Försökte mig på att jogga lite idag, när jag var ute med hunden. Jag ska ju vara i bra kondition inför operationen är det meningen. Men det var kanske inte en så bra idé just nu, när jag har så mycket cellgifter i mig under behandlingen. Ögonen tårades i vinden, det stack som nålar i fingrarna och snart krampade musklerna i vader och armar. Sedan blev det en stark smärtupplevelse i bihålorna och så lätt andningsnöd. Som tur var gick andningsproblemen över efter en stund när jag stannat. Det får bli vanliga promenader ett tag till. Med varma kläder på!

Ögonen har fortsatt att rinna under dagen, jag tappar lite hår och känner mig allmänt risig, men imorgon plockar jag bort pumpen som är kopplad med slang och specialnål till min venport inopererad under nyckelbenet på höger sida. Och så fortsätter jag med kortisonet för att motverka illamåendet två dagar till. Och Primperan och Pamol och Omeprazol ...

Gissa vad jag har i min handväska

Min väska är numera ett medicinskåp. Där ligger förutom de nämnda medicinerna ovan, även diarrétabletter, laxérdroppar, Ipren och Morfintabletter. Och så en flaska näringsdryck att ta till vid behov. Fotsalva, handkräm och en kräkpåse för alla eventualiteter.

(Vad har du i din handväska? ;-)

Precis klar med dagens behandling på onkologen. Nu har jag min pump med cytostatika i en väska på magen igen. Lite frusen och det värker i halsen, rinner i näsan och rycker i ögonen. Och så kom det bekanta stickandet i fingrarna och orörligheten i händerna, främst i tummarna.

Kör hem nu. Med rattmuff på ratten för att inte bli kall.

Under våren och vintern när jag åt Xeloda-tabletter hade jag känningar av det så kallade hand-och-fot-syndromet, (mina fötter är ännu inte riktigt återställda), men nu är det neuropatin från Eloxatin som spökar hela tiden. Jag har svårt med fukt och kallt vatten och måste ha vantar på mig när jag håller i kalla föremål.

I trädgården dignar buskarna så vackert av röda och svarta vinbär och krusbär, men jag har svårt att plocka ner dem om vädret inte är varmt och soligt. Det sticker i fingrarna och känns som stötar när jag blir kall. Vantar funkar inte heller när bären är lite regnvåta, som de är mest hela tiden denna sommar med mycket växlande väder. Tur att två av döttrarna kommer på besök idag!

Jag ska be om lite plockhjälp så vi kan ta hand om godsakerna. Själv kan jag inte äta så mycket av de sýrliga bären just nu, eftersom varken munnen eller magen gillar sånt när jag går på cytostatikabehandling, men det finns ju andra som kan njuta! Och så kan vi stoppa i frysen och förhoppningsvis kan jag klara av att äta dem någon gång senare, när jag blivit bättre.

Den som lever får se!

Det är varmt idag. Varm, fuktig och stillastående luft. Jag mår lite illa och är trött, men det är en himla tur för mig att det inte är vinter och kallt, för hur skulle jag då klara alla biverkningar med stickningar och kramp i händerna och halsen? Det känns nu med, men stackars alla som går på samma cellgifter som jag gör när det är kallt, då måste det vara mycket värre.

Köldkänsligheten kallas neuropati. Mer om biverkningar för medlet Eloxatin här.

Man får försöka ta hand om sig, vila och vandra, dricka varmt och äta (trots illamående).

Och vårda sina trötta fötter.

Idag är jag trött. Har påbörjat min tredje cytostatikakur och känner mig väldigt trött. Det sticker i händerna och värker i halsen och jag ligger inbäddad i filtar för att inte frysa. (Det blir nog ingen promenad idag, men kanske imorgon.)

Jag har just lyssnat på "Musselodlaren" i radions P1, (sänds även 5/8 kl. 19.03) - ett fint program som handlar om en man som ligger dödssjuk i ALS och tänker på att det viktiga är att göra något bra och att han har förändrat världen med sin forskning om och sitt arbete med musslor. Jag tänker att om jag senare måste övergå från att tänka att jag kan bli frisk, till att acceptera att jag är dödssjuk och det inte går att rädda mig, kommer jag inte att kunna säga att jag förändrat världen. Någon sådan tröst kan jag inte ta till. Jag är bara en vanlig människa och har inget påtagligt monument att peka på och inte heller har jag gett ut århundradets roman eller blivit idrottshjälte eller skrivit den vackraste musiken ...

Men jag kan tänka att jag har varit bra, fått ett innehållsrikt liv och jag har levt i kärlek och sorg och lycka och leda. Mest i kärlek och glädje! Jag har haft ynnesten att omge mig med och möta många, många fina människor. Det får bli min tröst att ta till.

Och den insikten kan jag faktiskt trösta mig med redan nu, när jag ännu hoppas på att få leva vidare och bli frisk. Jag har det bra!

(På bilden står jag vid strandpromenaden i Nice.)

Kanhända undrar någon hur det känns att vara sjuk i cancer och behandlas med cytostatika. Som jag förstått är det mycket olika beroende på vilka cytostatika man får, men också olika från person till person. De flesta tänker nog på att man tappar håret vid cytostatikakurer. Jag tror att det också är olika beroende på sort. Med mina cytostatika är det inte alls säkert att jag kommer att tappa håret och det skulle ju vara bra om det var så.

I vintras och våras tog jag cytostatikatabletter i åtta kurer. Då fick jag biverkningar i form av torra och svidande fotsulor och handflator, sårigt tandkött plus en hel del krångel med magen. Det fungerade bra att jobba halvtid. Och med ständigt smörjande med fotkräm och handkräm samt ullsulor i skorna, kunde jag gå ut och gå mina promenader och leva som vanligt för det mesta.

Nu är jag inne på min andra intravenösa cytostatikakur av fyra. Den här gången är det mycket mer krångel med magen (- diarréer och illamående, vilket är tröttande) svamp i munnen och så stickningar i handflatorna när jag blir kall eller tar i kalla saker. Fortfarande torra och svidande fötter. Och kramp i halsen när jag dricker kallt. Och så värker det outhärdligt under ögonlocken när ögonen tåras. (Så jag undviker kyla och att gråta ....)

Tar illamåendetabletter, värktabletter och diarrétabletter flera gånger per dag, för att klara av att äta och leva på som vanligt så gott det går. Men allra bästa medicinen är ändå familjen och alla goda vänner som muntrar upp.

Nu sitter jag i en fåtölj på Onkologiska dagvårdsavdelningen och får cytostatikadropp i en slang kopplad till min inopererade venport under höger nyckelben. Jag har fått medicin mot illamående och det går bra det här än så länge. En varm filt över benen och en kopp te ökar mysfaktorn. Och så förstås att det är en så varm och fin sköterska som pysslar om mig. Sånt betyder mycket!

När jag nu behandlas intravenöst med cytostatika, dyker det upp en del jobbiga och en del mest lustiga biverkningar.

Som att jag inte kan ta i kalla saker eller doppa händerna i kallt vatten. När jag öppnar kylskåpet och ska plocka ut havremjölken och smörpaketet, måste jag ha fingervantarna på.

Och jag kan inte dricka kalla drycker, eftersom halsen drar ihop sig och "krampar". Så det blir mest té, uppvärmd havremjölk eller varmt vatten som jag dricker mig otörstig på nu. Skålar med dig läsare, i mitt varma vatten!