Livet är verkligen en historia med toppar och dalar. Ibland undrar jag hur jag bäst ska leva i berg-och dalbanan. Ska jag åka med i full fart och gråta och skratta, sörja och glädjas, eller bara försöka gena mig fram, avvaktande, och undvika alla starka känsloyttringar.

Jag vill så gärna träffa alla mina nära och kära och jag vill också ge mig själv egentid. För det mesta lyckas jag bra med alltsammans, men värk, trötthet och spänningen det innebär att ha cancer, gör mig känsligare än vanligt. Kaos ligger alldeles under ytan och rätt vad det är känner jag mig hudlös och tappar orken att vara hel.

Helgen har i alla fall blivit alldeles underbar. Min bonusdotter Emma kom på fredag kväll efter jobbet och gav sig ut i skogen för att plocka blåbär med Peter. Jag stannade hemma och tittade på ett avsnitt i en tv-serie - "Broadchurh" som jag tycker är så bra - och hann sedan med att sätta in sötpotatis i ugnen och göra en sallad tills att de kom hem. Enkelt och lugnt. På lördagen kom min bror och hans flickvän och vi hade en riktigt bra dag tillsammans. Peter gjorde gazpacho till lunch, jag hade bakat till kaffet och allt blev gott. När jag promenerat med Valle kunde jag sova en stund medan de andra vilade och badade. Vädret var strålande. Och jag vaknade lagom till att de andra fixat middag som vi sedan åt ute på altanen.

Igår söndag blev det också en alldeles underbar dag. Det var fortfarande ett ljuvligt augustiväder och jag kunde njuta av att sitta ute i trädgården. När det är lugnt finns inget skönare än att gunga i hammocken, dricka kaffe, lyssna på gässen och en och annan trana som visar sig, spana ut över grönskan och kela med hunden. Jag läste högt för min man ur boken som jag skriver och allt var skönt.

Efter en promenad i skogen med hunden, lagade jag enkel mat. Min dotter Lisa och hennes familj kom på besök och det blev sådär glatt och trevligt som man bara kan önska sig.

Lisa gjorde en god efterrätt och sedan gick vi alla ner till dammen där barnen badade och fiskade medan vi tittade på, pratade och njöt av kvällssolen. Sedan åkte de hem ganska tidigt eftersom de skulle upp till skola och jobb idag.

Jag är ju sjukskriven och behöver inte tänka på jobb. Det gör jag ibland ändå, men jag måste bli friskare om jag verkligen ska orka jobba igen. Det där ligger i framtiden. Vi får se. Jag är i alla fall glad att jag lyckas vara lite social utan att helt kollapsa. Skönt när det kan fungera. Inatt har jag sovit länge, länge. Jag har ett stort sömnbehov nu och jag är glad att jag får vila för mig själv hela dagen. Det behövs.

Ha det fint var du än är, hemma, i skolan eller på jobbet.

Nu är det så varmt som man bara kan drömma om. Rosorna som blommar överallt i trädgården ropar efter vattning. Svetten ligger som ett lager av lim i ansiktet och över kroppen. Skönt med havsbad då och då, särskilt för barnen och tur att vi har dusch i sommarhuset, här på Öland. Igår följde jag med till stranden, idag stannar jag hemma medan gänget åker iväg. (Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

Livet är ljuvligt och jag hämtar kraft av att umgås med barn och barnbarn. Barnbarnen har idag plockat vinbär på buskarna och så bakade vi en god vinbärskaka till eftermiddagsfikat. Det finns alltid mycket att göra och hitta på även om värme och socialt liv tar på krafterna. Jag sover ibland en stund på dagen och på nätterna sover jag tungt, som om jag blivit klubbad. Inte mycket att klaga på. Vi är hela tiden ett litet gäng tillsammans som spelar kort, äter, diskar, bakar, tvättar, leker, promenerar, pysslar och pratar, men jag försöker också hitta lugna stunder för mig själv mellan varven.

Vår hund Valle flåsar och lider däremot i värmen. Han orkar inte så mycket i hettan, med sin svarta tjocka päls  Tyvärr har han kliat sönder ett fästingbett på ena kinden och det har blivit ett otäckt sår. Vår snälle granne har letat fram en tratt som vi fått låna, så att Valle inte kommer åt att klia upp såret. Nu hoppas jag att såret ska läka och att han blir bra snart. När hettan lagt sig kan vi gå längre promenader igen på strandängarna.

Visst har jag ont i kroppen ibland och är väl lite stingslig emellanåt, men så tänker jag på den lyckliga situation jag ändå befinner mig i och fortsätter att njuta av min cellgiftsfria sommar. Det är underbart att slippa behandlingar och illamående nu. Jag är så tacksam för det!

Hoppas att du som läser också har en skön sommar!

Idag har värmen och det fina vädret kommit. Jag gläds åt alla vackra blommor som finns överallt. Men jag är trött. Råkade nyss trycka bort en kommentar när jag skulle svara på den. Det var inte meningen, jag hade velat tacka dig som skrev ...

Och jag har sovit mycket de sista dagarna, det har behövts! Kroppen värker fortfarande.

Nu ska jag släcka lampan och somna för natten. Imorgon är en ny dag.

Jag måste vila! Det känns som om kroppen strejkar helt. Magen är tack och lov lite bättre, men jag har fått värk i benen, i höfterna, i knäna, i fotlederna, i armarna, i handlederna och i min ena tumme. (Plus den vanliga värken i händerna och på fotsulorna och lite känningar av bröstvärken.) Jag tror att det är dags för att lägga mig i en vilstol i solen eller kanske under ett parasoll.

Förmodligen har jag varit för mycket aktiv. Nu ska jag göra ett försök med att vila mer. Hoppas kunna njuta av sommaren i lugnare takt.

Med hopp om vackert väder och mindre värk!

Vi har haft besök några dagar över midsommar. En av mina döttrar har varit här med sin familj. Det är morfar Peter som leker mest med barnbarnen, men jag har suttit och pysslat lite tillsammans med de små. De har pyntat små burkar som de fått att lägga "lyckostenar" i. Och de har också pyntat ramar och sedan fått foton att sätta i ramarna. Kul att se hur fint de gjort. Vi har också åkt på loppisrunda en dag, det är alltid kul. Och så har vi firat midsommar allesammans på en festplats nära oss. Den dagen var även min son och hans familj här. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Som tur är hjälps alla vuxna åt med matlagning och disk. På så vis kan vi äta gott och klara av att vara så många. Men ibland orkar jag verkligen inte, utan måste gå och lägga mig. Jag har haft det jobbigt med trötthet och diarréer senaste veckan. Kanhända är det penicillinet jag reagerar på nu, för det kan knappast vara cellgifter, då jag slutat med dem över sommaren. Jag hoppas att jag ska få må bättre snart. Tanken är ju att jag ska samla krafter under sommaren.

Det är härligt att träffa familjen, men imorgon åker de vidare och jag får en vilodag för mig själv, då Peter jobbar. Det är också bra. Hoppas också på lite bättre väder så småningom.

Är det lättare att möta en sjuk person som är sängliggande på sjukhus än en sjuk person som visar sig ute?

Ibland möts jag av undrande och nästan något som liknar avundsjuka över att jag kan träffa mina barn och vänner så ofta. Och undran över hur jag kan orka att göra utflykter. (Finns där också en misstänksamhet: "Hur kan du vara så sjuk om du är ute så mycket och gör så mycket?" Eller: "varför gör du så mycket när du är sjuk?")

Det kanske är svårt att förstå, men måendet varierar över dagen eller mellan dagarna. Jag är inte pigg och frisk hela tiden, jag måste sova mycket ibland även dagtid, jag har diarréer ibland, jag har värk ibland, jag medicinerar med morfin och andra mediciner, jag har biverkningar av cellgifter såsom sköra slemhinnor och svidande hud under fötterna och i handflatorna. Dessutom har jag ständig rädsla för hur tumörerna ska bete sig härnäst, om de ska hållas tillbaka av cellgifterna eller börja växa igen.

Och ibland är jag pigg och som vem som helst! För det mesta är jag glad!

Men jag är sjukskriven från jobbet, då jag har svårt att sköta det, beroende på mitt ojämna mående och min svårighet att koncentrera mig och att orka. I övrigt försöker jag att leva nästan som vanligt, så länge jag kan. Det är till en hjälp för mig att röra på mig och försöka njuta även om det inte alltid är lätt.

Så är det för mig, ifall du undrar.

Det är vackert i Stadsträdgården, där jag åter har traskat vägen fram till sjukhuset. Idag har jag varit på inplanerat läkarbesök. Och röntgen visar att cytostatikan har hjälpt: mina tumörer finns alla kvar, men ingen har vuxit och inga har tillkommit. Status quo alltså och det är det bästa resultat som är möjligt.

Eftersom jag är mycket trött, hade hög feber för två dagar sedan och dessutom har fått ett stort utslag på kinden, tyckte läkaren att jag kunde slippa behandling idag. Vi bestämde dessutom att det blir bra med en behandlingspaus över sommaren. Så jag fick gå hem med allergimedicin, en ny penicillinsort mot den eventuella infektionen i ansiktet och en fortsatt sjukskrivning hela sommaren och en bra bit in på hösten.

Om jag inte blir dålig innan dess, behöver jag inte komma till sjukhuset förrän nästa röntgen, som planeras till i mitten av augusti.

Så det blev en laktosfri glass som "belöning" när jag gick vägen tillbaka.

Nu firar jag cellgiftssommarlov!

  Torsdag till lördag hade jag en cytostatikabehandling. Jag mådde illa under själva behandlingen, men kunde häva illamåendet med medicin. Det har gått bra efter detta också hittills. Får se hur det går nu i veckan. (På bilden poserar jag i Furuviksparken ...)

Men vilken härlig helg vi haft! Två av våra barnbarn har varit på besök och ena dagen hjälpt oss med trädgårdsjobb och matlagning och dukning. Och vi har myst med att leka och läsa böcker med dem.Och den andra dagen åkte vi till Furuvik och såg på alla djur, de red på ponny, det blev många karusellåk + några andra aktiviteter och så presenter, pannkakor och grädde, glass och sockervadd ...

"Det var den bästa helgen i hela mitt liv", sa det ena barnbarnet och den andra var minst lika nöjd.

Vi med! Kul att få se dem så glada. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
        
Idag har jag sovit på soffan hela eftermiddagen och sedan några timmar efter vi ätit. Jag håller på att fasa ut kortisonet och är så trött. Nu ska jag snart hoppa i säng på riktigt. Imorgon blir det röntgen. Strax före midsommar röntgenbesked, läkarbesök och beslut om hur det blir med behandlingar i sommar. Jag hoppas på en behandlingsfri sommar.