Resan med taxi in till stan tog tid igår morse. Chauffören måste stanna och läsa anvisningar och vi skulle stanna och ta upp fler passagerare. Jag hade behandlingstid 10.30, och när vi till sist kom fram med bilen och parkerade utanför entrén till sjukhuset, var det enligt klockan meningen att jag redan skulle sitta inne i väntrummet. Det gjorde mig stressad, så stressad att min kod till Visa-kortet helt försvann ur mitt minne. Hjärnan vägrade plocka fram den när jag skulle betala. Ändå använder jag den "jämt" och har t o m en åsnebrygga som jag kan ta till hjälp vid såna här tillfällen. Men jag hade glömt åsnebryggan också! Det blev istället så att chauffören fick hjälpa mig och det ordnade sig med betalningen efter en stund, men jag blev sen. Sköterskan inne på avdelningen lovade mig att det inte gjorde något alls. Tack för det!

Det är tröttande med behandling och som vanligt somnade jag sedan där jag satt i "cyto-stolen" under behandlingen. Efter timmarna i stolen,var jag klar på tidiga eftermiddagen och jag hann äta en varm smörgås och lite sallad i caféet, innan det var dags för taxiresa hem. Kanske är jag extra känslig, men jag blev stressad igen när taxin inte kom på utlovad tid. Jag fick ringa efter den och vänta en kvart extra innan den dök upp. Sedan skulle vi hämta upp fler passagerare och fylla bilen med. Det tog tid att komma hem också, jag mådde lite illa, tog Primperan och sov sedan en stund under hemresan och till slut kunde jag komma hem och sätta mig och måla - min nya sysselsättning. Det har jag fortsatt med idag också.

Här nedan är några av mina målarförsök. Jag är fortfarande "nybörjare" och provar mig fram med akvarellteknik och pastellkritor. Det är jätteroligt även om jag ännu inte får till bilderna så som jag skulle vilja att de blev. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Idag har jag inte mått lika illa som igår, men jag är trött. Det får nog bli en tidig kväll om jag lyckas somna efter all kortison.

Dagarna går. Jag sover bort många timmar men jag försöker också ta mig ut varje dag, en stund. Valle måste ju ha sin motion och komma ut och jag mår bättre av att röra på mig och inte bara vila och sova och sörja. Det är inget vidare väder tyvärr. Vinden är kall och det regnar trots att snö och is ligger kvar på marken. Det är bara att bita ihop och knyta huvan runt hakan.

Kortisonet och medicinerna får mig att känna mig ur balans. Vissa dagar äter jag kopiöst mycket (gärna sötsaker!) och vissa nätter kan jag inte sova trots att jag är så fruktansvärt trött.

Mycket hår sitter kvar på huvudet, men det har blivit tunnare. Det ramlar hårstrån hela tiden och det värker verkligen i huvudsvålen. Ja, nog är det deprimerande! Det krävs att jag försöker roa mig lite. Jag orkar inte ge mig iväg och vara social nu när jag känner mig så skruttig, men jag har plockat fram mina färger och akvarellblock som jag fått i present. Det är riktigt spännande att se hur det blir när jag målar och jag tillåter mig att vara den nybörjare jag är och att bli nöjd med resultatet. På bilden syns några av mina försök ihopsatta i ett collage ... (Beskurna bilder.)

Imorgon är det lördag igen och vi får besök av en av mina döttrar. Härligt!

Önskar alla en fin helg!

Idag är det en sådan dag då jag börjar gråta hela tiden. Det pirrar inuti mig - i ryggen, i lungorna, i munnen, på läpparna, i hårbottnen. Det svider i munnen, bakom örat och i näsborrarna. Jag orkar inte ta ut stegen när jag går. Handflatorna är torra. Det värker i ryggraden. Jag svettas. Jag tappar hår. Jag gråter.

Varför ska jag skriva? Hur ska jag hitta glädje? Det blåser kallt. Jag sörjer.

Hoppas på en bättre dag imorgon.

Då har det varit behandlingsdag igen. Jag sov mig igenom timmarna i "cytostolen" och vaknade bara till när sköterskan kom in och gav mig sprutor och bytte påse med medicin. Sedan klev jag upp smått vinglig och fick en sjukresetaxi hem. Så bra och bekvämt!

Väl hemma låg jag i soffan och såg många tv-avsnitt. Nu ligger jag i sängen och har istället svårt att somna ...

Visst blev helgen bra! Jag har roat mig kungligt och njutit för fullt! Och visst är jag tröttare än trött nu. Men det var det värt.

Tyvärr har värken kommit tillbaka i min hälsena och i muskler i armar och ben. Näsan rinner och det svider i näsborrar och hals. Gråten ligger nära. Förmodligen har det med cellgifterna att göra.

Idag har jag varit hos läkare och vi har pratat lite om mående och behandlingar. Röntgentid ska nu beställas så att vi får se hur de senaste behandlingarna verkat. Om några veckor är det dags och eftersom mina värden är bra, så kör vi nästa behandling som planerat på tisdag (imorgon),

Hoppas att ni andra haft en fin helg också! Nu ska jag försöka sova skönt så att jag orkar med morgondagens behandling på onkologen.

Jag är snorig, har ont i halsen, är trött och håglös. Och jag har svårt att hitta glädjeämnen och saker att se fram emot just nu. Jag har bokat in några roligheter, men en sån här stund med deppighet, räcker inte roligheterna riktigt till. Bland det svåraste när man är kroniskt sjuk, är också att våga och kunna planera, tycker jag. Livet har blivit någonting annat än det var. Jag lever inte längre "som vanligt", jag lever "trots allt". Det påverkar mig ständigt att jag har denna sjukdom. Jag tänker att jag ska vara tacksam, att jag ska leva på och inte vara rädd, att jag ska passa på att göra saker som jag blir glad av .... Men det är som om jag lagt in en handbroms. Ingenting rullar lätt längre.

Ständigt finns tankarna om återfall och kris där. Jag är nu mitt uppe i en behandling och känner mig väldigt sliten. Visst hoppas jag på att kunna få en behandingspaus i sommar, men det kommer att ta tid att bygga upp orken igen. (Och när jag gjort det, vet jag att med all sannolikhet kommer det att vara dags för ny behandling - behandling som stoppar tillväxten av cancern, men samtidigt tröttar ut mig och sänker livskvaliten igen.)

Det finns så många som har det så mycket svårare, så jag borde inte ens nämna mina små bekymmer, men nu har jag ju valt att blogga öppet om allting. Det kan då vara jätteskönt att få stöd av alla läsare, men ibland tänker jag att ni måste vara trötta på mig. Trötta på att stötta och peppa. Kanske önskar någon i hemlighet att jag kan väl dö nångång, så att den här tjatiga historien kan få ett slut. Det är konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag borde ju kunna njuta av att få all den extratid som uppkommer, men jag är själv så trött på alltihopa ibland. Det är nog sånt som är svårt att förstå för den som aldrig varit i min situation. Jag kan tro att ni tycker att jag sjåpar mig och att jag borde skärpa till mig och vara glad istället.

Som tur är har jag en grundinställning att vara glad och att försöka ta tillvara på allt gott i livet, men det finns alltså stunder då glädjen inte räcker hela vägen. Jag känner mig ibland så utelämnad och så sorglig. Varför kan jag inte vara glad som alla andra? Eller som ett av mina barnbarn sa: "Varför kan jag inte vara ett vanligt barn som inte gråter hela tiden?"

När man är ledsen är det lätt att tro att alla andra mår bra och att det är bara jag som har det svårt. Med all den livserfarenhet jag har, så vet jag att det inte är så. Ändå blir jag svag och håglös emellanåt. Jag tror att cancern och cancermedicinerna suger musten ur mig. Livet känns då tomt och svårt att få någon ordning på.

Jag vet att nästan "alla" hamnar i svackor då allt känns meningslöst. Trist att gå till jobbet varje dag, trist att vara hemma varje dag, trist att vara sjuk, trist att ....

Då är det skönt att veta att det vänder. Ingenting varar för evigt. Jag är också säker på att det inte dröjer så länge förrän någon lockat fram ett skratt hos mig och då kan jag byta fokus.

Förra veckan lyckades jag vid några olika tillfällen få till några träffar med delar av familjen. Det gör mig så glad och ger mig "påfyllning" i mitt fina liv. Ja, jag lever ett liv som verkligen är värdefullt! Jag är så tacksam för att kunna ha det så bra!

Idag var jag på sjukhuset igen, då det var dags för en avastin- och cytostatikabehandling. Den 19:e med denna mix, som visat sig motarbeta min cancersort så effektivt.

Min första behandling av detta slag ägde rum den 28/4 2014. Då hade nya metastaser upptäckts och jag fick allt som allt sju behandlingar fram till den 22/7 och kunde sedan ha en lång cytostatikapaus hela hösten och vintern fram till den 12/3 2015, då det blev dags för att återuppta behandlingarna. Behandling nr 8-13 pågick under den våren fram till t o m den 4/6 2015. Sedan kunde jag ha ytterligare en välbehövlig och lång paus över sommar och höst. Behandlingspauserna ger kroppen chans att återhämta sig lite innan det blir nödvändigt att starta nya behandlingar igen. Den 30/11 2015 satte vi igång med den behandlingsperiod jag är inne i nu och idag gavs behandling nr 19. (Det är den sjätte i perioden.) Blodprov visar att jag nu har mycket bra värden samtidigt som jag "svarar förbluffande bra" på behandlingen, som en läkare nyligen sa. Själv säger jag att jag åter har tur som en tokig!

Ja, medicinen fungerar! Cancern finns ju kvar i mig, men stoppas upp i sin framfart, vilket ger mig ett längre liv!

Tyvärr ger medicinen en del biverkningar som tröttar och stör. Just nu är jag bland annat genomsvettig och blöder näsblod varje dag och så har jag en jobbig huvudvärk och sveda på fotsulorna och i munnen. Vissa dagar kämpar jag med illamående och andra med diarréer. Om svårigheten att ta djupa andetag är en biverkning eller ett sjukdomssymtom, vet jag inte. För sjukdomen "känns" ju också. Mest som trötthet och så som smärta - i trakten av revbenen på höger sida under bröstet och i bröstbenet men även bak i bröstryggen. Jag tar därför Dolcontin tre gånger per dag och från och med ikväll höjer jag på läkares inrådan dosen i hopp om att hitta nivån där jag blir smärtfri. Det är ju ofta en dosfråga och när det behövs får man höja tills man hittar rätt nivå.

Utan smärta minskar tröttheten och ökar orken. Det vore skönt om det kunde fungera! Då skulle jag orka njuta ännu mer av det härliga livet - alla mina extradagar som jag får! (Och eftersom det ser så bra ut nu, så vågar jag tänka att det kanske kan handla om inte bara dagar eller veckor eller månader. Det kanske kan bli många extraår!)

Min 18:e behandling med Avastin och cytostatika kostar på. Jag mår illa och sover stora delar av tiden, trots den stora mängden med mediciner som ska motverka illamåendet och som brukar göra mig pigg. Som tur är kräks jag inte (ännu) och har hittills sluppit diarré. Men jag är så ofantligt trött.

Den här veckan har jag i alla fall varit klok nog,att inte planera in något förrän på lördag. Hoppas ha fått krafterna åter då.