Direktlänk till inlägg 18 mars 2016

Livskvalitet

Av Helena Lundbäck - 18 mars 2016 07:49

Att få cancer är att sänka livskvalitén. Rädslan att cancern ska ta kål på oss, blir ofta en följeslagare. Hur ska man lyckas vara positiv när otryggheten finns där alla dygnets timmar? Om läkaren eller den person som meddelar oss om diagnosen dessutom ser ledsen ut och säger att tyvärr ser det mörkt ut, eller något liknande, då tar det ner livskvalitén ytterligare. Vi behöver få hopp istället!

Jag har haft två långa år då jag trott att snart är det för sent. Jag minns så väl minen på läkaren som meddelade mig att de hittat metastaser. Och jag minns hur han sa att det såg mörkt ut och hur han skakade på huvudet när jag frågade om jag kanske kunde vänta mig ha ett eller flera år kvar att leva ... Min slutsats blev att jag trodde att jag skulle dö inom en mycket kort tid. I den rädslan har jag levt. Tänk om jag hade fått hopp istället! Tänk om läkaren sagt "vi har hittat metastaser, men nu ska vi behandla dem och jobba för att du ska få ett gott liv och ha en lång tid kvar! Vi får se det som en chans som vi har att jobba mot cancern tillsammans! Man kan aldrig veta ..." Tänk om han hade sagt något liknande! Tänk om jag hade laddats med hopp!

Jag fick syn på en bra broschyr nyligen. Den borde all vårdpersonal som jobbar med cancerpatienter läsa. Titta på den här: Så vill vi ha det 2016

Jag har förresten läst i min journal att det inte tillkommit några metastaser sedan sist. Röntgen visar också att levermetastaserna krympt! Fantastiskt! På tisdag ska jag prata med läkaren om resultatet.

Att hämta kraft ifrån · Om biverkningar, cellgifter och behandling · Reflektion

Dela

Britt-Marie

18 mars 2016 09:39

Hej Helena ! Vad glad jag blir när det ser bra ut. Hoppas du får fortsätta att glädjas åt förbättringar. Håller med dig att läkarna kan vara lite mer possitiva vid dystra besked och säga att vi försöker så får vi se, tycker ibland att läkarna är mer negativa än patienten. Har en vän som för fem år sen fick väldigt negativa besked och i princip gav upp. Hon lever ett bra liv idag, blir aldrig frisk men har just nu cancern under kontroll. Så fortsätt att tro på dig själv och njut av varje tillfälle. Kramar från mig och min familj med make. hund o katt

Helena Lundbäck

18 mars 2016 14:28

Tack! Kram tillbaka!

Maggan

18 mars 2016 10:50

Hej Helena...Jag håller med dig fullt ut. Jag tror många läkare och sjukvårdspersonal borde gå en kurs i bemötandet av sina cancerpatienter Att ge hopp som kan betyda så mycket istället för att ta ifrån människor hoppet. Man blir så ledsen för ingen vet, inte läkarna eller någon annan hur livet gestaltar sig efter en cancerdiagnos. Jag vet de som som fått sin "dödsdom" på kanske ett år men fortfarande lever efter många år. Man måste komma över pessimismen inom sjukvården och att skaka på huvudet. För vi som cancerpatienter tar in alla synintryck. Alla positiva intryck vi får oss att inge hopp och det är befrämjande för vår sjukdom. Hoppet betyder allt. Så snälla ta inte ifrån oss hoppet utan ge oss hoppet istället. Det är så oerhört viktigt det du skriver här Helena, vi behöver många sådana upprop...för vi som cancerpatienter vet hur vi vill bli bemötta, så lyssna på oss. Nu...önskar dig fina soliga vårdagar. Du är stark ...Kram från Maggan

Helena Lundbäck

18 mars 2016 14:31

Kram till dig!

Anneli

18 mars 2016 22:45

Instämmer med föregående skrivare! Ingen kan ju spå i "kulan" på ett sant vis, men att ge hopp är tusan så mycket bättre än att ta hoppet ifrån oss - Även om man gör det empati! Jag berörs av dina beskrivningar av bitvis plågsamma dagar, men gläds också åt hur du och tacklar eländet och prövningarna. Nobelpris till dig!

Helena Lundbäck

18 mars 2016 23:47

Tackar och bugar (för priset!;-)

lena

19 mars 2016 00:40

Hej!
Jag lider i 11 år oerhört, men ingen säger någonting, varken den positiva eller negativa.
Vi är så olika!
Jag är bara realist, och jag vill inte ha falska förhoppningar.
Jag är inte rädd att dö, men jag vill ha sanningen.
Om jag inte vaknar imorgon, så är det OK för mig.
Man är trött, och livet är inte evigt, trots att det är alldeles för tidigt, tror manHär ser du att vi är så olika.
Jag skulle respektera läkare, som inte gör falska förhoppningar.
Bra att leva när man är frisk!
Inte annars för mig.Men vi är olika!
Hälsningar.

Helena Lundbäck

19 mars 2016 09:38

Ledsen att höra att du lider så, Hoppas att du hittar någon som kan ge dig lite lindring. Det finns möjligheter att få samtal med kurator eller kanske sjukhuskyrkan kan hjälpa dig?
Jag vill inte heller ha falska förhoppningar från läkare, men jag vill ha hopp - något att leva för den tid jag lever.
Hälsningar Helena

Anna

22 mars 2016 21:25

Ni har lite olika syn på saken, alla som har kommenterat. Jag kan bara säga, att ur min synvinkel som vårdpersonal, så är det ju så i livet också. Människor har olika behov, önskningar och förväntningar på sin vård. Det är därför det är så viktigt att vården är individanpassad! Men generellt tycker jag det är viktigt att vårdpersonal ser alla patienters resurser och försöker stötta! Det är ju det personalen ska vara till för, att se till att livet blir så bra som möjligt oavsett hur lång tid man har kvar!

Nu har Helena somnat in.

Kommentarer (72)

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen. Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Två påsar blod! Det är vad min kropp behöver.

Kommentarer (5)

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46

Jag får blod idag, två påsar. Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Sakta bättre

Kommentarer (11)

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Jag blir allt svagare

Kommentarer (13)

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Ta det lugnt!

Kommentarer (6)

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...