Svidande mun, illamående, diarré och värk. Allt detta motar jag med piller, vatten, vila, trädgårdsutsikt, en solstol, sol och vind och ett Sudoko. Ja! Det går att njuta trots att det var nära att jag gav upp nyss. Tack livet och sommaren!

Det är skönt när det vänder. Nu har jag klivit upp ur det totalutslagna tillståndet i sängen och hoppas på att få en något så när bra tid fram till nästa cellgiftspärs. Sommaren är underbar och jag plockar också med mig den in att dofta av.

Primperan hjälper mot illamåendet och "Restaurangen" på SvTPlay får stå för underhållningen. Jag har till och med målat akvarell lite idag, så nu finns det hopp igen.

Vi har varit i Malmö över helgen och haft det roligt och trevligt tillsammans med Peters tvillingbror och hans fru. De bjöd på stadstur där vi bland annat tittade på en utställning med Liv Strömqvists tänkvärda och roliga seriebilder med tillhörande texter. Jag slapp gå på min ömma fötter, då jag blev skjutsad överallt med bil. Skönt! Vi fikade också hemma hos våra gemensamma vänner och på kvällen såg vi en riktigt bra musikal - Billy Elliot. En helt igenom bra helg blev det och det allra bästa var kanske det att vi kunde träffas och äta gott och prata i lugn och ro. Så skönt också att få variation från vardagen.

Djuren fick inte följa med. Hunden Valle var på ett hundpensionat och katten Amber blev ompysslad och gossad med av vår snälla granne. Tack för det! Både katt och hund verkade nöjda när vi kom hem och vi tyckte att det var skönt att vila från djuren (inga promenader alls för min del) men också härligt att komma hem till dem igen.

I Malmö hade våren kommit bra mycket längre. Vi blev bjudna på rabarberkompott gjord på årets första späda rabarber. Trädgården bjöd på utslagna tulpaner, påsk- och pingstliljor i rabatterna och där ståtade också en lysande gul stor forsythia som blommade för fullt och en till buske stor som ett träd blommade på bar kvist, nämligen magnolian. Underbart!

Vädret var soligt men kallt och övergick idag i gråväder med hagelskurar. (Men då flög vi hem till ett soligt Uppland.) Nu tar jag det lugnt igen. Det kostar på orken att resa och roa sig, men som tur är ger det också energi och jag är så glad att jag har möjlighet att göra såna här resor då och då. Mitt liv är ett bra liv! Tack för att jag får så mycket!

Idag är det äntligen soligt. Som vanligt påverkas jag positivt av solen. Allt blir lättare, bekymren minskar och glädjen ökar. Jag har gått en kort runda med Valle i kanten av en åker och så småningom ut på grusvägen. Valle fick springa lös och sträcka ut. Han behöver röra sig och jag kan inte springa med honom, så då gör jag så här. Mina fötter värker mycket. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten till veckan igen, tror jag. 

igår hittade jag blåsippor. Hela skogen är blå. De är verkligen sagolikt vackra. Jag försökte måla av dem, men det var svårt att få den skira känslan i bilden. Jag får försöka igen senare Och så pryder jag detta inlägg med ett foto istället.

Fortfarande somnar jag så fort jag sätter mig i soffan. Trötthet och värk i fötterna verkar vara biverkningarna av alla mediciner jag fått. Undrar hur länge jag ska dras med det.

Önskar alla en fin söndag eftermiddag och kväll! Jag har just druckit kaffe och ska ta mig en tupplur igen.

Jag blir så glad när jag läser att en av mina bloggvänner som också har "kronisk cancer" har blivit bättre. Det är underbart när behandlingarna hjälper oss att få må bättre!

Nyss var jag ute och målade klart en bild som jag började på igår. Målningen gör mig också så glad.

Ville bara skriva ner det!

Visst är vi olika. Jag fick en kommentar från en som tyckte att det inte var bra att få falska förhoppningar från läkare.

Jag vill förtydliga hur jag menar, jag vill inte heller ha falska förhoppningar, men jag vill ha hopp. Jag menar hopp att leva den tid jag har. Något att leva för! Lite glädje och mening.

Det är ju svårt att hamna i den här situationen, att bli kroniskt sjuk i cancer och inte veta hur sjukdomen kommer att utveckla sig i nästa steg och inte veta när man ska dö. Då skulle det vara skönt om vi patienter fick mer att glädjas åt, tänker jag. För att bara lida och gå och vänta på att dö är förödande. Särskilt om den perioden blir lång och sträcker sig över många år ...

Att få cancer är att sänka livskvalitén. Rädslan att cancern ska ta kål på oss, blir ofta en följeslagare. Hur ska man lyckas vara positiv när otryggheten finns där alla dygnets timmar? Om läkaren eller den person som meddelar oss om diagnosen dessutom ser ledsen ut och säger att tyvärr ser det mörkt ut, eller något liknande, då tar det ner livskvalitén ytterligare. Vi behöver få hopp istället!

Jag har haft två långa år då jag trott att snart är det för sent. Jag minns så väl minen på läkaren som meddelade mig att de hittat metastaser. Och jag minns hur han sa att det såg mörkt ut och hur han skakade på huvudet när jag frågade om jag kanske kunde vänta mig ha ett eller flera år kvar att leva ... Min slutsats blev att jag trodde att jag skulle dö inom en mycket kort tid. I den rädslan har jag levt. Tänk om jag hade fått hopp istället! Tänk om läkaren sagt "vi har hittat metastaser, men nu ska vi behandla dem och jobba för att du ska få ett gott liv och ha en lång tid kvar! Vi får se det som en chans som vi har att jobba mot cancern tillsammans! Man kan aldrig veta ..." Tänk om han hade sagt något liknande! Tänk om jag hade laddats med hopp!

Jag fick syn på en bra broschyr nyligen. Den borde all vårdpersonal som jobbar med cancerpatienter läsa. Titta på den här: Så vill vi ha det 2016

Jag har förresten läst i min journal att det inte tillkommit några metastaser sedan sist. Röntgen visar också att levermetastaserna krympt! Fantastiskt! På tisdag ska jag prata med läkaren om resultatet.

Resan med taxi in till stan tog tid igår morse. Chauffören måste stanna och läsa anvisningar och vi skulle stanna och ta upp fler passagerare. Jag hade behandlingstid 10.30, och när vi till sist kom fram med bilen och parkerade utanför entrén till sjukhuset, var det enligt klockan meningen att jag redan skulle sitta inne i väntrummet. Det gjorde mig stressad, så stressad att min kod till Visa-kortet helt försvann ur mitt minne. Hjärnan vägrade plocka fram den när jag skulle betala. Ändå använder jag den "jämt" och har t o m en åsnebrygga som jag kan ta till hjälp vid såna här tillfällen. Men jag hade glömt åsnebryggan också! Det blev istället så att chauffören fick hjälpa mig och det ordnade sig med betalningen efter en stund, men jag blev sen. Sköterskan inne på avdelningen lovade mig att det inte gjorde något alls. Tack för det!

Det är tröttande med behandling och som vanligt somnade jag sedan där jag satt i "cyto-stolen" under behandlingen. Efter timmarna i stolen,var jag klar på tidiga eftermiddagen och jag hann äta en varm smörgås och lite sallad i caféet, innan det var dags för taxiresa hem. Kanske är jag extra känslig, men jag blev stressad igen när taxin inte kom på utlovad tid. Jag fick ringa efter den och vänta en kvart extra innan den dök upp. Sedan skulle vi hämta upp fler passagerare och fylla bilen med. Det tog tid att komma hem också, jag mådde lite illa, tog Primperan och sov sedan en stund under hemresan och till slut kunde jag komma hem och sätta mig och måla - min nya sysselsättning. Det har jag fortsatt med idag också.

Här nedan är några av mina målarförsök. Jag är fortfarande "nybörjare" och provar mig fram med akvarellteknik och pastellkritor. Det är jätteroligt även om jag ännu inte får till bilderna så som jag skulle vilja att de blev. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Idag har jag inte mått lika illa som igår, men jag är trött. Det får nog bli en tidig kväll om jag lyckas somna efter all kortison.