Det blev en fin midsommar. Några band blomsterkransar och åkte lövad skrinda till midsommarfirandet och några av oss firade lite med sång och dans och tävlingar vid festplatsen. Jag var hemma och vilade. Alla åt gott sedan och njöt ute. Några lekte Burken, andra diskade. Några spelade sällskapsspel inomhus och alla njöt av jordgubbar och meloner till kvällsfika.

Hoppas att ni haft en lika fin midsommar!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Det har varit en vecka med värk och krångligheter när vi ställer om medicinerna. Men imorgon är det midsommar och från att tro vi skulle vara ensamma här hemma och ta det lugnt för en gångs skull, till att inse att vi blir nio personer - vuxna och barn - det har gått så bra. Nu känns det hoppfullt. Det ska bli så roligt.

Vi har bett dem som ska komma att ta med sig lite, så blir det ett trevligt knytkalas. Det passar bra på midsommar. Jag kommer förmodligen behöva vila och sova då och då, men det får bli så. Alla klarar sig och allt ordnar sig.

Trädgården är så fin nu och jag är glad att jag kan vara med. Glad midsommar alla!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Jag tycker att jag inte orkar. Jag undrar hur jag över huvud taget ska orka leva detta liv med sjukdom. Jag tänker att livet är för jobbigt.

Idag pratade jag med en kurator om min brist på ork och min sorg över förlorade förmågor. Jag berättade att jag blir trött av minsta lilla, att jag har ont och gråter, att ingenting fungerar som förr. Och bara en vardaglig men viktig sak - jag kan inte ha klänning på mig längre - jag som älskar tunikor och klänningar. Med smärtpumpen på magen fungerar det inte.

Alla klänningar har jag nu packat ur garderoben och ner i en stor plastkasse. Jag bad min dotter att titta om hon kunde ha någon av klänningarna och som tur var kunde hon det. Hon valde ut ett tiotal tror jag.

Det var bra, men livet är ändå så tufft. "Tillåt dig att känna dig trött!", sa kuratorn. "När livet är för svårt så får du hitta något du mår bra av! Fly din verklighet - läs och se filmer och serier!" Vilken bra idé! Jag kan unna mig det. Jag får det! Och jag tror att hon har rätt. Jag ska inte kämpa hela tiden. I alla fall inte just nu. Jag måste vila. Visa andra att jag inte orkar slita så.

Och det var vad hon också sa: "Visa att du vill bli omhändertagen!"

Idag har jag vilat hela dagen. Först nu fram på kvällen tog jag en liten promenad. Och då såg jag blommande hägg och förgätmigej.

I natt låg jag lite vaken. Antagligen kortisonet. Och Idag har vi haft besök av två vänner. Jag orkade inte göra så mycket, men Peter handlade. hämtade vid tåget, lagade lunch, bryggde kaffe, diskade, gick en promenad med en av dem och plockade gullvivor, skjutsade sedan dem tillbaka till tåget. Och jag låg på min säng, i stort sett hela dagen. Men sent på eftermiddagen klev jag upp, snörade på mig mina nya skor och tog en kort promenad.

Det hade regnat och värmen började komma tillbaka. Fåglarna sjöng och det luktade som en frisk vårdag. Jag blev glad och lite stärkt. Jag gjorde därefter en sallad till middag och vilade sedan igen framför teven.

Vi fick förresten presenter av gästerna - en lotion till mig och en fin kryddväxt till oss båda. Tack! Det kändes också bra att kunna ge dem några små och stora plantor av det jag sått och drivit upp här hemma. Hoppas att de ska växa bra på annan ort!

Nu är det sent igen, men vi ska snart se ett avsnitt av en tv-serie innan vi ska sova. Jag hoppas på bra nattsömn sedan. Ha det fint!

  Äntligen, en morgon i sol! Under flera dagar har vädret växlat mellan hagelskurar, regn, blåst och lite solsken. Men idag började dagen med att himlen var blå och jag tog på mig täckjacka och skor och tog med mig kaffekoppen ut efter frukost.

På bilderna sitter jag i en solstol och har Valle vid mina fötter. Han njuter också i solen, men efter en stund reser han sig, går några steg och lägger sig ned i skuggan när det blir för varmt i solen.

Fågelsången är underbar! Jag tror att även fåglarna njuter av vädret.

(Klicka på bilderna så syns de bättre.)

   
Igår eftermiddag var jag hos läkare på ortopedavdelningen på Akademiska sjukhuset. Mina fötter blev ordentligt undersökta och det visade sig att jag blivit mycket plattfot på grund av ålder. En sena är helt uttänjd men hade ännu inte gått av, vilket var bra. Jag ska därmed inte opereras, men jag behöver mer sjukgymnastik och mycket bättre inlägg till skorna. Även specialskor som får mina fötter i rätt läge. Jag var ju hos en ortopedtekniker i somras, men de fick nu bakläxa av doktorn. De får göra om jobbet!

På fredag ska jag prata med sjukgymnasten som ska besöka mig och idag ska jag försöka nå teknikerna och boka en ny tid.

Så var det dags att gå in igen. Jag ska inte sitta för länge i solen, så här i början av våren.

[Bild]

Nu har vi haft många roliga saker på gång. Jag är förvånad och tacksam att jag orkat. Först besökte vi min bonusdotter och hennes sambo och deras nya lilla dotter. Så ljuvligt! Det känns fantastiskt med nytt liv och ny glädje! En underbar liten person att så småningom lära känna!

En ung släkting har sedan varit på besök ett par dagar och vi, inte minst Valle blev så glada att få träffa henne igen! Även min son och hans fina familj hälsade på oss på söndagen och det blir verkligen liv i huset när barnbarnen kommer! Härligt och underbart på alla sätt!

Dessutom kommer SAH-teamet varje dag och det känns tryggt att de sköter om mig. Smärtpump och Tens-apparat hjälper mig att klara smärtan bättre. Detta är jag så tacksam för.

Ute är det busväder och vårvärmen låter vänta på sig. Jag ska försöka sova nu, för jag är verkligen så trött. God natt alla fina!

Idag är det lördag och kallt och blåsigt ute. Valle har redan gått en långpromenad med Peter. Jag ska också få lite luft och gå en sväng med Valle, men det blir kortare, för vi ska sedan åka med bilen till Stockholm och träffa en ny liten familjemedlem för första gången. Så roligt och spännande! (Jag berättar mer sedan.)

Härom dagen gick Valle och jag in i skogen och den var så där vackert blå som jag minns från tidigare år. Blir så lycklig när jag får vara med och se de blå sipporna mot den gröna mossan igen.

I dag är det den 8 april och det är tre år sedan jag fick beskedet att min sjukdom är obotlig. Då var jag rädd att slutet var nära. Tänk att jag efter det fått och får så mycket tid trots allt. Det trodde jag inte denna dag för tre år sedan.

Idag är det den 8 april och det är dagen efter terrorattentatet i Stockholm. Jag tänker att parallellt med all terror, allt hat, all rädsla, måste kärleken och medmänskligheten få växa. Jag ser människor som är fina och varma (inte bara de hatiska) och jag tror på en vändning, att vi snart har en vackrare och finare värld att leva i.

Idag är det den 8 april och idag har min bonusdotter och hennes man fått sitt första barn. Vilken lycka! Så hoppfullt och härligt. Livet går vidare!