Inlägg publicerade under kategorin Att hämta kraft ifrån
Även om jag hade tänkt mig att bli riktigt gammal, och kanske inte får bli det nu, så är jag ändå så nöjd med det jag fått uppleva hittills i mitt liv. Jag är glad att jag hunnit så pass långt i livet att jag kan vara nöjd med det jag gjort. Sedan får jag se vad som återstår och hur länge jag får vara kvar. Det är i alla fall gott det som är och har varit. Tack för det!
Jag har nyss varit med i en undersökning som en sköterska gör i samband med sin vidareutbildning. Det handlar om tankar kring palliativ vård och jag fick svara på ett femtiotal frågor, som bland mycket annat fick mig att tänka efter hur jag vill ha det när jag närmar mig slutet. Det var ganska tufft att sätta ord på alla mina tankar. Att se dem svart på vitt. Men bra också. Jag inser att jag tänker på cancern och döden i stort sett hela tiden.
Detta får mig att fundera över om jag ska försöka att inte tänka på min situation så mycket. Nog borde jag kunna bortse från allt? Jag vet ju hur det är, att döden kommer, och skulle kunna nöja mig med att veta det och sedan ägna mig åt roligheter och glädje och liv och levande i stället. Lägga döendet åt sidan och låta det vara tills den dag då det ska ske. Det borde gå ... Men jag kanske behöver hjälp av en terapeut eller någon samtalskontakt för att kunna släppa alla tankarna.
I dag har jag haft besök av två döttrar och tre barnbarn. Det kändes så fint. Livet kommer hem till mig. Vi åt lunch tillsammans, fikade och gick ut med hunden. Och så är det så underbart att lyssna på döttrarnas och barnbarnens tankar och prat och lek. Jag älskar dem så.
Det är verkligen härligt ute nu med klar luft och skön temperatur. På väg till skogen tog jag och genade över åkrarna som torkat upp och det märktes även på min hund Valle att han njöt av att springa fritt i det vackra vädret. Jag tycker om att se honom glad och fri och jag får passa på nu innan jaktsäsongen börjar när han får korn på slaktavfall som jägarna lämnar lite varstans. (Då är han inte alltid lika lydig och intresserad av att följa mig.)
Nu börjar strålningen hjälpa lite och jag har inte lika ont längre, även om jag är trött och det kliar på det eksem som bildats på bröstet. (Alltid är det något.) Det är verkligen skönt att slippa den värsta värken. Nu vill jag ha en period med bättre mående ett tag, det skulle vara skönt.
Om värken ger med sig kan jag koncentrera mig på att skriva igen. Jag har i princip skrivit klart hela boken som jag föresatt mig att göra, men det behövs en koncentrerad läsning och småjusteringar, innan jag kan slutföra den. Jag hoppas kunna trycka den sedan, så att mina nära och även andra intresserade kan läsa den. Det är alltså en bok om mitt liv, min livsberättelse. Det har varit fantastiskt roligt att skriva den och jag rekommenderar alla att skriva sin egen livsberättelse. För mig känns det som om jag fått syn på mig själv och mitt liv så mycket klarare när jag skriver. Det är som att lägga pussel och passa in sig i historien. Hoppas att de som ska läsa den tycker att det är lika spännande som jag tyckte att det var att skriva den.
Jag sov hela förmiddagen. Nu håller jag på att trappa ut kortisonet och i takt med att tabletterna minskar, ökar tröttheten. Jag är inte längre lika "pigg". Efter en intensiv period med buss- och tågresor till Uppsala med besök på sjukhuset varje dag, kom torsdagen att bli en vilodag. Till sist fick jag masa mig upp ur sängen och efter en lunch "on my own" tog jag på mig regnkläderna och gick ut i skogen med hunden. Allt var vått, vått och grått. Bara nyponen på en buske lyste upp tillvaron.
Men så hittade jag kantareller. De har vuxit till sig i regnet och jag fick med mig precis så mycket att det räckte till en fullmatad kantarellpaj till middag. Härligt!
Annars är jag lite låg nu. Det känns som om jag bara "blivit över". Jag kan inte jobba och jag har svårt att hitta mening. Varje dag måste jag hitta livskraft, men hur gör man? Det är inte alltid som jag klarar av att förgylla dagarna.
Imorgon ska jag in till stan och strålas på sjukhuset igen. Och efter det ska jag möta min dotter på stan och ta en fredagsfika. Hoppas att krafterna är tillbaka då. God natt alla kära vänner!
En helg på Åland blev ett skönt avbrott i strålningsveckan. Vi tog det lugnt och njöt av fint väder, god mat och lugnet i en hyrd liten stuga. Imorgon är det dags för mig att åka in till Akademiska igen för nya behandlingar.
Min cancer har verkligen kämpat med mig. Först i min tjocktarm där den växte sig stor, kompakt och frodig och sedan blev bortskuren hösten 2011.
Sedan fick den cellgifter men gav sig inte utan bubblade upp i buken där den växte sig megamegastor och bredde ut sig som knytnävar och basketbollar i bukhinnan överallt på alla organ, men blev bortskrapad, bortskuren, bortbränd och cellgiftsdränkt hösten 2012.
Därefter höll den sig lugn och tyst och osynlig i drygt ett år men har sedan försökt poppa upp med små samlingar i bukhinnan, i lungsäcken och i skelettet, och fått sig rejäla bakslag av mera cellgifter och Avastin under 2014 och 2015.
Och nu hösten 2015, när cancern ändå har spridit sig, fått fler kyssar av cellgifter och när den inte längre går att operera bort, då har jag tänkt att det är kört.
Men ... det är kanske en tankekullerbytta!
För även om det blivit nya metastaser har de ju trots allt krympt av behandlingen de fått och kanske är min cancer inte alls så stor och stark som jag trott, utan av en trött och långsam liten krympande sort. En seg historia som inte orkar vara aggressiv och slagkraftig längre.
Min cancer är kanske en cancer som tappat sugen. (Det skulle ju i så fall bli min räddning!) Och nu ska vi ta och stråla eländet också. Sedan tycker jag att den kan gå och gömma sig.
Ja nu har du faktiskt kämpat klart, cancer. Men jag tänker kämpa mot dig! Ja, du hörde vad jag sa: Ta och ge dig nu din trötta och sega gamla historia! Nu har jag tröttnat på dig och vill inte ha med dig att göra mer.
Tack alla som stöttat och stöttar mig! Tack alla som vårdat och vårdar mig! Tack alla som gjorde och gör det möjligt för mig att få leva i mitt "extraliv"! Tack för den stora insamlingen till operationen! Tack alla bloggläsare som följer mig och peppar mig!
Idag den 12 september 2015 är det tre år sedan den stora operationen som de fantastiska kirurgerna Haile Mahteme och Ilvars Silins tillsammans med sköterskor och all annan underbar personal på dåvarande Uppsala Cancer Clinic - UCC - utförde, så att jag blev av med två och ett halvt kilo tumörmängd.
Jag har haft tur som en tokig! Och jag lever! Hurra!
Klicka nedan här så kan du läsa mer om hur det var den gången och se bilder på mig när jag nyss vaknat efter den långa operationen den 12 september 2012:
Direkt efter operationen-onsdag
Jag tänker på hur olika vi människor reagerar på stort och smått. Det den ene finner självklart, blir en gåta för den andre. Och det jag känner som en stor sak är för en annan obetydligt. Likaså varierar det för en och samma person hur vi reagerar vid olika tillfällen i livet.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
10 | |||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|