Alltid, alltid önskar jag att jag kunde vara bättre och ge mer ... Men det gäller att acceptera det som är och försöka vara nöjd med det som går att genomföra. Livet är ingen tävling. Men livet är kärleksfullt i bästa fall! (Nästan alltid om vi försöker!)

Nu har vi planerat in olika träffar med alla barnbarnen de kommande två helgerna. Jag är så glad! Det betyder så mycket för mig att få möjlighet att vara mormor och farmor med dem och inte bara kroniskt sjuk.

Håller tummarna för att planeringen ska gå i lås.

Kramar till er alla!

Igår var jag på behandling och idag har huvudet varit tungt, jag har blött näsblod och jag har mått illa. Det blir alltid en rad biverkningar som dyker upp i samband med cellgiftsbehandlingarna. Som tur var har jag inte kräkts, men dagen har ändå flutit bort i sömn och en känsla av "gungning" i mage och huvud.

Framåt kvällen känner jag mig lite bättre. Jag fick nyss också syn på att SVT Uppsala sände det reportage som gjordes med mig för ett par veckor sedan. Det känns alltid konstigt att se sig själv, men också bra att fler som är i min situation, drabbade av en kronisk sjukdom och förmodligen också en tidig död, kan få tips om möjligheten att själv kunna skriva sin egna bok och ge ut den. På så vis kan familj och vänner få ta del av tankar, händelser och minnen hos den som "tar farväl" till livet.

Klicka här så kan du läsa en text och se intervjun med mig på SVT Uppsala: "Jag är lugnare nu inför min egen död" Och på deras webb finns det en filmsnutt ytterligare där jag läser ur min bok "Jag var lång när jag var liten".

Ibland får vi ta till vardagskvällarna, när helgerna inte räcker till. Hur ska vi annars hinna med att träffa våra kära?

Nu när jobb och skola har startat efter sommarlovet, är alla så upptagna. Och även vi, trots att jag är sjukskriven. Vi var i Sundsvall i helgen och träffade mina föräldrar och hjälpte dem med lite saker som vi kunde göra och helgen dessförinnan tillbringade vi på Öland för att träffa Peters släktingar. Det blir långa resor för att se våra föräldrar och syskon. Så när ska vi se våra barn och barnbarn? Jo nu verkar det bli på tisdagkvällar. Förra tisdagen besökte vi min son och hans familj och ikväll ska vi hälsa på yngsta dottern med familj. Det är gott att få ses i alla fall, även om det blir långt mellan gångerna. Kunna prata och äta tillsammans med alla älsklingar.

Jag behöver "tanka" kärlek hos mina familjemedlemmar. Synd bara att inte alla bor i samma stad. Då hade det varit betydligt lättare att ses.

I morse var jag på provtagningen och i morgon är det behandlingsdag för mig, så det gäller att passa på ikväll att ha det mysigt innan jag ska koppla upp mig på droppställningen och fyllas med cellgifter imorgon. Ikväll blir vi bjudna på middag och jag tar med en äppelpaj och glass och grädde till efterrätt. Jag försöker som alltid att njuta all tid som jag inte har ont eller mår illa. Hoppas att du som läser här också har en fin tisdag!

Jag har blivit så stresskänslig igen. Det ska jag försöka göra något åt. Det har att göra med oron för hur det ska gå för mig. Så länge jag kan ta cellgifter och Avastin verkar det gå bra att mota cancern, men jag fasar för den dag då jag inte orkar med fler behandlingar.

Nu har jag i alla fall fått sova bra två nätter och då det känns det genast bättre. Jag ska verkligen försöka leva gott och ha det bra och roligt så mycket jag kan alla de dagar då jag slipper biverkningar. Och när jag nu får behandling var tredje istället för varannan vecka, blir det fler goda dagar.

Läkaren på onkologen ska också försöka få tag i den läkare som behandlar min vänster fot (med injektioner vid hälsenan) och höra om jag också kan få liknande behandling på höger fot. Det skulle kännas så bra om jag fick tillbaka förmågan att gå långpromenader igen. Idag gjorde jag ett försök att knata ut i skogen och (förstås) tyvärr kom värken i fötterna, mest i den högra. Det retar mig.

Och så smet Valle! Han sprang iväg och hälsade på några bekanta i grannbyn. När jag kom hem stod han och en man som tagit Valle hem, utanför vår dörr i alla fall. Tack snälla! Godhet och vänlighet är underbart!

Jag har staplat ved också idag. (Känner mig som Hulken.) Nu ska jag försöka vara "frisk" så mycket jag kan, så länge jag kan. Jag vill känna mig nöjd. Och det finns massor kvar att bära in i vedboden och stapla, så jag behöver inte gå på gym för att träna upp mig.

Efter allt slit unnar jag mig äppelpaj. Peter hade med sig en påse äpplen hem från morgonpromenaden. En annan snäll granne har lovat honom att plocka så mycket fallfrukt han vill. Härligt!

Japp. Jag spottar i nävarna och försöker känna mig glad igen. Nu ser jag fram emot en höst med många dagar utan biverkningar.

Plötsligt svängde vädret om från mulet, mörkt och trist till gassande sol och 25 graders värme. Och jag upphör aldrig att förvånas. Livet med cancer är en resa mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden tänker jag (i det tysta) att nu orkar jag inte längre. Ska det vara så svåra biverkningar på behandlingarna vill jag inte vara med! Snart går jag verkligen mot slutet .... (Jag har just blivit intervjuad kring hur det är att leva med obotlig cancer och stämningsläget gick mot döendemörker ...)

Och så, ett besked gör att allt vänder. Äntligen hittade jag röntgensvaret som jag väntat så på i Journalen på nätet och jag kan knappt tro att det är sant: inga metastaser har vuxit under sommaren och inga har tillkommit. "Väsentligen är status oförändrat avseende skelettmetastasering." Och det står liknande formuleringar kring lungor och buk, t o m har några metastaser krympt av sommarens behandlingar!

Så nu lever jag igen! Jag ska inte dö ännu. Jag har den helt mirakulösa egenskapen att jag vidhäftats med en stor portion tur. Jag ska inte dö ännu ....

På måndag träffar jag onkologen och hör hur hen tänker kring min sjukdom och tidigare och kommande behandlingar.

Trevlig helg alla ni som kämpar mot sjukdom och alla ni som är friska också.

Vi har varit på Gotland. Jag är så glad att resan blev av. Peter, Valle och jag bodde hos en vän och hennes hund, tillsammans med ett gäng nya vänner i Bunge. En dag åkte vi till vackra Fårö, där vi besökte det riktigt fina Bergmancentret och badade i Ekeviken, där det fanns en underbar sandstrand. Vidare beundrade vi raukarna i Langhammars. Så mäktigt!

Igår bar det av till underbara Visby, där vi var tillsammans med många många medeltidsklädda som deltog i Medeltidsveckan. 

Jag är riktigt trött efter dessa dagar, men tacksam och lycklig att jag fick vara med om Gotlandsdagarna. (Klicka på bilderna, så syns de tydligare!)

Snart är det vardag med provtagningar, röntgen och behandlingar igen. Då blir det gott att ha minnena från sommaren att tänka på!

Jag är så glad! Idag kom leveransen.

Tänk att du kan ge dina barn och barnbarn en gåva - du kan berätta om ditt liv! Jag har skrivit en bok om mitt liv, som jag har tänkt ska finnas kvar till min familj och mina vänner. Där de kan läsa om vad som hände på 60-talet och 70-talet ... Allt som jag minns. Reflektioner och tankar! Jag tror att det kan bli intressant. Särskilt när du inte ska finnas för alltid.

Boken kan i och för sig läsas av andra också. Det blir som en biografi. Den handlar inte bara om min sjukdom, nej här samsas mina minnen, tankar, reflektioner, barndomshändelser, kärleksmöten, min lycka och sorg i en salig röra. Tanken var att bringa ett slags ordning, att se hur livet blev för "den långa flickan" och även om boken i första hand vänder sig till mina närmaste, antar jag att vem som helst kan läsa boken, alla som är nyfikna på hur en annan människa funderar över vad som är viktigt i livet - när man är frisk, när man blir sjuk och när man tror att man snart ska dö.

Visst har jag cancer, men det betyder inte att jag vill identifiera mig helt med sjukdomen. Jag är så mycket mer, jag är hela Helena. (Jag hade några extra ex, men de är slut nu). Vill du veta mer om boken? Du hittar den här.

För varje exemplar av boken skänker jag 10 kr till Cancerfonden.

Vad glad jag blir när jag kan göra roliga saker, träffa dem som jag älskar och när jag mår såpass att jag slipper ha för ont eller må för illa. Denna vecka har varit bra, då jag kunnat träffa vänner som kommit på besök och jag har t o m kunnat cykla en tur, med Valle springande bredvid. Fötterna fungerar dock inte för långpromenader, men skönt ändå att jag kan cykla.

Idag blev det en sådan dag då allt kändes fint. Jag var trött och mådde lite illa en stund, men det gick över. Mitt på dagen kom en vän på besök och åt lunch och på kvällen var min dotter och hennes familj här på middag. Efter middagen spelade barnen upp teaterpjäser för oss i trädgården, sedan lekte vi kurragömma och pratade om allt möjligt innan de åkte hem. Vilken lycka!

Imorgon ska jag till Onkologiska dagvårdsavdelningen på cellgiftsbehandling igen.