Direktlänk till inlägg 12 november 2012

Om natten

Av Helena Lundbäck - 12 november 2012 05:51

Vaknar mitt i natten och känner hur spänd och stel min kropp är. Det stramar i ryggen, axlarna, nacken ... Försöker, medan jag blundar och andas lugnt, växelvis stretcha och slappna av. Jag vänder på mig, rättar till täcket, tar det så lugnt, vilar ... Men det är omöjligt att somna. Timmarna går.

Till sist tassar jag nerför trappan och in i köket, sätter på vattenkokaren och tar fram teburken. Jag brer mig en smörgås, brygger te och dukar en liten bricka åt mig som jag sedan tar med upp tillbaka i sovrummet. Kanske kan det ge lugnande och sövande effekt?

Det har gått två månader sedan min stora operation. Nu lever jag till synes frisk igen. Utan värktabletter och stödstrumpor. Ett stort ärr längs med mittlinjen av hela magen och en utputande venport under huden inunder höger nyckelben är det enda som vittnar om vad jag varit med om. Annars syns inget. Jag har kvar det mesta av mitt långa hår och med lite smink ser ansiktsfärgen ganska okej ut. Och ändå är precis allting annorlunda nu. Efter operationen.

Visst är jag oändligt tacksam för att ha blivit befriad från de stora tumörerna som höll på att helt ta över i min kropp, men de är nu inte allt som försvunnit. Någonstans på vägen har jag också förlorat tilliten och tryggheten och lämnat plats åt rädslan och oron att smyga in i kroppens alla vindlingar. Där ligger de nu ständigt på pass och det självklara får inte längre vara självklart. Jag är nu en gång för alla inte längre mitt gamla jag.

Det blir till att lära sig att leva på nytt, i sitt nya liv.

Jag har fått extra tid till skänks och vill passa på att njuta av alla nya dagar jag får. Så varför stör då oron och rädslan? Det är väl själva den att jag inte lyckas få vara ifred med glädjen och tacksamheten.

Å, jag märker det, att jag är otålig! Jag tror visst att jag ska åka i gräddfilen och komma lätt undan. Vill liksom inte stöta på såna onödiga problem som tungsinne, trötthet och tveksamhet. Vill inte låtsas om att rädslan byggt bo i mig. Jag vill bara ha energi, styrka och glädje.

Ändå visste jag ju att det skulle ta tid att läka efter en så omfattande operation. Men min hjärna vill liksom inte låtsas om det, utan ta genvägen förbi problemen.

En röst inom mig säger: "Kom igen nu, du är ju inte sjuk längre, sjåpa dig inte!". Och en annan röst viskar samtidigt: "Det är ingen idé att du planerar någonting. Cancern kan komma tillbaka när som helst, den kanske redan har börjat växa någonstans inom dig." Så utmattad jag blir av att höra på tjattret från rösterna. Försöker värja mig och skruva ner volymen ...

Jag har haft en natt med väldigt lite sömn och med många tankar. Nu närmar sig morgonen och snart kan jag förmodligen somna om ...

Reflektion

Dela

teresa

12 november 2012 09:43

Kära Helena, jag kan bara ana hur det är för dig nu... jag har också haft svårt att sova, väldigt ont i nacken och axlarna i flera veckor nu. Dag och natt. Det känns som om jag skulle vilja skruva bort huvudet ett tag, för att få vila. Går på starka tabletter - så fort jag tar en paus från den ena sorten (vid behov) får jag ont igen. Har tid hos sjukgymnasten nästa vecka. Detta är förstås INGET jämfört med hur du har det... Hur ska man göra med rädslan? Det hjälper inte att kämpa mot den... då kanske man ska ... bli vän med den? http://komtillbaka.blogspot.se/2011/02/att-bemota-det-svara-i-livet-att.html
Du är (har alltid varit) så bra på att ta vara på allt det vackra och fina i livet... från litet till stort. Hur är det att jaktta det svåra i livet... ?! Finns det något gott i det? STÖRSTA KRAM till dig älskade Helena!

Helena Lundbäck

12 november 2012 09:57

God morgon! Det låter verkligen inte bra med din värk och dina sömnsvårigheter. Bra att du låter sjukgymnast titta på det. Kanske naprapat och läkare också? Så där illa ska du ju inte behöva ha det. Var rädd om dig!
Kram, Helena

Maggan

12 november 2012 13:22

Om nätterna när man vaknar...det är då de svåra tankarna kommer...tänk om...det ändå är det värsta. Jag känner också så många gångar när man vaknar i vargtimmen, det är då allt känns mörkt och tungt och tvivel sätter in. Jag försöker alltid tänka om när jag känner så, peppra mig själv och tänka, nu far fantasin iväg med mig igen. Teresa här ovan har skickat med en jättefin länk, livet är JU svårt ibland, det gäller då att lära sig att hantera det svåra, inte sopa under mattan utan dra fram det i ljuset, skaffa kunskap m.m Jag tror det går om man bestämmer sig för det...Och till Teresa, jag hade in period med intensiv nackvärk. Jag fick sån hjälp av en naprapat, för mig var han den viktigaste hjälpen. Han hittade punkter att trigga igång och nu hjälper det mig att trycka på dessa punkter om jag får ont. Ett litet tips kanske. Helena...ha en fin vecka o mycket frisk luft Kram/Maggan

Helena Lundbäck

12 november 2012 13:50

Tack Maggan!ja man får hitta det som fungerar för en själv. Idag är det fint väder och härligt att vara ute. Det är en bra dag! Kram

teresa

13 november 2012 09:16

Hej igen, till dig också Maggan, tack för tipset!! Jag ska också kolla om det kan vara tecken på borrelia... fick ett fästingbett för ett tag sen.
Kram till er båda

Renee

13 november 2012 21:15

Hej Helena!
Jag känner verkligen igen det du skriver, idag var jag på den andra datortomografin av tio som ska göras under fem år efter min operation, just nu är det ganska lugnt, jag har fått besked om att provet för tumörmarkörerna i blodet var helt normala. Men ändå...längtar till om någon vecka eller så, när jag får hem ett brev som talar om att datortomografin också var helt normal. Oron finns där. Jag har tillåtit mig att köpa en skrivbok och ett kuddfodral med bild på Audrey Hepburn, som dog av den sjukdom som jag nu förmodligen har besegrat. På så vis har jag gett mig en liten tillåtelse varje dag att bli påmind och tänka tanken. Tanken om att jag har haft tur som en tokig. Tur som råkade bo i ett land med en av världens främsta specialister på operationsmetoden. Och så har jag mitt ärr på magen, förstås, precis som du. I somras badade jag bland folk för första gången efter operationen iklädd bikini med ett stolt leende. Jag tänkte att "titta ni bara på mitt ärr, det är det som gör att jag kommer att leva"... Men oron, den kommer och går, det är nog bara att lära sig hantera den. Vardagen med jobb och familj hjälper förstås till, det är bra med saker som håller igång tankarna på annat. Men, ändå, jag längtar till det där brevet kommer..
Ta hand om dig och fortsätt skriv kloka saker!
Kram/Renée

Helena Lundbäck

13 november 2012 21:38

Hej Renée!
Ja, visst har vi tur som ...
Härligt att du stolt visar upp dig med ditt ärr! Det är ju som sagt tecknet på att du fått fortsätta det sköna livet. Men att oron finns där ändå, förstår jag mycket väl. Vi kämpar på! TACK för dina ord och jag håller tummarna för att du får ett lugnande besked.
Kram, Helena

Nu har Helena somnat in.

Kommentarer (72)

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen. Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Två påsar blod! Det är vad min kropp behöver.

Kommentarer (5)

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46

Jag får blod idag, två påsar. Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Sakta bättre

Kommentarer (11)

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Jag blir allt svagare

Kommentarer (13)

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Ta det lugnt!

Kommentarer (6)

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...