Igår såg jag på "Tillsammans mot cancer", grät för alla drabbade och gladdes åt att så många skänker pengar till forskningen. Cancerforskningen går framåt. Det finns hopp.

Idag är det på dagen tre år sedan jag opererades första gången för cancer. (28/10 2011.) Då togs en stor tumör + en lång bit av min tjocktarm och ett antal körtlar bort. Operationen gick bra och med efterföljande cellgiftskurer var chansen stor för att jag skulle vara botad. Men cancern kom tillbaka i omgångar och påverkar mitt liv på många sätt.

Det har hunnit bli en ännu större operation den 11/11 2012 http://tursomentokig.bloggplatsen.se/2012/09/12/8645803-direkt-efter-operationen-onsdag/
och ett antal kurer med cellgiftsbehandlingar, 2012 och 2014. Men också friska perioder tack vare all den vård jag fått - det är något att vara glad över.

Cancern påverkar allt, även psyket och relationer - något som jag ständigt försöker bearbeta. Varje dag är jag rädd för att mina metastaser ska börja växa igen.

Det är svårt att leva med cancer. Inget blir som förr.

Här är en podd från Ung Cancer, om hur cancer kan påverka en relation. Lyssna gärna! Såna här berättelser behövs också:
http://www.ungcancer.se/vad-vi-gor/fuck-cancer-podden/avsnitt-ett-du-var-inte-dar

Att leva och njuta så länge det bara går, det är väl det man önskar alla att kunna. Att slippa känna så mycket bitterhet och sorg och klara av att leva i kärlek istället, hela vägen fram till slutet. Att ge och att få. Jag tror att skådespelerskan Kim Anderzon fick leva så ända in i det sista. Att hon också var en urkraft som kunde arbeta på scenen ända till den sista veckan, är alldeles fantastiskt. Och vilken underbar avskedsfest hon gav alla sina vänner i måndags, kvällen innan hon slutade kommunicera. Hon somnade in för gott igår kväll. Tack Kim för allt du gett oss! Läs mer här.

Vi människor är olika och så klart kan vi inte alla som drabbas av dödliga sjukdomar ge föreställningar eller skriva böcker om våra sjukdomar och vår väg fram till döden. Och ingen kan vara stark, glad och kärleksfull i alla stunder, men förvånansvärt många bär sitt öde. Det är som om man måste lära sig att förhålla sig till sin sjukdom och den kommande döden. Många är rädda och jag tror att detta att människor kliver fram och berättar är till hjälp för andra. Jag har själv läst och läser bloggar och artiklar där cancersjuka berättar om sin vardag, sina tankar och känslor. Några har jag följt ända fram till deras sista inlägg på bloggen och andra har jag läst då och då. Det hjälper mig. Jag får kraft av andra och tänker att om de kan så kan jag.

Det regnar och är riktigt höstlikt här hemma. Men jag har tankat energi i några dagar tidigare i denna vecka. Peter och jag åkte till Rom och njöt av känslan att beträda historisk mark och känna att vi alla hör ihop och har var sin stund här på jorden. Vi traskade runt under några dagar i denna fantastiska stad och såg konst och praktfulla byggnader, vackra parker och trivsamma miljöer. I centrala Rom, i Villa Borghese, i Trastevere och i Vatikanen. Som tur var fick vi en hel del guidning (bland annat i Vatikanmuséet och inför Sixtinska kapellet och Peterskyrkan) vilket gjorde upplevelserna ännu starkare.

Mycket var storslaget i denna stad, men vi möttes överallt av vänlighet och trivsel. God mat och sol gjorde inte saken sämre. Här är ett axplock av bilder från resan. (Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Jag har en medsyster - Ann-Katrin - som också opererats för bukhinnecancer. Det finns en artikel om henne i dagens Expressen. Hon vill inspirera andra som är sjuka att söka vård. Genom att berätta sin historia ingjuter hon mod och hopp hos andra sjuka. Tack!

Alla ni som nyss fått veta att ni eller någon som står er nära fått diagnosen bukhinnecancer, ska inte ge upp. Be er läkare att remittera till något av de sjukhus som opererar denna typ av cancer. Det finns kanske en chans att bli botad! Om inte annat kan man få en lång frisk extratid att leva. Så var det för mig! Efter min operation följde en lång tid då jag var frisk. Det betydde jättemycket för mig!

Och ibland kan cellgifter också hålla sjukdomen i schack och ge den sjuke extra tid. Så är det för mig nu när sjukdomen kom tillbaka. Jag får ännu lite extra tid att njuta av livet.

Jag önskar er alla sjuka all lycka och att ni får god vård! Glöm inte att fråga och be om olika alternativ.

Tack Ann-Katrin för att du vill berätta!

Små förändringar kan betyda så mycket. Häromdagen flyttade vi ner mitt skrivbord från ett gästrum på vinden till matrummet där vi så ofta är. Och plötsligt blev det så trevligt. Jag kan sitta och skriva i spisvärmen och då och då titta ut genom fönstret på den vackra världen utanför.

Och igår ringde de från blomsterhandeln. Nu står det en röd och en vit cyklamen på skrivbordet och lyser upp. Tack Sandra och Lasse! Så fina blommor och vips blev här mycket vackrare än tidigare. Det betyder mycket för mig har jag märkt, att ha vackra saker och fina omgivningar att titta på. Det gör mig lugn och glad.

Nu ska jag njuta av min semester!

Vi reste till Österlen över helgen. Å så underbart att vandra vid havet i Kåseberga, nedanför Ales stenar. Och att gå genom Backåkras kohagar och vackra natur. Och strosa kring på Brösarps backar, vid Stenshuvud och Sandhammaren. Vi hann med mycket under två dygn och ändå kändes det både vilsamt och energigivande.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

När vi kom hem regnade och blåste det och jag fryser in i märgen. Jag eldar i kakelugn och spis och inser att vi måste sätta in innanfönstren igen. Hösten är på väg.

Idag jobbar jag eftermiddag, så jag hinner med en långpromenad på förmiddagen. Det är soligt men det gäller ändå att klä på sig, eftersom vinden är stark. Jag ska försöka komma fram på telefon till röntgenavdelningen också, så jag får besked om när jag får min nästa röntgentid.  

Bland det viktigaste som finns för mig är att finna balansen. Hitta ett sätt att parera dagarna med biverkningar och värk. Och visst går det mycket lättare att stå ut med näsblod, huvudvärk, ömma fotsulor och trötthet, om man får vistas i vackra och rogivande miljöer med vackra detaljer att glädjas åt.

Idag besökte vi Botaniska trädgården i Uppsala där vi strosade runt bland växthusens alla fina växter och beundrade uteplanteringar och trädgårdsland. En spännande utställning fanns också i Orangeriet - Ikebana and contemporarary plant art. Japanska konstnärers verk gjorda av levande växter. Mycket inspirerande. Och så avslutade vi med en god lunch och efterrättskaka i cafeet.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Under eftermiddagen vilade jag och lyssnade på bok. Och på kvällen tog vi en tur till en gammal gård som drivs som ett museum. Här finns allt kvar så som det var på 1800-talet och det gav sådan ro och glädje att se alla fina rum, möbler, målningar, textilier, trasmattor, kokkärl och inte minst hela gården med perenner och små katter I kvällssolen.

Nu kan jag sova gott full av dagens alla intryck.

Det är lätt att bara stanna hemma, men jag är glad att jag kommer mig för med små utflykter ibland. Det kan vara sånt som gör hela skillnaden med livsmodet. Och nu har jag varit i Dalarna. Inte för att fira midsommar, men för att hälsa på min goda vän Åsa i Falun. Hon bor ju bara två pendeltåg bort från mig, så det går snabbt att ta sig dit. Jag satte mig på tåget söndag morgon och fick en hel dag med fint sällskap och goda samtal i det vackra Dalarna.

Vi började med att äta nybakt bröd hemma i Åsas kök och sedan vinkade vi till hennes fantastiska barn, som stod och bakade kakor i köket, och gav oss iväg till sommarens stora lagerförsäljning hos Nygårdsanna i Garsås. Det var första gången jag var där och handlade. Åsa har varit där varje år i 20 års tid, så hon kunde guida mig i hur handlandet gick till och det var många trogna kunder på plats, som gärna drog och slet i alla vackra kläder. Här kunde man minsann göra fynd.

 

Jag köpte en klänning, en lång blus och en bussarong och var mycket nöjd med turen till Garsås. Under en bilresa hinner man också med att prata och det känns fint att tala med någon som har liknande erfarenheter. Man kan ge varandra förståelse och stöd och på så vis vara viktiga för varandra. Så är det med Åsa. Hon är en viktig vän!

I Rättvik stannade vi till på Hemslöjden och där hittade jag presenter till några av sommarens kalas. Jättebra!

     

Barnen hade lyckats med kakbaket - härliga bakverk! - och Åsa fixade grillmiddag som vi alla njöt av och jag blev ompysslad på bästa sätt I familjen. Tack!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Nu är det måndag morgon. Åsa väckte mig och det var tur, eftersom jag hade ställt min väckarklocka fel. Jag har nu rest med första pendeln till Gävle och väntar på Upptåget för att ta mig till provtagning på sjukhuset, inför morgondagens läkarbesök.

Ha en bra måndag!

Imorse tog jag med mig stora buketter med bland annat lupiner, iris, pioner och aklejor till jobbet. Det är ju skolavslutning och även på gymnasiet där jag arbetar anar man lyckokänslorna inför sommarlovet. Imorgon är det examensdagen för treorna som tar studenten och då blir det ännu mer känsloladdat.

Jag hann packa betyg i kuvert och fixa med lite annat administrativt innan det var dags att ta fram alla mediciner som jag skulle ta inför dagens behandling. Sedan kunde jag vara med en kort stund på avslutningen i aulan och därefter var det dags att traska genom stan till Onkologiska Dagavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Rosenbuskarna blommade utanför sjukhuset och visst är sommaren här!

Nu sitter jag i stolen igen, kopplad till droppet med Avastin och olika cytostatika. Alldeles nyss fick jag se resultatet av gårdagens provtagning och så förvånad jag blev! Tumörmarkören S-CA 125 som låg på 98,6 i slutet av april, har sjunkit till 32,3. (Referensvärdet är <35.)

Fantastiskt! Det ser ju ut som om behandlingarna hjälper

Om en vecka ska jag röntgas. Då får vi se om tumörerna minskat i storlek.