Annika

11 oktober 2015 11:45

Är det lättare att leva fullt ut om man är "klar med döden", svar ja, i alla fall för min del.
Jag dog en sväng i en svår olycka när jag var 20 år, efter 3 år så skrev jag ner mina önskningar om bland annat kremering och minneslund. Underlättar för anhöriga att veta. Har även skrivit ner vad "jag" önskar se i en dödsannons och under en minnesstund. Det senare har jag ändrat på under åren som jag fått som bonus.
Upplevde att det blev friare att leva och försöka ta vara på vad livet kan erbjuda i all sin skönhet. Jävligheterna kommer ju i alla fall, men det var och är lättare att härda ut. Även skrivit ner om "inga livsuppehållande åtgärder", helst dödshjälp, (något som jag önskar ska få finnas i detta land men en oerhört svår etisk fråga), om det skulle bli plågsamt och segdraget.
Rädd för döden är jag inte och har nog aldrig varit, även om jag för den skull inte vill dö än. Tror att det för mig handlar om TILLIT, både till liv och död. Suttit lugn vid många nära och käras dödsbäddar. Skojat, gråtit och kramats in i det sista.
En stor förmån har varit att min man har samma uppfattning gällande detta vilket gör det tryggt för oss båda.
Gör det lätt för dina anhöriga, de har det svårare än dig efteråt.

Varm kram!

Helena Lundbäck

11 oktober 2015 17:14

Kloka ord. Jag det är nog bra att tänka igenom vad man känner och vill och skriva ner det så att familjen vet. Tack för din berättelse!

britta

11 oktober 2015 17:40

Tycker du tänker helt rätt när du är inne på att försöka fokusera mindre på döden och din sjukdom. För även om du kanske inte är som jag som tror att tankens kraft är väldigt stor och påverkar oss mer än vi kan förstå, så "vinner" du ju inget på att ägna dina tankar åt döden heller. Den kommer när den kommer och försök att njuta av livet och det positiva du har så länge du kan istället.
Bara en tanke.. :)
Ha det gott så länge!
Britta

Helena Lundbäck

11 oktober 2015 23:25

Ja så tycker jag med. Att det är bättre att fokusera på det roliga för att må bra. Det svåra är att styra sina tankar. Men jag vet att det brukar vända och att jag inte stannar för gott i självömkan och sorg.

Cicki

12 oktober 2015 23:32

Jag tänker inte så mycket på döden för egen del, att det ska vara hemskt, göra ont eller allt man missar. Utan jag är så ledsen för mina två döttrar som är alltför unga ännu och behöver sin mamma flera år till. Det får mig att känna mig oerhört sorgsen och nästan få panik. Jag vill inte lämna dem ensamma i den värld vi lever i.

Helena Lundbäck

12 oktober 2015 23:48

Ja det är så klart det värsta, att behöva lämna barn som behöver en. Det måste vara en jobbig tanke att bära på. Om det blir så får man hoppas på att det finns någon annan som träder in med kärlek och klokhet och hjälper barnen att bli trygga. Jag hoppas att du slipper plågas av denna oro. (Mina barn är redan vuxna, så jag har inte samma situation).