Nu är det bättre med min  smärta. Jag börjar få balans mellan morfinets smärtstillande verkan och smärtan som kommer sig av skelettmetastaserna men också av magproblemen (det sistnämnda är förmodligen mestadels en biverkan av morfinet...). Men jag är vansinnigt trött just nu. Jag låg vaken mycket i natt och har inte sovit särskilt mycket idag på dagen då vi haft besök av olika slag. Till exempel av sotaren.

Cancersjukdomen utvecklar ju ofta "fatigue" - en ständig trötthet som är väldigt tung att gå och släpa på och jag skulle gärna vilja slippa all denna trötthet och känna mig pigg och utsövd någon gång, åtminstone få bättre balans mellan sömn och vakenhet.

Ändå, efter en lång tid med mycket trötthet har jag tidigare idag känt lite energi och glädje! Det var härligt! (Igår likaså, men sedan tog jag i för mycket och ramlade ner i någon slags trötthetsångest.) Tröttheten gör att allt snurrar. Jag får liksom ingen linje i vad det är jag ska ta mig för.

Att hitta balansen tycks alltså vara väldigt viktigt just nu. På alla plan! Jag har inte så mycket reservkrafter.

Det känns som en bra dag. Solen har skinit och jag har av sjukvården fått en fantastisk säng som nu står i vardagsrummet. Två killar levererade den i förmiddags och skruvade ihop den åt mig på ett kick. (De killarna var minsann inte drabbade av den stora tröttheten.) Jag tittade i en byrå här hemma och hittade ett lapptäckesöverkast som jag sytt en gång, men aldrig använt, och det ska jag nu ha och bädda fint med.

För en stund kom de fina syrrorna från hemsjukvårdsteamet och fixade så att jag fått en skön specialmadrass till den nya sängen. Madrassen fördelar trycket så att det inte ska uppstå problem om man ligger stillla för länge. I den här nya vardagsrumsmöbeln kan jag sedan vila, sitta och se på tv, ligga, sova, sticka, läsa, vara med i sällskap när vi får gäster och somna närhelst jag blir för trött. Det är en säng som ger stöd åt kroppen på bästa sätt och den fungerar nästan som en fåtölj i ett annat läge. På natten kommer jag inte att hasa ner i sängen och jag behöver heller inte bulla upp med så många kuddar som jag försökt fixa i min gamla  vanliga säng. Det ska kännas ok för kroppen i alla lägen, i "halvsittlägen" när jag vilar mig på dagen också. (Inte som i vår soffa där ryggen och kroppen kroknar då det varken är skönt att sitta eller ligga i den för länge.) Eftersom mina metastaser trycker på alla organ är det viktigt att få den här hjälpen med säng och madrass som motverkar problem och jag är verkligen så nöjd för den fina hjälpen jag får.

Nu slipper jag också gå upp för trappan för att lägga mig, utan jag kan vara nere hela tiden.

Ser nu så mycket fram emot att få prova sängen hela natten. Å så skönt att få sova ...

God natt!

Idag har jag varit på strålbehandling på Akademiska sjukhuset. Det hela tog inte så lång stund, men det gjorde något så bedrövligt ont i skelettet, att ligga utsträckt på den plana britsen. Jag hoppas att det på sikt ska bli mindre värk efter behandlingen.

Ute är det strålande sol och vackert som bara den. Men huj som det blåser! Det gäller att hitta en plats i lä om man ska kunna vara ute en längre stund. Vi gick bara en kort promenad, Valle och jag. Jag såg i alla fall en citronfjäril som flög över vägen! Det var min andra fjäril för säsongen. För några dagar sedan när jag gick med Valle i skogen, flög en nässelfjäril förbi. Den var årets första för mig.

I skogen hittade jag också de första blåsippsknopparna i mossan, när jag passerat den stora myrstacken där de nyväckta myrorna kryllade och myllrade. Idag i trädgården har jag sett en fluga som satte sig att vila på min hand. Vi behöver alla vila! Och att vila i en trädgård är väl särskilt skönt. Men här behövs det också krattas och fraktas bort torra växtdelar så småningom. Då kan allt få grönska i solen. Under löv och grenar kan man redan nu se små snödroppar, krokus, vintergäck, en enstaka tusensköna och klosterliljor i det brungrå fjolårsgräset. Hos grannen lyser blå scilla intill husväggen. Våren kommer så sakteliga. Ändå är det bara mars, så vi får ha tålamod. Vädret kan vända och vips har vi snö igen. Jag har i alla fall sått inne, grönsaker och blommor som står i små krukor på glashyllor i badrumsfönstret, men som ska få komma ut i trädgårdsland och i växthus så småningom.

Och nog är det väl underbart, varje litet vårtecken. Dofterna, färgerna och ljuden. Tibasten som blommar på bar kvist, lärkorna som drillar, svanarna som lyfter från åkern där de vilat, gässen och tranorna som trumpetar ut sin glädje!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Det blir förresten bara en strålningstid för mig den här gången. De bestämde sig för det - en strålning med högre dos. Det betyder att jag slipper ta mig in till stan i morgon och att jag i stället kan vila mig och hämta krafter.

Jag har inte skrivit här på länge. Det är plötsligt svårt att berätta allt. Som om jag inte vet riktigt vad det ger mig och varför jag skriver. Det känns som om jag bara tjatar och tjatar.

Men så vet jag samtidigt att här får jag fina och peppande kommentarer och det ger mig glädje och styrka.

Jag har i alla fall haft två fina helger och däremellan varierande bra och dåliga dagar. Värken har fått mig att undra om jag ska höja medicindosen, men samtidigt funderar jag över vad som är vad. Hur mycket av bekymren beror på medicinerna och hur mycket är smärta som ska åtgärdas med mediciner? Jag ska prata mer med läkaren om det.

Förra helgen hade vi besök av min äldsta dotter Stella på lördagen och det var så mysigt och fint. Hon är mig så kär. Jag tycker mycket om det lugn som blir inom mig och i rummet när jag har familjemedlemmarna nära.

På söndagen tittade vi in till några grannar som har renoverat ett stort hus som tidigare varit tvätthus här i byn. Det blev väldigt fint tyckte vi och de är själva så nöjda med resultatet.
Tänk så fint det ändå är när man tar vara på gamla hus, bevarar och sköter om!

På eftermiddagen samma dag, hälsade vi på en vän som bor i ett hemtrevligt hus i en by, några mil härifrån, närmare havet. Det blev en skön dag och det känns fint att se något annat än det egna hemmets väggar. Nu fick jag umgås med vänner och tänka på något annat än min egen sjukdom.

Sedan har jag alltså haft dagar som jag behövt sova mycket och dagar med smärta. (Det varierar mycket.) När jag dessutom blir hård i magen av medicinen får jag ytterligare ont av trycket mot revben o s v. Det är svårt att balansera värk med mediciner. Vissa dagar ligger jag och vrider mig av värken. Andra dagar, om jag fått balans på smärtlindringen, kan jag gå upp och ut och röra på mig och må riktigt bra.

I lördags lyssnade vi på en fin konsert med en gosskör från Uppsala. Mycket vackert! Sedan hade vi besök av vänner. Det var mysigt. Peter hade lagat en god morotssoppa och jag hade bakat en kaka.

Och på söndagen blåsre det väldigt, men solen sken! Jag satt och skrev lite, tills jag plötsligt fick riktigt ont igen. Så där håller det på.

Idag måndag har jag varit på röntgen igen. Det ska bli intressant att se resultatet. Har metastaserna vuxit eller står det fortfarande stilla? Vad är smärtan tecken på? Hoppas det står stilla. Jag får vänta ytterligare en dryg vecka innan jag vet. Nu ska jag vila en stund och se om jag orkar ut i solen senare.

Buketten med tulpanerna på bilden njuter vi så mycket av här hemma. De gav vi varandra på vår silverbröllopsdag.

Nu har vi varit på skidsemester i några dagar på sportlovet. Resan gick till Kungsberget nära Sandviken. Med på resan var två av mina vuxna barn med deras familjer samt ett vuxet bonusbarn och så Peter och jag och hunden Valle. Det har varit plusgrader och dåligt med snö på vägar och fält, först sista dagen snöade det, men alla backarna var fina och det var ju huvudsaken att snön fanns där. Att det sedan var soligt en del av tiden, var ju bara riktigt skönt.

Fem av oss bodde i en lägenhet och övriga sex i en annan lägenhet som vi hyrde i hus nära skidbackarna. De var suveränt fina, fräscha och praktiska. Alla barnbarn och vuxna åkte slalom i de olika backarna, alla utom jag. Istället vilade jag, läste, stickade, spelade kort och Yatzy med barnbarnen, sov en hel del och jag gick också ut en stund var dag med Valle. Och en gång per dag satt jag i bastun för att värma upp mig. Jag känner mig sjuk och blir ena stunden genomsvettig och sedan frusen invändigt i omgångar under dagen, en obehaglig känsla som tillsammans med värken i bröstkorgen gör mig så vek, kraftlös och ledsen. Då är det skönt att duscha och basta sig behagligt varm och lugn. Det fick mig i balans.

- Men jag såg dig aldrig i backen, sa ett av barnbarnen till mig en kväll. - Man måste ju träna för att bli bättre. Och det är faktiskt inte jobbigt, det är mycket jobbigare att gå på promenad! 
Barnbarnet försökte verkligen argumentera för att också jag skulle åka skidor som alla övriga. Men med mitt mående, min kondition, mina svaga benmuskler och min relativt dåliga balans var det ingen bra idé. 

Jag behövde mina timmar till att vila och sova, medan de andra var ute, för att orka umgås lite när de åkt klart. Och jag är väldigt glad att jag kunde följa med på denna skidresa. Det var så mysigt att ha alla med, att kunna vara tillsammans, laga och äta middagar med alla och vara nära de man älskar. Det gör mig glad ända in i hjärtat och det räckte långt för mig, mycket längre än att åka i alla skidbackarna!

Jag fyllde år en av dagarna och blev därför firad i Kungsberget, av familjen med sång och god middag, små prylar från barnbarnen samt biocheckar. Jag hade även fått fina tulpaner av min bonusdotter innan vi åkte. Och så grattades jag väldigt av vännerna på Facebook. Dessutom fick jag en ny randig tröja av mina kära föräldrar. Den blev jag väldigt glad för!

Men jag blev även uppmärksammad när jag kom hem. Jag blev så glad för det låg ett stort kuvert i brevlådan med presenter och hälsning från min dotter i Småland och hennes familj, samt ett litet med en fin grattishälsning från min snälla faster och farbror. Det värmer. Och från mina fina svärföräldrar fick jag en ny härlig tulpanbukett. Och den blev jag också så glad för. Det är så fint med tulpaner av alla de sorter och färger! 

Jag har det bra ändå och nu ska jag vila mig en stund och hoppas återfå mina krafter.

(Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

Jag mår så oändligt mycket bättre när jag får träffa mina barn och barnbarn. Då är det som om bitarna faller på plats igen och jag fylls av självklar glädje och lycka. 

Idag fick vi lyckan att titta på judo, när äldsta barnbarnet tävlade. Det har jag aldrig gjort förut och det var riktigt roligt. Han var så duktig och det var en fin stämning i lokalen, bland alla tävlande barn och vuxna i publiken. Det är en bra sport där alla beter sig så respektfullt mot varandra, det tycker jag är fint. (Klicka på bilderna så syns de tydligare)

Efter tävlingen åkte vi hem til oss och åt pannkakor och spelade kort en stund. Så mysigt med en söndag tillsammans. Tack för det!

Det finns människor som har gåvan att kunna formulera sig fint och tydligt, människor som dessutom har modet att kämpa för det som är rätt och mot maktdemonstrationer som skapar orättvisor. Idag läser jag att överläkaren Anders Holtz har dött. Anders Holtz var en sådan människa som debatterade för att alla med cancer i bukhinnan skulle få den vård som krävdes för att de skulle ha chans att leva några år till. Han fick själv cancer i bukhinnan och kämpade för några år sedan för att landstinget och Akademiska skulle gräva ned stridsyxan som de svingade mot Uppsala Cancer Clinic - UCC, den som ledde till att UCC gick i konkurs och till att HIPEC-operationer under lång tid inte kunde erbjudas till svårt sjuka. Han hävdade bland annat att Akademiska åsidosatte läkaretiken när de vägrade att skriva remisser till UCC. Läs mer om vad jag skrivit om Anders Holtz på denna blogg

Tack Anders för din kamp! Och mina tankar går till dina nära.

Nu har jag handlat massor till helgen och sedan somnat. Jag är bra trött, men illamåendet har i alla fall gått över. I helgen kommer en dotter +ännu en av mina döttrar och hennes familj resande. De ska bo här. Även fler i familjen kommer på besök och vi ska ha lite födelsedagskalas för två av döttrarna. Det blir mysigt. Jag försöker förbereda så gott jag kan med att baka och laga mat och så kanske jag får sova och vila mellan varven när de är här. Jag är i alla fall så glad att de kommer. Det blir så kul att umgås.
Ha det gott!

Jag har varit på begravning. En bra sådan. Jag var där med min mamma. Och mina fina barn var med. De tog farväl av sin farmor. Även många andra av min första svärmors nära och kära deltog.

Det är känslosamt, sorgligt och en påminnelse om vårt ändliga liv, det att vara med på en begravning och minnesstunden efteråt. Och så trösterikt att minnas, höra andras minnen och att känna kärleken.

Så olika det är hur gamla vi får bli. Jag undrar hur många begravningar jag ska vara med på. Kanske många? Eller bara någon till?

Det kanske blir min tur nästa gång. Är jag beredd på det? Nej det kan man väl inte vara så länge som man fortfarande lever så intensivt. Men jag är beredd att leva lite till!