Direktlänk till inlägg 11 september 2015

Tröst som lugnar eller oroar

Av Helena Lundbäck - 11 september 2015 22:00

Jag tänker på hur olika vi människor reagerar på stort och smått. Det den ene finner självklart, blir en gåta för den andre. Och det jag känner som en stor sak är för en annan obetydligt. Likaså varierar det för en och samma person hur vi reagerar vid olika tillfällen i livet.

Tidigare har jag bloggat en del om hur jag känt när vänner och bekanta kommer med "lösningar" på hur jag ska bli fri från min cancer. Allt ifrån att springa mig frisk till att äta mig frisk. Jag tycker att det ibland kan vara svårt att ta emot sådana välmenande råd. Nu märker jag att jag kan ha svårt att ta emot "tröst" också. Just därför att det som är tänkt som tröst inte riktigt blir en tröst för mig, det kanske bara oroar mig. Jag tycker visst att det är "bra" att den vård jag får och fått har hållit mig vid liv och förlängt mitt liv, men det kan ändå vara svårt att vara glad och tröstad då jag fortfarande har så pass ont. Det är ju inte alls något roligt med det, så då har jag svårt att helt och fullt instämma med de som gläds åt att jag fortfarande "mår så bra".

Givetvis inser jag att jag själv också många gånger försökt ge "råd", "förslag på lösningar" och försök att trösta andra, utan att nå ända fram. Bara för att vi tänker och känner så olika.

Jag vill tacka er alla underbara bloggvänner som vill peppa mig, trösta mig och ge mig hopp! Ni är så snälla. Om jag inte jublar ändå, så är det för att jag just nu har svårt att tro på underverk, tro på att jag skulle kunna bli frisk och tro på att jag ska bli befriad från den "kramp" det innebär att vara fångad i en kronisk och allvarlig sjukdom.

Nu måste jag acceptera att sjukdomen finns där och att den kommer att ta mitt liv en dag - mycket osäkert när. Så tänker jag och jag har bara ett sätt att förhålla mig till denna tanke och det är att jag ska försöka vila i detta och samtidigt göra allt för att förgylla varje dag jag har kvar att leva. (Det kan bli många förgyllda dagar, månader och kanske till och med år! Vem vet?)

Som det är nu klarar jag inte av att tro på mirakel och att hoppas på att bli frisk. Men jag lever! Och jag fortsätter att skriva ner mina tankar och prövar att sätta ord på mina känslor här på bloggen. Jag är tacksam för varje fin dag jag får, och jag är samtidigt också ledsen att jag måste kämpa så med min vetskap om vad cancern gör med oss alla som är drabbade - sjuka och sjukas anhöriga.

Fredagen förgyllde jag i alla fall med en liten tur i skogen, då jag plockade lingon. Sedan kokade jag några burkar sylt och bakade bröd med lingon i.

Och åter igen vill jag tacka er alla för era många och fina kommentarer. Det är skönt att veta att ni finns, att ni läser vad jag bloggar om och det är bra att ni känner med mig och vill muntra upp mig. Det kan jag behöva medan jag äter morfin och kortison och försöker hålla smärtan borta. Nästa vecka ska jag bli strålad i bröstkorgen och hoppas att det ska göra att jag får ännu bättre hjälp med smärtan.

Kramar till er alla och nu önskar jag er en fin helg - i stan, på landet, på sjön eller i lingonskogen! (Hej hopp i lingonskogen!)

Att hämta kraft ifrån · Reflektion · Smärta

Dela

Elisabeth

12 september 2015 17:34

Tack för dina ord. Du skriver så fantastiskt bra. En sak är att försöka trösta, en helt annan att kunna/orka/vilja ta emot. Dina ord ger iallafall mig tröst i något som kanske för mig kommer i en framtid, ett sätt att förhålla sig och ha beredskap.

Helena Lundbäck

12 september 2015 18:14

Tack!

Maggan

14 september 2015 15:48

Tack för du delar med dig av allt. Både det positiva och det som är mindre bra. Ett grusat hopp....kanske det varit bättre att de inte sagt något förrän efter PET-röntgen där man ser mera i detalj. Jag kanske är en person som både vill ta emot och ge "goda råd" Om inte goda råd så åtminstone en impuls till personen att inte ge upp. Och det vet jag att du inte gör, för vad vet vi om framtiden egentligen. Jag har varit med om en ung frisk människa i min närhet som miste sitt liv i ett snabbt förlopp. Något vi aldrig kunnat ana. Så nu vet jag hur skört livet är och att ta tillvara på det så mycket man kan trots sjukdom. För man kan leva med kronisk cancer i många år, det har jag sett många exempel på. Bara du får hjälp med smärtlindring för det stjäl mycket energi att ha ont. Så nu hoppas vi att strålningen har god effekt. Och kanske någon ny smärtmedicin. När man har ont så är det kanske svårt att se saker positivt. Det viktiga är ändå att ha verkligheten klar för sig (jag vill nog blunda för den ibland) men det är alltid bättre att veta. Nu fick du ju svar på varför du haft så ont. Önskar dig Lycka till Kram från Maggan

Helena Lundbäck

14 september 2015 20:21

Kära Maggan! Du är verkligen en person som stöttar på ett fint sätt! Och det känns att du är ärlig och mån om att ge hopp. Tack! Jag är så glad för att få allt stöd, för att bli så hjälpt av kloka kommentarer och varma känslor. Att jag inte allltid klarar av att ta emot och att bli tröstad är något som också förvånat mig. Det är svårt att kastas mellan hopp och förtvivlan, svårt att stå upprätt och klara av alla svängningar. Det tar på krafterna att vara sjuk länge. Men jag lär mig väl ... Det svåraste är smärta, för med smärtan avtar tålamodet. Får jag slippa den så är allt (nästan allt) bra igen.
Jag är ledsen för det du antydde att du varit med om. Jag visste inte, så sorgligt. Livet är så skört. Kära du, allt gott till dig!
Kram!

Nu har Helena somnat in.

Kommentarer (72)

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen. Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Två påsar blod! Det är vad min kropp behöver.

Kommentarer (5)

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46

Jag får blod idag, två påsar. Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Sakta bättre

Kommentarer (11)

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Jag blir allt svagare

Kommentarer (13)

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Ta det lugnt!

Kommentarer (6)

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...