet och tidsanda. Livet känns rikt och det är skönt att slippa fokusera på sjukdomssymtom och oro hela tiden.

Jag gör också avslappningsövningar för att släppa på spänningarna och försöker hitta tillbaka till djupandningen. Tycker att det går bättre och bättre för var dag, men jag längtar till att kunna sträcka på mig ordentligt och använda hela min kropp igen. Än så länge får jag vara försiktig med mina rörelser.

Var sak har sin tid. Nu är tid för återhämtning och vila och jag vill tacka alla er vänner för att ni finns och hör av er till mig! Det ger mig styrka att bara vara och lugn och tillit inför det som ska komma. Kram och ha en fin kväll!